Babybloggaren

Så hur går det då?

2011-08-10T01:18:00.000-07:00

Jo tack. Det går.
Ibland bra, ibland mindre bra.
Framför allt går det undan.
Jag har ju hela tiden känt att det är skönt att den här första tiden går fort. Men i går när jag fick premiärhandla kalsonger till största grabben tyckte jag nog att det gått lite väl fort. Lite jobbigt i magen var det. Ser framför mig hur han snart kommer be mig köpa ut från Systemet.

Så mycket bättre

2010-12-09T00:37:00.000-08:00

"Vi måste gå upp nu."
"Nää!"

Vi börjar få fason på storpojken.

Sushi for beginners

2010-11-23T00:42:00.000-08:00

Ibland blir man bara dödligt sugen på saker. Som efter Ws förlossning. När vi skulle hem.
Sushi.
Jag skulle bara ha sushi.
Kroppen riktigt skrek efter omega3. Fet fisk.
Ge mig!
Så vi tog svängen förbi sushihaket på vägen hem. Jag satt i bilen. Mannen fick fixa, hur svårt kunde det va liksom?
Tror jag skickade med honom en beställning på typ hundra bitar.
Det tog tid och abstinensen blev snart olidlig.
Jag var precis på väg att efterlysa honom när han kom tillbaka med påsen i handen.
"Jag vet inte vad det var som tog sån tid".
Efter en snabb blick i påsen visst jag precis varför det tog sån tid.
"Vad är det här för jäkla grönsaker?!"
"Ja, jag tog Mamma-sushi. Tänkte att det väl var bra nu."

Där nånstans fick jag ett större utbrott på stackarn.
(För er oinvigda kan jag berätta att mamma-sushi är för gravida som inte vill äta rå fisk. I stället har de kletat fast grönsaker och tofu på riset.)

För några veckor var det dags för sushi igen. Mannen skulle fixa. Kom på att jag kanske borde ringa honom och förtydliga min beställning. Förklara att bara för att jag är mamma är jag inte fördömd till att äta torkad advokado resten av mitt liv. Men han var redan på väg hem.
Lycklig kunde jag sen konstatera att han fått med precis vad jag ville ha, vilket jag såklart berömde honom för.
"Ja, svarade han, det där var ett misstag man inte gör om två gånger!"

Bra.

Baxa (vad alla vanliga mammor gör hela dagarna)

2010-11-19T06:44:00.000-08:00

Man kan säga att gårdagen gick åt till att "baxa".
Baxa in ena barnet i bilen. Baxa in det andra. Baxa in barnvagnen.
Framme baxa ut den ena sen det andra ur bilen. Baxa ut barnvagnen ur bilen. Baxa in den ena barnet i vagnen. Baxa in det andra.

Väl framme hos läkaren baxa ur det ena barnet ur vagnen. Baxa ur det andra.
Inser att läkarbesöket är en timme försenat så baxar tillbaka det ena barnet, baxar tillbaka det andra för att gå och förlänga parkeringstiden.

Tillbaka hos läkaren.
Baxa ur nummer ett, baxa ur nummer två.
Läkarbesöket gick bra tack.
Baxa in nummer ett och två i vagnen igen. Ur vagnen igen. In i bilen igen.
Baxa in barnvagnen.

Hem igen.
Baxa ur det ena. Baxa ur det andra. Baxa ur vagnen.

"Baxa" betyder olika saker beroende på geografiskt läge och generation.
"Sno". "Knulla". Eller som i mitt fall "flytta undan"/"lyfta tungt".
Troligtvis uppfunnet av en flera-småbarns-mamma.

Jag är med barn

2010-11-19T06:38:00.000-08:00

Inte en till alltså. Herregud.
Det är min stora bebis som börjar bete sig som ett riktigt barn. Säger "det är min" till allt. Lägger sig på golvet i Varuhuset och sprattlar med armar och ben. Vägrar göra som man säger.
Barnsligt.

Kom ihåg!

2010-11-17T00:27:00.001-08:00

Måndag: Utvecklingsamtal Oliver dagis
(OBS! Glöm ej bort som förra gången!)
Tisdag: Oliver fotograferas på dagis
(OBS! Mamma klär på!)
Onsdag: Spädbarnsmassage med Waldemar
(Jo, nu har du anmält dig, nu går du!)
Torsdag: Vaccinering BVC
(Vem?! Vem?! Vem?! Vilket barn? Chansar på W.)

Vargtimmen

2010-11-11T11:01:00.000-08:00

Tiden mellan klockan fyra och fem brukar ju vara en särskilt känslig tid. Så även hos oss. Men då snackar jag 16-17 på eftermiddagen.
Tiden då Waldemar är trött men inte sover. Då Oliver är hungrig men inte äter. Då mamman önskar att hon var i en solstol på Mallis men i stället står och drar vagn med vänsterhanden och rör om färdiglagad "bara att värma mat" i stekpannan med högern.
Båda ungarna skrikandes såklart. Kaos. Kaos.
Sen slår klockan 17 och Waldemar somnar. Oliver äter. Mannen kommer hem.
Och mamman är således lycklig igen.

Nyckeln till frihet

2010-11-06T00:10:00.000-07:00

Skulle hämta på dagis och såg med förvåning min förstfödde sitta stilla på rumpan.
"Vad är receptet?" frågade jag fröken.
Fick en lapp och provade hemma i gårkväll.
Tre timmar satt han stilla.
Tre timmar. Med ett kort avbrott för middag.
Så här på lördagsmorgonen har han än så länge suttit i en halvtimme men verkar inte ha några planer på att röra sig.
Så här kära läsare, bara för er, kommer receptet på en stillasittande tvååring.

Playdodeg

5 dl vetemjöl
2 dl salt
2 msk alun (citronsyra)
5 dl vatten
3 msk olja
karamellfärg

Blanda mjöl, salt och alun. Koka upp vattnet och ha i olja och några droppar karamellfärg. Blanda. Låt svalna.

Kom igen!

2010-10-28T23:38:00.000-07:00

När Oliver föddes vågade jag inte bära honom på en vecka. Det var Mannens uppgift. Han har ju tre yngre bröder som han övat på under åren. Själv hade jag knappt sett en bebis på riktigt innan jag fick egna barn och trodde jag skulle tappa honom om jag bar honom på fel sett.
"Ta han du", sa jag hela tiden. Och det gjorde han. Hur cool som helst.

I dagens Corren skriver Johan Sievers om varför så många pappor väljer bort att vara hemma med barnen. En artikel gör gällande att det är dåligt självförtroende som är orsaken.
Män är alltså övertygade om att de inte kan fylla sina barns behov lika bra som mamman och de får aldrig den bekräftelse som får dem att ändra inställning.

Jag blir inte förvånad.
Mannen var som sagt väldigt cool i början med allting.
Men redan på BB minimerades hans betydelse då han varken fick käk eller vettig säng på avdelningen. Inget fokus överhuvudtaget lades på pappan.
"Om de vill att vi ska ta mer ansvar för barnen, kan de väl börja med att behandla oss som jämlikar ända från början", minns jag Mannen sa.
Visst är det mamman som i huvudsak är patienten, men pappor är lika ofta trötta och medtagna efter en kanske lång och jobbig förlossning.

Och kanske gör det inte självförtroendet starkare av att barnmorskan på BVC ser uppriktigt förvånad ut när Mannen kommer till tvåmånaderskontrollen med Waldemar.
"Jahaaaa, kommer du ensaaaaam?!"

(Eh, nej, jag har mitt barn med mig?)

Skyddad verkstad

2010-10-27T01:57:00.000-07:00

Enligt veckobrevet från dagis har det har rått en liten "hård stämning" på avdelningen. Barnen har börjat säga "dumma dig" och "du är dum". Tack och lov fick vi på föräldramötet i går veta att de börjar få bukt på problemet. Dock har de nu i stället fått bekymmer med att vissa barn börjat leka "pangpang-lekar".
Men de meddelade att de jobbar hårt på att lösa problemet.
Ja, vilken tur.
Det vore väl hemskt om barnen skulle få någon som helst känsla av verklighetsförankring.

I begynnelsen.

2010-10-22T05:30:00.000-07:00

Jag ljög. Öppna förskolan är inte alls skit som jag skrivit förut. Det är typ Väldens Bästa Grej (förutom Bolibompa då).
Jag har verkligen försökt komma på hur jag ska fördriva tiden de två vardagar Oliver inte är på dagis. Han kräver nämligen inte så lite. Och äger tydligen världens tråkigaste föräldrar.
Även om vi är två vuxna här hemma dessa dagar blir de väldigt långa dagar och slutar ofta väldigt gnälligt och jobbigt.
Sagt och gjort.
Jag tog mig till "Öppna" och det var fantastiskt!
Oliver var glad och sysselsatt. Waldemar sov. Och Mor drack kaffe.
Sen blev det kväll, och det blev morgon, den femte dagen.

Återbesök

2010-10-20T03:31:00.000-07:00

Då var det gjort. Återbesöket hos barnmorskan. Tentamen för att man läkt och knipt som man ska. Förra gången hindrade gynstolsfobin mig från att sätta in en spiral.
Jag hatar fortfarande den där stolen. Men den här gången var rädslan för att åter bli gravid större.
Ja menar, det tog fem obehagliga minuter att sätta in spiralen. I förhållande till en ny graviditet och förlossning, kände jag mig redo att ta den smällen.

Men tycker ändå att "säkerheten", 1 på 200 att man blir gravid, fortfarande är lite för dålig för att jag ska känna mig helt trygg och funderar på att kombinera med både p-piller och p-stav. Kanske säkrast att avstå från all samvaro också. Då kanske jag går säker.

När det var dags att säga hejdå till min numera välbekante barnmorska avslutade jag samtalet med;
"Ta det inte personligt, men nu hoppas jag verkligen att vi inte ses mer".

Mera skäll

2010-10-13T09:32:00.000-07:00

"Vi skulle uppskatta lite större vantar med bara en tumme att stoppa fingrarna i."
Så sa hon. Dagisfröken.
Såklaaaaaaaaart! Va fan tänkte jag på, komma drällandes med fingervantar.
Det fattar ju vem som helst. Tänk om ALLA barn skulle komma med fingervantar!
Ja menar, behöver jag fem minuter per vante för att trixa in Olivers små korvfingrar och med lite tur få in en i varje hål så kan man ju själv räkna ut att fem minuter gånger 15 barn gånger två händer blir väldigt mycket. Det skulle ta flera timmar innan hela patrullen hade kommit ut på rast liksom.
Och så skäms jag igen.
Men tänker att jag får min revansch om drygt ett år när W ska in på dagis. Fasiken vilket dagisproffs jag kommer vara!
Jag kommer gå där och fnysa till alla de nya mammorna. "Fingervantar. Fnys.Fnys. Det förstår du väl att det inte går. Tänk om ALLA skulle komma med fingervantar..."
Men det är nästa år det ja. Detta året får jag bara skämmas.

10.55: Nä hörrni..

2010-10-12T01:54:00.001-07:00

..om man skulle ta och dricka upp den där koppen kaffe man hällde upp vid 07?

Skiftledare

2010-10-10T02:53:00.000-07:00

Ibland känner jag mig överbetald som mamma. Det gäller under de där 15 timmarna per vecka då O är på dagis och Mannen jobbar.
Få flera tusenlappar i månaden av staten för att gå hemma och slappa, surfa och vila. Vilken lyx!

Ja W är såklart hemma då också och kräver en skvätt mat då och då men i det stora hela så sover han bort de där timmarna mitt på dagen (vadå, EN unge är väl inget jobbigt?!).

Sen har vi ju då den där övriga tiden då man jobbat treskift på raken. Eller på natten då inget OB-tillägg i världen skulle kunna vägas upp mot lite sömn.
Så i det stora hela kanske det går jämnt upp.

Prisvärt

2010-10-06T01:51:00.000-07:00

Robert Edwards, får Nobelpriset i medicin. Han har "hjälpt" cirka 4 miljoner provrörsbarn till världen. Gott så. Men jag har en annan kandidat till nobelpriset. Eller flera faktiskt. Några som räddar livet på tusentals föräldrar varje dag och som så sällan blir hyllade för det.
Bolibomparedaktionen. I love you.

Duger ändå

2010-10-06T01:38:00.001-07:00

Mycket förändras från ett barn till ett annat. När Oliver var liten hade jag ofta dåligt samvete.
Exempelvis för att jag inte gjorde några "mammiga" saker, gav ersättning på nätterna när jag inte orkade amma, inte lagade egen barnmat (eller jo en gång men då spottade han ut den), längtade till jobbet samt kände mig riktigt obekväm med att gå till öppna förskolan (och därför hittade på ursäkter för att slippa gå dit).

Den här gången är det verkligen så annorlunda. Nej, jag gör fortfarande inga "mammiga" saker, ger ersättning på nätterna när jag inte orkar amma, längtar till jobbet och planerar inte att laga egen barnmat (han kommer troligen också att spotta ut den).

Skillnaden är att jag den här gången inte har ett dugg dåligt samvete.

Och jag kommer aldrig, eller i allafall mycket sällan, gå till öppna förskolan för jag är säker på att det är på det där stället som det dåliga samvetet föds.

Förlåt

2010-10-05T01:07:00.001-07:00

I går var jag både en bra mor och en dålig. Snäll var jag för att jag gick till banken och skulle öppna ett sparkonto till W.
Dålig var jag för att jag inte kom ihåg hans personnummer och därför inte kunde fullfölja mitt ärende.
Tror inte att han om 18 år kommer säga att "det var tanken som räknades".

Nattliga besök

2010-10-03T06:58:00.001-07:00

Hälsade på hemma hos Väninnan utan barn. Avundsjukt beskådade jag de kladdfria borden, städade golven och levande växterna. Drömde mig bort till tiden då man åter kan ha vita möbler och blommande orkidéer (japp de växter jag vårdade så ömt under värkarbetet har farit vidare).
"När jag får barn ska barnen alltid äta vid bordet. Och allt kladd ska bort direkt!"
Så sa jag. Innan.
Det går sådär.
För orka torka och dammsuga under bordet fem gånger om dagen.
Men jag håller på att alla leksaker ska plockas upp varje kväll efter att barnen lagt sig.
Så vi har det rätt fint på nätterna här hemma. Välkomna då.

Varannan dag

2010-09-26T07:19:00.000-07:00

Jag litar inte på mina barn. Det finns faktiskt en hel del situationer som jag är säker på att de inte klarar av. Som de sen visar sig klara med bravur. Och då skäms jag och påminner mig om att jag måste TRO mer på mina barn. Sen finns det stunder som jag tror att det ska gå smidigt och så går det åt helvete. Det är ett ständigt lotteri. Ändå kan jag inte låta bli att utmana dom. Som i går när vi begav oss till skogen för att plocka svamp. Hahaaaaaaa, tänkte jag innan. Det här blir kaos. Nu ska vi se exakt hur mycket kaos det blir. Såg framför mig hur W skulle skrika hela vägen och O sticka i väg åt helt fel håll och att jag till slut skulle hitta honom under en gran smaskandes på flugsvampar. Men nej då. Lillen sov sött hela vägen och Storan visste till och med skillnad på kantareller och de giftiga. Inte illa pinkat av en snart tvååring. Han gick där med sin alldeles för stora svampkorg och sa "nääääää" till alla oätliga svampar. Väl hemma har han aldrig suttit stilla så länge som när han rensade (läs massakerade)svampen.
Så hur kan en så enkel sak som att få dom att sova samtidigt vara stört omöjligt?

Dagisbekymmer

2010-09-23T00:52:00.001-07:00

Det här med dagis (nej jag tänker inte säga förskola) går inge bra. Jo, Oliver sköter sig exemplariskt och trivs som fisken i vattnet. Det är vi föräldrar som har stora problem. Vi får skäll av fröknarna (nej jag tänker inte säga förskollärare) närmast varje vecka.
Vi krånglar med lämningstider (vi har båda galna arbetstider), glömmer gummistövlar, utvecklingssamtal och märkning i kläderna. Missar föräldramöten (arbetstiderna igen), viktiga papper som ska fyllas i och gud och hans moster. Senast fick jag skit för att vi inte gjort en fotobok om Oliver. Den gör man normalt under andra inskolningsveckan men då var han sjuk. Jag hade hoppats att vi på så vis kommit undan. Men nej, den var tydligen viktig den där boken. Så nu har jag fått hemläxa. Ska alltså klipp- och klistra in foton på Oliver och oss och hans hus och hans hund (om han nu hade nån) och säkert nåt mer som jag glömt. Och jag har sån ångest för den där jäkla boken! Jag är ingen pysslig människa. Oliver kommer skämmas mer för den fula boken än om han inte hade nån. Men men, jag ska leka god mor och pyssla. Det ska jag. Nån gång.

Som sagt, Oliver klarade sig fint på bara en av två inskolningsveckor. Det är vi föräldrar som behöver nåt år på oss.

Amningshjärna

2010-09-20T10:57:00.000-07:00

For till Staden av en enda anledning. Jag skulle köpa något viktigt. Nåt jag inte kunde vara utan.
Väl framme i Teknikbutiken var det bara ett problem. Jag mindes inte vad det var.
"Skärpning. Tänk nu!"sa jag till mig själv.
Efter fem minuters strosande i butiken, som jag trodde skulle häva hjärnsläppet, kom jag fortfarande inte i håg vad det var jag skulle köpa.
Svalde stoltheten och tog upp mobilen för att ringa hem och fråga.
Mobilen var död. Svart. Av. Finito. Det tog nån minut till innan polletten trilla ner.
"Ahaaaaaa. Mobilladdare!"

Pyspunka

2010-09-13T03:01:00.000-07:00

Kvinnokroppen är fantastisk. Ingen ironi i detta. Alla kvinnor som fött barn är mina stora idoler. Inklusive jag själv. Det är så jävla grymt gjort att föda barn att det borde ge guldstjärna i CV:t bara det.

Men kvinnokroppen fortsätter ju att vara fantastisk även efter förlossningen. Direkt efter försvinner ca tio kilo på en vecka. Vilken bantningskur kan lova det? Sen är ju de där kvarvarande kilona lite mindre fantastiska, men eftersom jag har lärt mig att de också försvinner så småningom så försöker jag gilla dom som dom är. En positiv sak är till exempel att jag är väldigt mjuk och kramgo just nu. Som ett däck med pyspunka ungefär.

Tidsskillnad

2010-09-12T03:52:00.000-07:00

Det är stor skillnad på två och tre timmar. Haha, ja en timmes skillnad kanske ni tror? Men det är mer än så faktiskt när det gäller timmar av sömn i sträck. Tre timmar är MYCKET mer än två då.
Till exempel skillnaden mellan att veta vilken dag det är när man vaknar i stället för att tro att det alltid är måndag,

orken att gå den långa promenaden i stället för den korta,

och att ha tålamodet att byta blöjor på två samtidigt som man ammar, klär på, klär av, letar mössa, stoppar in napp, knyter skor och själv försöker vakna, utan att svära en enda gång.

Undra vilka mirakel man skulle kunna genomföra om man sov i fyratimmarsintervaller?

Dan före dan

2010-09-07T10:57:00.000-07:00

I morgon blir W två veckor. För "normala" föräldrar betyder det ingenting. För fd kolikföräldrar betyder det allt. Kolik startar nämligen oftast från två veckors ålder, allra senast efter 5. Och jag håller tummarna så de nästan går av. Jag blir nervös så fort han börjar gny. Kallsvettas när han inte tystnar.
Jag är skadad.
Och ingen kan förstå förutom ni som varit där.

För det är skillnad som mellan himmel och helvete, upp och ner, syd och nord på en vardag som kolikmorsa och morsa till en ständigt nöjd krabat. Har jag hört. Och har jag märkt, på bara den här korta tiden då W knappt märks av här hemma.

Vi skulle säkert överleva en tremånadersperiod av gallskrik 7 timmar om dan. Det skulle bara vara så ruskigt trevligt att slippa.

Hm.

2010-09-04T02:14:00.000-07:00

Mina barn sover så bra. Så jätteduktiga på att vila ögonlocken. Det finns egentligen bara ett litet problem som jag ser det. Oliver sover 20-07. Waldemar sover 07-20. Så frågan är ju bara när mor då ska sova.

Smekmånad

2010-09-02T04:31:00.000-07:00

Väntar på den berömda tvåbarnschocken. Kaoset.
I morgon kanske?
Just nu har vi det alldeles för lugnt och skönt och bra och smidigt och fantastiskt.
Men så kommer jag på att vi bara är på smekmånad. Eller rättare sagt smekveckorna. De första två veckorna då bebisen nästan bara sover. Njuter fullt ut just nu när det funkar så bra med både Oliver och Waldemar. För snart kommer kaoset. Det måste det ju. För så här bra är fusk. Så här bra får man bara inte ha det.

Rik på vackra pojkar

2010-08-28T02:35:00.000-07:00

Så har man åter snott åt sig en av de vackraste. Inte skäms jag.
Kärlek, värme, lycka, barn. Allt är just nu bara så väldigt vackert.

Beräknad födelsedag

2010-08-24T04:30:00.001-07:00

Så var det vardag. Men ingen ny vardag. Mannens semester är slut. Oliver på dagis.
Min ersättare på jobbet på plats. Tom mejlbox.
Vänner ringer och kollar läget men är ändå automatiskt borträknad från den närmsta tidens aktiviteter.
Jag finner mig således i ett tillstånd då jag absolut och endast förväntas och finns till för att föda fram ett barn.

Men tydligen är det inte en tillräckligt vacker dag att födas på.

När katten är borta har råttorna tråkigt

2010-08-22T03:26:00.000-07:00

Två långa, härliga sovmornar fick vi. Men jag vet inte om det kan slå att bli väckt av blöta pussar klockan sju på morgonen.

"Vad gjorde vi av all tid innan vi fick barn?", hör man rätt ofta. Har säkert tänkt så själv.
Men jag vet. Man gjorde ofta ingenting. Slappa, kolla på onödiga tv-program, slösurfade, "va"... Det där man kan längta till ibland.

Bortsett från de första bebismånaderna då det är lite styrigt så tycker jag inte att man hinner mindre än innan. Det är bara det att man sällan gör "ingenting". Och man gör mycket väldigt snabbt.

Sen kanske man prioriterar annorlunda.
Väljer sina tillfällen.
Och det är det som är hemligheten bakom det absolut bästa med föräldraskap. Man väljer, eller kanske mer, tar till vara på, sina tillfällen. Till nöje, egentid, resor, klubbkvällar, utemiddagar, sovmornar. Och man inte bara deltar i festligheterna utan man NJUTER av varje sekund. Man är DÄR i nuet och glädjs med varje fibrer av ens kropp av vinet, lugnet, sömnen, sällskapet, upplevelsen eller vad det kan vara.

Och i stället för att misströsta när det är över kommer liksom nästa fantastiska grej. La Familia.
Längtan och känslan som när man är pirrigt nykär och aldrig kan få nog av någon.
Jag lever med den ständigt.

Lugnet före stormen

2010-08-21T01:57:00.000-07:00

Har lämnat den Store Lille i väntan på den Lille Lille. Ett mellanrum av lugn och tystnad.
Inga garantier för att det skulle ske något i helgen, men statistiken säger så och jag väljer att tro på statistik när den visar nåt jag gillar.

En på hundra

2010-08-20T10:53:00.000-07:00

"Ska vi borsta tänderna?"
"Ja!" (gapar)
"Ska vi sätta på pyjamas?"
"Ja!" (inga protester)
"Ska vi gå upp och läsa saga?"
"Ja!" (springer själv till trappen)
"Ska vi släcka lampan?"
"Ja!" (släcker lampan)
"Ska vi sova?"
"Ja!" (lägger sig själv i sängen)
Stannar i sängen, snackar lite för sig själv, somnar.

Plötsligt händer det, tydligen. Skulle köpt en triss i dag!

Livet efter detta

2010-08-19T03:39:00.000-07:00

Vi kommer aldrig mer att bara vara tre. Jag kommer aldrig mer bara vara enbarnsmor.Troligtvis aldrig mer vara gravid. Ja, den här veckan är mycket troligt den sista veckan jag är mycket. Men veckan efter och i livet efter kommer jag vara så mycket mer.

När killar är riktigt förkylda (eller har träningsvärk)

2010-08-16T03:52:00.000-07:00

Det är viktigt med empati. Att jag några månader av mitt liv får känna på hur det är att vara lätt handikappad med värk, rörelsesvårigheter och förlamande trötthet gör mig bara gott. Det gör mig lycklig faktiskt. Lycklig över att jag slipper det annars.

Det gör mig också mer empatisk mot andra gravida som beklagar sig. Efter min första graviditet som gick som en dans tyckte jag allt att de gnällde lite väl mycket.

Empati. Det är viktigt.

Därför är det väldigt skönt att det finns folk som förstår mig och mitt gnäll över domnande korvfingrar, elefantfötterna som ömmar av litervis bunden vätska, fogar som bränner likt knivar som vrids om...

Som Mannen sa i går:
"Jag förstår hur du har det nu".
"Jaså?!"
"Ja, jag har sån jävla träningsvärk efter tiokampen i går(grabbkväll) och det gjorde så ont när jag bar Oliver uppför trappan. Jag förstår dig nu".

Så skönt det där. Att han förstår mig.

Fredagsmys

2010-08-15T09:46:00.000-07:00

Å hans tjugonde ord var TACOS.
/Stolt svenssonmorsa

Orejält

2010-08-14T06:37:00.000-07:00

Vattnet gick i natt. Tre gånger.
Va?
Jo, det kan det visst. I drömmarnas land kan vattnet gå hur många gånger som helst.
Vaknar av känslan när allt bara släpper. Forsar. Och forsar.
Känner efter.
Nada. Hepp.

Så gick det nämligen till när Olivers förlossning startade. Inga tvivel där inte. Poff, så var det i gång och jag höll på att drunkna i sängen.

"Får jag titta efter i trosorna så jag kan se om det verkligen var vattnet som gick?" sa barnmorskan vid första kollen.

"Hm, alltså, jag är rätt säker".

"Jo, men jag måste kolla", tjatar hon och jag drar ner brallorna.
Poff, säger det igen och hela hon och hennes fina undersökningsrum blir dyngsurt av äckligt fostervatten.

"Skyll dig själv. Jag sa ju det", tänkte jag, inte sa (inte så kaxig med byxorna neddragna).

Jag gillade det där konkreta. Pang Bom, nu sätter vi igång. Det här fåneriet med förvärkar och inbillade vattenavgångar är så segt. Har liksom varit laddad i flera veckor och börjar tröttna och känner att

"Okej, vi skiter i det här. Vi tar det vid jul.
Chefen, jag kommer till jobbet på måndag."

BB-bollar

2010-08-12T01:18:00.000-07:00

Bakade chokladbollar i går. Haha, ja vet, det är ingen hejd på stolligheterna här hemma. Chokladbollar! Med strössel (pärlsockret var slut), som om det vore nåt jäkla barnkalas. Oliver gillar inte ens choklad så det var ett solklart självändamål skapat i djupaste tristess (och starkaste sockersug).

På kvällen frågade Mannen om han fick ta några till matchen.
"Javisst, bara du sparar några till "BB", sa jag och syftade till tv-programmet "Livet på BB" som visades senare.

Hör utifrån köket:
"Ska du ta med dig dom dit?"
"Vart?"
"Till BB?"
"Tror du på allvar att jag ska ta med mig chokladbollarna när jag ska föda barn?!!"
"Ja...man vet ju aldrig vad du får för dig nu för tiden".

Och det är fan sant. Inget funkar riktigt som det ska uppe i hjärnkontoret nowadays. Det hade inte varit omöjligt att jag kommit på en sån idé.
Och visst hade det varit lite sött och bjuda barnmorskorna på chokladbollar med karamellströssel? Eller som muta? "Ge mig EDA nu för helvete annars blire inga chokladbollar!"

Hm. Kanske ändå.

När andra vet bättre

2010-08-11T06:37:00.000-07:00

Jag var så jävla tråkigt beräknande. Är nog fortfarande en planerare av stora mått, men börjar bli mindre statisk. De senaste tio åren har jag följt min egen agenda, prickat av delmål för delmål helt systematiskt. Målmedvetet, framgångsrikt, roligt men.. TORRT, på något vis.

Jag var, kanske fortfarande är, som många andra 70- och 80-talister som ska proppa in ett helt liv innan man fyllt 30, helst, för att sen någon gång när "man är klar" och det "är läge" skaffa barn och köpa sommarstuga. Vi kallas visst Generationen som aldrig vill bli vuxen. Som behöver tio år (minst) på oss att förverkliga oss själva. Det är nog så.

Det absolut svåraste för en organisatör som jag, är när det inte blir som man har tänkt. Som när Oliver kom till så mycket snabbare än vi ens vågat drömma om. Som när hans syskon helt kaxigt tog sin plats och stannade fast vi, Hallå! inte hunnit PLANERA det. Det var tur, inser jag nu. Jag tror kanske att det aldrig skulle ha blivit LÄGE annars.

I går fick Birro sitt andra barn. Vi kommer ha båda våra barn i samma ålder. Jag avslutar med att låna några ord från honom:

Jag är glad att vi inte planerat den här familjen. Jag är glad att du inte är ett resultat av ett iskallt kalkylerat familjeliv. Jag är glad att du bara kom, utan att be om lov, utan att fråga först, utan att lista ut ifall vi hade en lucka för dig i våra förbannat upptagna kalendrar.

Jag är så lycklig att du bjöd in dig själv på den här festen, till det här livet.

UT!

2010-08-09T21:20:00.001-07:00

Så fort Oliver har ätit frukost och borstat tänderna (i protester-alltid) så ställer han sig vid ytterdörren med skorna, hans rödblinkande sandaler (ja han har en stark egen vilja), i handen och pekar ut. Får han inte, blir han skitsur.

Jag känner mig lika ivrig (och nästan lika skitsur) själv i dag.
Klockan är bara drygt nollsex när jag skriver det här. Vaknade av en ynka småvärk och sprang genast ner och micra värmekudden. Och hade jag inte varit vuxen och vetat bättre utan bara fått låta känslorna styra hade jag ställt mig vid dörren med BB-väskan och skorna och ropat på Mannen att "vi ska åka nu"!

Men nu var det bara en ynka småvärk och jag vet att det inte blir mer av det här i dag. Jag vet ju det.

Så okej, jag går upp och lägger mig igen då.
Tar med värmekudden.
Ifall att.

Havet är stort

2010-08-08T00:43:00.000-07:00

Jag har inte glömt. Sömnbristen. Koliken. Saknaden av det sociala, vinet, sexet, egentiden, karriären. Men kanske det värsta var att man stundtals på riktigt trodde att det alltid skulle vara så.

Den här gången är det så annorlunda. Jag vet att allt det jobbiga som kommer med härligheten går över.
Tidsmässigt är allt det bara en piss i havet och när det lilla pisset väl lösts upp av vågorna så återstår ju allt annat som inte är piss och det är ju så väldigt väldigt mycket.

Färdig!

2010-08-06T05:07:00.000-07:00

Ja, jag är klar nu. Redo. Laddad.
De där rejäla förvärkarna som jag hade förra torsdagen fick mig att sätta fart. Jag fick ärligt talat panik där på natten. En BB-väska hade jag kanske fixat att slänga ihop mellan kramperna. Men det var värre med det mentala. Och diskmaskinen. Den var ju forfarande sönder. Vi kan ju inte föda barn med en trasig diskmaskin!

Värkarna höll sig sen borta för att återkomma nu i onsdagsnatt. Nu var jag lugnare. Diskmaskinen var fixad. Väskan packad. Till och med bergvärmen var färdiginstallerad. Hade till och med hunnit med att öva lite profylaxandning (som man i och för sig ändå aldrig fixar att tillämpa under förlossingen) så nu kunde det få ske.

Men sen stannade det av igen. Och tur var väl det. Jag har ju frissatid på måndag.
Ska vi säga tisdag då? Då. Då är jag redo! Å andra sidan är det ju Morden i Midsomer...

Gud vs Storken

2010-08-04T04:22:00.000-07:00

Många frågar om Oliver fattar att han ska få ett syskon. Nja. Han vet ju vad en bebis är. Han tycker om dom och klappar gärna på dom. Utom en gång när mormor höll i hans skrikande kusin. Då klappade han mormor i stället. Som i medlidande.

Och han kallar min mage "bebbe". Han pussar på den och försöker ibland smuggla in lite välling genom naveln.

Men förstår. Nej, hur skulle han kunna det? Vi förstår ju knappt själva hur det gick till.

För jämställdheten i framtiden

2010-08-03T10:10:00.000-07:00

Kollegan ska vara föräldraledig. Ett helt år. Inget konstigt i det om det inte vore för att det är en manlig kollega. Då är det jättekonstigt. Weirdo. Och helt fantastiskt.

För jag går igång på det där med pappaledighet. Jag tycker det är viktigt. Jag tycker det är skitviktigt. För mig är det självklart att dela på ledigheten föräldrar emellan och när folk inte gör det så går jag i gång. Försöker tänka att folk faktiskt har rätt att bestämma över sina egna liv och barn. Jag är oftast inte så fördömande. Men i just den här frågan är jag inte särskilt vidsynt.

Nej, jag tycker inte att det skulle behöva vara lagstadgat hur man ska ta ut dagarna. Fifty fifty är lite väl larvigt att kräva. Omständigheter kan göra det mer praktiskt å ena eller andra hållet. Men eftersom så många mammor fortfarande vägrar släppa i från sig och pappor inte kräver/tar sin rätt så tycker jag att det är bra att några av dagarna inte kan överlåtas.

Jag har hört många förklaringar till varför pappor inte är hemma.
"Jag tjänar mindre än han". Jaha, och du tror att du kommer i fatt mer om du är hemma?
"Han har eget företag". Jaha men hur gör kvinnor med egna företag, kan de inte skaffa barn?
"Han får inte ledigt från jobbet". Jaha, jobbar han svart? Annars säger lagen nåt annat.

Sådär går jag igång. Förlåt. Det finns säkert jättebra förklaringar till varför kvinnor ska vara hemma mest. Jag har bara inte hört dom än.

Om att LIGGA på BB

2010-08-02T06:10:00.001-07:00

Det har inte blivit så många hotellnätter i sommar. Vi provade en gång men en vilding instängd på 20 kvm var en upplevelse jag inte gärna gör om på länge. Och barnvakteriet tänkte vi hushålla med, tror nämligen att det behövs mer om ett par veckor.

Så jag har kommit på mig själv att längta lite extra till BB. Ja, såklart först och främst efter B2 och såklart hoppas jag innerligt att allt går bra så vi är pigga och friska och FÅR åka hem redan dan efter. Men kanske kan man mjölka lite, ett par dagar extra tänkte jag? Medan vi ändå har barnvakt liksom. Och 200 spänn för rum och helpension är inte dåligt. Bebis sover ju så mycket i början så det blir ju ett utmärkt tillfälle för oss att få lite mysig egentid. Ja, det lär ju garanterat inte bli så mycket åka av, ajajaj, men det där tramset har vi ändå slutat med (ni ser ju hur det går...)

yg ula uga yg

2010-08-01T01:53:00.000-07:00

Det svämmar över av djur i trädgårn. Å inne. I sommar har vi haft en vilsen älgkalv boendes på tomten. Harar på gräsmattan, snokar i boden och tusen tusentals humlor, myggor, getingar och flugor både utomhus och inne. För B1, alias Oliver, går alla dessa flugfän under samma benämning: "uga."

Efter att han blivit biten av en mygga (eller vad det var) började han till och med yra om "ugor" på nätterna och vifta med armarna i panik.

Kanske inte konstigt att vår fina bondpöjks första hela mening (nåja) blev: "ejdå uga!" (hejdå flugan). Det säger han dels för att dom ska försvinna och dels när vi smäller dom och ugorna "sover".
Inte så att jag vill dölja verkligheten för honom. Men döden väljer vi att ta en annan gång.

Prio fiskmås

2010-07-30T09:13:00.000-07:00

Det drar ihop sig som man säger. Bokstavligt talat. Hölls vaken av förvärkar hela natten. Redan. Blev livrädd och tänkte att "Stopp, nej, halt, jag är inte redo än"!
Klockan nollfem lyckades jag i allafall ta mig ner och micra en värmekudde och vattna blommorna.
Ja. Vattna blommorna. Det är väl sånt man gör medan man värmer en kudde under förvärkan klockan fem på morgonen?
BB-väskan är inte ens packad. Barnvakten inte inkallad. Bilbarnstolen inte ens isatt. Men blommorna ska här vattnas om vi nu skulle behöva åka in till BB.

Under dagen har det dock varit lugna gatan i magen så det kan nog ta ett par dagar/veckor till det här. Å blommorna mår bra, tack.

Strandad

2010-07-30T01:23:00.000-07:00

Jag är den lyckligaste människa som går i ett par skor 364 dagar på året. Den 365:e inträffade i onsdags.

Ni vet när "lite mycket" blir "mycket mycket"? När det hopar sig samtidigt som man egentligen inte orkar något alls. När det rinner över.
När man fastnar i ett badkar med schampoo i håret och varmvattnet tar slut och man inte kommer upp? När kära Mannen kommer och säger att han borde ta fram kameran (ja, han har fått en ny därav tjatet om kameran hela tiden) men inser att han inte ska för han ser på min darrande underläpp att jag inte kommit till det stadiet att jag kan skratta åt saken.Ni vet?

Nähä, det visste ni inte.

Men det finns människor som i alla fall låtsas förstå och som inte skrattar (högt eller just då) utan bara tar sig an en. Det är pga dessa människor som jag överlever den 365:e dagen och är lycklig de övriga.

...om jag får be?

2010-07-29T00:36:00.000-07:00

Snart är det slut på gnällandet. "Ont där". "Aj där". "Kan du hjälpa mig upp?" "Lite massage kanske hjälper?"
Fullt legitimt. Mannen får inte ens kalla mig för gnällkärring (i allafall inte så jag hör).
För jag har all rätt i världen att vara sur och beklagande i mitt tillstånd, även om jag försöker begränsa mitt ojjande och välja mina strider.
Jag var nog en ängel under min första graviditet jämfört med denna. Den här är så mycket värre. Värmen och att ha en liten till att springa efter har jag lokaliserat som orsaker.
Så jag tänker, lätt graviditet- krånglig bebis. Krånglig graviditet - enkel bebis. Så måste det väl vara för rättvisans skull? Och rättvis är den väl? Världen.

Under täcket

2010-07-28T03:31:00.000-07:00

Det råder babyboom på sina håll i landet. I Stockholm förvisas somliga till Uppsala eller andra ställen när det är fullt. I Malmö är det dubbelt så många föderskor som en vanlig sommar.
Vad säger man, det var en jävligt kall vinter.

För höga krav?

2010-07-27T09:25:00.000-07:00

H*n låg fint. Tackar för det. Som tack får B2 godis i kväll.
I den här veckan ska barnmorskan tydligen skriva ett par rader i journalen om man har några önskemål gällande förlossningen. Som barnmorskorna där sen kan läsa när vi kommer in.
"Något särskilt du vill skriva?", frågade hon.

"Tjaaa, snabbt och smärtfritt, funkar det?"

Mys & Mös

2010-07-27T01:53:00.000-07:00

Det är mysigt att bli kontrollerad. När barnmorskan tar blodprov, kisseprov (ja hon säger så själv) och mäter blodtryck. Lite mindre mysigt är det att mäta magen, eftersom man måste ligga raklång på en hård brits vilket man inte kan göra på ett behagligt sätt efter vecka 25, och biten när man ska vägas eftersom man blir lika chockad varje gång att det faktiskt går att få in fler och fler kilon på några ynka 158 cm.

Men idag känns det inte bara mys att gå dit. Vi ska kolla så h*n vänt sig. Sist låg h*n nämligen och kura med huvudet under högra tutten. Inte bra. Är läget detsamma nu kan det bli tal om vändningsförsök. Och vidare om det misslyckas, sätesförlossning (big no no), eller snitt.
Snitt!
Inget mysigt alls med det.

Inga mellandagar

2010-07-26T04:25:00.000-07:00

Att ha barn betyder att det aldrig är "sådär". Det är alltid hemskt. På något sätt. Hemskt jobbigt eller hemskt trevligt.
Jag har trots tre månaders kolik-erfarenhet inte vant mig vid gnäll. Snarare blivit allergisk.
Jag hatar gnäll.
Blir galen.
Trött. Arg.
Vill inte ha barn längre. Inte vara mamma. Inte ha familj. Blir som tretton år igen och vill gömma mig under täcket, blunda och drömma härligt barnfria drömmar. En kvart.

Sen är gnället över och han är den mest fantastiska varelse på jorden.
Hemskt underbar.

Snart blir det dubbelt så hemskt av allting. Härligt!

Första intrycket

2010-07-23T05:39:00.000-07:00

Jag borde verkligen göra nånting åt mig själv. Färga hårutväxten och fixa brynen.
Men en del av mig känner att det kanske är onödigt. Jag är ju ändå så tjock och ofräsch att jag lika gärna kan vänta några veckor till efter fl och göra en helrenovering då i stället.

Men så tänker jag att man kanske borde göra sig till lite ändå. Det är ju ändå första mötet med en ny människa. H*n har ju säkert samma förväntningar på mig som jag på den. Vill ju inte att B2 ska komma ut och tänka; "Vilket vrak till morsa! Kunde hon inte ansträngt sig lite och i allafall fixat håret?"

Sen har vi ju det där med bikinilinjen. Borde verkligen gå till salong där med. Det är ju liksom förenat med livsfara att försöka sig på den på egen hand. Tro mig, jag har försökt mig på akrobatik på hög nivå.
Och just det området är kanske viktigast. Snacka om första intryck!
Å andra sidan ser väl de nyfödda rätt luddigt?

BOA BOA

2010-07-22T05:57:00.000-07:00

I dag har jag både bakat och sytt gardiner.
Jag skriver det igen.
Bakat och sytt gardiner.

Nej nej. Det här är ingen blogg där jag lägger ut recept och symönster. Hahaaaaaa. Fyfan. Det skulle bli en tam blogg. Det är bara det att det är så revolutionerande. Som om en halt både hoppat hage och sprungit 100 m på samma dag typ. När jag satt med näsan i manualen från -68 och försökte förstå varför det egentligen var så viktigt med undertråd tog Mannen till och med fram kameran med ett glatt "Det här måste förevigas!"

Men det är ingen fara, ni behöver inte skicka ambulans eller nåt. Det är bara "måsteboa"- hormonerna som gör sig påminda så här inför förlossningen. Jag blir ganska trött själv på dom och försöker säga åt dom. "Ni vet att det inte blir bra. Det är ingen idé! Det blir bränt och snett och vinnt. Äckligt och oanvändbart. Fult och pinsamt."
Ändå ska de hålla på. Om jag inte hade nån självbehärskning alls skulle jag förmodligen stryka och vika bebiskläder hela dagarna. Kul tant.

Favorit i repris

2010-07-21T04:04:00.000-07:00

Ja men då kör vi igen då. Två bebisar på två år ingick kanske inte i Stora Planeringskalendern... men hey, livet blir inte alltid som man har tänkt sig.
Ibland blir det bättre. Och då tackar man och tar emot.
Om några veckor är det alltså tänkt att vi ska bli fyra i familjen. Det är helt sjukt. Overkligt. Konstigt. Häftigt. Jag var ju nyss singel, bodde i en klastrofobisk etta och använde kylen endast till kebabrester.

"Så det var sååå roligt med bebis?!" frågade gravida Vänninan med hoppfulla ögon när jag berättade att vi skulle ha en till.
Jo, så kan vi säga.
Eller så kan vi säga som så att vi gör det av samma anledning som att man drar bort ett plåster snabbt.

Tack för mig!

2009-08-30T10:13:00.001-07:00

Det är med viss sorg i hjärtat som jag beslutat mig för att stänga ner den här bloggen.
Tack alla ni som läst och kommenterat, ni har varit guld värda!

Vad gör jag här?

2009-06-15T03:24:00.000-07:00

Har raggat barnvakt och klockan tickar på. På en timme har jag hunnit snabbduscha, diskat, städat, bokat dop, packa två flyttkartonger och plockat ögonbrynen. Sjuihelvetets effektiv. Vad var det mer jag skulle göra? Det snurrar i huvet. Mat! Just det jag skulle äta också. Matlåda. Micra. 3 minuter. Pling! Halvljummet. Äh, det får gå. Blir på stående fot. Äta med högern. Bläddra bland posten med vänstern. Så var det den där tågresan jag skulle boka. Och säga upp en försäkring. Undra var man kan köpa inbjudningskort till dopet? Hinner jag ner på stan måntro? Fasiken, blöjerna var slut också. Å soporna skulle ut. Åt jag klart eller? Minns inte. Men jag är mätt. Tror jag. 30 minuter kvar innan dom kommer. Tänk om han är ledsen? Kanske ska ringa? Nej det går nog bra. Nappen. Fan han glömde nappen. Kanske ska jag passa på och koka nappen nu när jag har tid?! Va fan, har vi packat ner kastrullerna?! Det var dumt. 20. Lite smink kanske man ska kosta på sig? Lyxa till det så här på egentiden. Vad är det som kokar över? 10.
Det var nåt mer...sova? Sova! Hinner jag ta en powernap? 5. Nej, jag skriver ett blogginlägg i stället. Om hur skönt det är att få barnvakt och kunna koppla av en stund. Tack farmor!

Supermammor

2009-06-03T01:51:00.000-07:00

Jag är stum av förundran.
Små barn blir trötta och hungriga= skrikiga efter att ha plaskat omkring på babysim och alla mammor (för det är mest mammor) gör "duschakläavochkläpåochhejdå" så fort dom bara kan innan helvetet bryter loss. Det finns inte en tillstymmelse till småsnack helt enkelt.
Men i dag hann Oliver somna innan han märkte att han var trött så jag passade på att ta det lugnt och iaktta de andra lite i smyg. Det är där jag blev stum. Jäklar vilken effektivitet, vighet och finess som praktiserades inne!

Med högerhanden klä på sin åmande bebis, med vänstern försöka tråckla på sig själv en bh, med vänsterbenet försöka rädda vattenflaskan som bebisen precis nått och vält och samtidigt försöka hålla balansen med det andra. Och lyckas. Men det nästan mest imponerande är att inget, inte ens en liten toss, använd blöja eller schampooflaska glöms kvar efteråt.

Det är som sagt bara mammor i gruppen. Några pappor följer med ibland men bebisarna följer alltid med in på damernas. Det finns inte ens några liggdynor för barnen på herravdelningen som det finns på damernas. Först tyckte jag att det var konstigt. Men nu börjar jag förstå varför.

Återställd

2009-06-02T03:27:00.000-07:00

Så var man tillbaka. Återställd. Inte bara mamma utan även kvinna igen. Den kanske kunde valt en bättre tidpunkt att komma tillbaka på. (Inte när jag redan var tio minuter försenad till babysimmet.) Å lite chockad blev jag allt, hade nästan inbillat mig (läs hoppats) att jag skulle vara mensfri resten av livet. Så icke och så ska det väl vara.

Egentligen kände jag på mig att nåt var i görningen. Hormonerna har bråttats inom mig hela veckan, och jag misstänkte att en något minskad amning skulle bidra till att kroppen börjat återgå till det "normala". Som förr.

Ja, jag känner mig nästan som förr. Bara lite mer erfaren, något tröttare, mer tacksam, mindre fri, lite rundare, mer effektiv, mycket behövd och en aningen risigare i håret.

Första gången

2009-06-01T01:15:00.000-07:00

En stor dag. Väldigt stor. Mycket speciell. Kanske kunde man väntat längre? Eller borde man redan ha gjort det? Är det verkligen med den rätta? Frågorna snurrade såklart innan. Men det kändes rätt och jag hade bestämt mig. Så kom dagen.

Pirr i magen. Spänning. Lite som innan julafton när man var liten. Trodde inte jag skulle tycka att det var SÅ speciellt, men faktiskt. För det är ju stort. Att ge sig. Till en annan.

Jag har ju hört att det ofta blir pannkaka. Så jag försökte att inte ha för höga förväntningar.
Men innerst inne ville jag bli tagen till stjärnorna. Få beröm för att jag gjorde det bra, vilket man såklart tvivlar på när man är nybörjare. Höra att jag var vacker och fantastisk. Vilken kvinna vill inte det? Å särskilt första gången då man är så osäker.

Och det blev ingen katastrof. Det var varmt och fint men kändes knappt.

Jag tröstar mig med att det brukar bli bättre med tiden. Det tar ju tid att lära känna den andres förväntningar och behov.
Men så här efteråt grämer jag mig lite att det är över. För ingen gång blir ju så speciell som den första. Den kommer ju aldrig tillbaka. Första gången.
Min första Mors dag.

Amningsdepåer?

2009-05-31T05:04:00.001-07:00

Så var man äntligen nere på inskrivningsvikten. Ett minus till och med. Så härligt, tänkte jag nu kan jag ha mina gamla jeans igen! Tog ivrigt fram första paret. Kom över rumpan, jippie! Men hallå, ska man inte kunna knäppa också? Andra paret. Hm. Tredje. Nej. Va fan, måste va nåt fel!
Fjärde. No no.
Att väga lika mycket som man gjorde tidigare betyder tydligen inte att kilona sitter på samma ställe längre. Det var väl själva faaan.

På stenåldern

2009-05-28T06:15:00.000-07:00

Vad gjorde vi innan nätet? Nej allvarligt. VAD gjorde vi innan internet fanns?
Hur många oroliga småbarnsmorsor har inte googlat "feber", "krupp" eller "bebisbajs" mitt i natten?
Själv blev det en sökning på "feber + bebis" förra veckan, klockan 02 på natten. Sjukvårdsrådgivningens nya supernummer var det tekniska problem med, sa rösten efter tusen tillval och hundra vidarekopplingar. Mycket riktigt gav mig Mr Internet diagnosen "tredagarsfeber" som sen visade sig stämma.
Men kanske är Nätet inte alltid till godo. Min vän gav sin fru internetförbud när hon var gravid eftersom hon googlade minsta lilla symtom som KUNDE vara väldigt farligt. I allafall var det det för NÅGON på nätet.
Så vad gjorde vi innan nätet fanns?
Oroade oss mindre kanske?

Jag klarar det verkligen inte

2009-05-27T13:25:00.000-07:00

Jag jobbar som journalist. Läst många åtal med den ena vidriga detaljerade brottshandligen efter den andra. Varit objektiv. Mest tänkt "hur ska jag förklara det här på ett begripligt sätt?"
Lagt undan. Glömt.
Det går inte längre. Jag klarar inte av att läsa färdigt artiklarna.
Denna vecka: Två domar. Två vidriga brott.
Nära 200 barnvåldtäkter gav fem års fängelse.
Dränka sin ettåring gav rättpsykvård.
Mer vet jag inte. Kan inte. Sätter Olivers ansikte på båda brottsoffrena automatiskt. Ser det framför mig. Får kväljningar. Ont i hjärtat. Klarar det inte. Stänger av och låtsas som om världen därute är felfri.

Ap-lik

2009-05-26T04:04:00.000-07:00

- Fan, va lika ni va!, utbrast Mannen gravallvarligt när han kom hem från jobbet.
Vem?! tänkte jag och fantiserade om nån snygg modell, smart karriärskvinna eller en duktig sportutövare kanske?
Nej, nej.
Gorillamamman på Kolmårdens djurpark.
Han hade varit och fotat den nyfödda gorillaungen och var helt fascinerad över likheten.
- Alltså, sjukt likt! Ni ammar och tar hand om er bebis precis likadant!
- Men, tillade han, hon var förstås lite mer oförsiktig med sitt barn.
Mm. Va skönt. Att han i alla fall ser en viss skillnad på mig och en 140kilos gorillahona.

Plötsligt händer det

2009-05-24T08:04:00.001-07:00

Så kom han äntligen över. Rumpan hängde med för en gång skull och högerarmen fastnade inte längre under kroppen. Från rygg till mage.
Såklart att det ska hända den enda dagen på två veckor då jag jobbar och Mannen är hemma. Jag är stolt såklart, även om jag tycker att det är lite orättvist, då det är jag som varit huvudcoachen gällande vändningen. Mannen är ju typ assisterande. Men visst, kul för honom. Och för Oliver såklart som nu kan välja vilket håll han vill se världen i från.

Dödsångest

2009-05-23T09:11:00.000-07:00

Jag har blivit så rädd om mig. Sen Oliver kom har jag blivit medveten om att jag inte är odödlig. Ibland kommer känslan av skräck över mig som liknar dödsångest.
Jag kör i 90 på motorvägen även om jag är själv i bilen. Ser mig för ordentligt när jag går över gatan. Äter vitaminer.
För om jag inte finns, vem ska vara Olivers mamma då?

Alla onda ting är tre

2009-05-22T05:37:00.001-07:00

Först var det tremånaders-kolik, nu senast tredagars-feber. Vad kommer härnäst måntro? Treminuters-hosta? Tresekunders-diarrè?

Våta drömmar

2009-05-15T01:36:00.000-07:00

I en tvåa finns det inte mycket rum för egentid. Även om jag stänger sovrumsdörren kan jag inte slappna av när jag hör honom ute i vardagsrummet. Visst kan man gå ut en sväng ensam, sitta på ett café eller gå till gymmet. Men det där med att bara få sitta ner, läsa klart en tidning eller dricka en varm kopp kaffe utan avbrott hemma i sin egna lugna vrå, det är det jag längtar efter!

Jag har i allafall hittat ett knep. Duschen.
"Jag tar bara en dusch älskling", kan han ju inte neka en. Det handlar ju om min hygien! Där inne sätter jag mig, lutar huvudet mot väggen, slappnar av och halvslumrar. Duschens strålar stänger ute alla ljud och jag kan tänka dagens första rediga tanke. Underbart.
Det gäller att passa på medans man hyr och slipper betala dyra vattenräkningar för det blir långa duschar. Går inte ut förrän kallsupen väcker mig.

Orutinerad lagbrytare

2009-05-14T00:30:00.000-07:00

Det finns ingen roll i världen som har så många lagar som en mammaroll. "Gör ditten, gör datten, så här ska du göra men gud nåde om du gör på detta viset"...
Det finns nog lika många sätt att tolka lagen, lika många lagbrytare som det finns mammor.
En av reglerna är att vara konsekvent. Ha rutiner. Det är viktigt. Då blir barnen tryggt, lugnt och beskedligt.

Hm. Vi har svårt med det där. Vi var extremt dåliga på rutiner redan innan Oliver kom. Vi jobbar båda varierade arbetstider. Morgon-, dag- och kvällspass om vartannat i veckorna.
Det har följt med in i vårt nya familjeliv. Särskilt vid nattningen.

Ena kvällen får han somna dragandes i vagnen, den andra får han obegränsat till tutte sovandes i sängen (vilket han såklart utnyttjar) och ibland försöker vi vara duktiga med någon konstig variant av "fem-minutersmetoden" i spjälsängen.
Jag är väl medveten om att vi kommer få ett helvete den dagen vi vill få ordning på torpet.

När jag har som mest dåligt samvete över vårat "hoppande" intalar jag mig att han nog i allafall fått rutin på våra orutiner. Och om han är trygg med det kan man väl i bästa fall kalla honom flexibel? Eller anpassningsbar? Och det är ju bra egenskaper!

Badkruksgener?

2009-05-12T02:04:00.000-07:00

Ytterligare en "hur tänkte jag där?"-tanke har kommit upp.
Den första var kursen i silversmide som jag gick tre av tio gånger. Det var hemskt kul, skulle gärna göra om det. En annan gång i ett annat liv. För hur trodde jag att jag skulle orka? Vid 18-tiden då kursen började var jag helt död. Det sista jag orkade var att vara kreativ. Så när jag sista gången okoncentrerat eldat upp det jag suttit och filat på i flera timmar insåg jag att jag tagit mig vatten över huvudet.

Och det är just vatten som får mig att ställa samma fråga igen. Hur tänkte jag när jag anmälde oss Oliver till babysim? Han har ju inga direkta blötdjursgener att komma med.
En mamma som håller för näsan när hon hoppar i plurret och en pappa som badar med öronproppar. Ja, om det är över 25 grader i vattnet alltså. Annars är det för kallt.
Han kommer skämmas i hjäl för oss på badsemestrarna när han bli större.
Men jag har förstått att jag inte måste bada så mycket på babysimmet. Bara ta emot honom och trycka honom under vattenytan. Som om han skulle tycka det var roligt?! Stackarn.

Skitsnack

2009-05-11T03:29:00.000-07:00

Det där med bajssnack är en historia för sig. Det är helt sjukt, men det är aldrig tråkigt att byta blöja! I å med att Olivers mage lekt "high chaparall" sen han föddes har hans humör varit beroende av hans bajsmängd. Vi har spått i blöjan hur våra kvällar ska komma att bli.
Mycket bajs- lugn natt. Tomt- gnälligt.
Därför har det alltid varit så intressant med blöjbytena. Det första Mannen och jag gör när vi träffas efter jobbet är att uppdatera varandra på bajsfronten. Ett exempel på detta:
"Han har bajsat tre gånger efter lunch".
"Va? TRE gånger, det brukar ju bara va EN?!"
Sen dansar vi runt med Oliver, nojjsar in näsorna i hans goa nacke och berömmer honom för att han bajsat så duktigt.

Det är inte så att vi slåss om blöjbytena, men ingen klagar heller. Jag brukar till och med smyga in i badrummet när det är Mannens tur att byta för att liksom smygkolla in lasset i blöjan.
Det gäller att skapa spänning i vardagen.

"Jag skulle ju aldrig..."

2009-05-11T03:23:00.000-07:00

Det är mycket som man gjort som man aldrig skulle.
"Jag skulle aldrig läsa mammatidningar"
"Jag skulle aldrig gå på öppna förskolan"
"Aldrig sjunga babysång"
"Aldrig prata om bajs vid köksbordet"
"Aldrig läsa mammabloggar och framför allt ALDRIG ha en själv."
Check. Check. Multicheck.

För grönt gräs

2009-05-09T00:25:00.000-07:00

Under soliga veckan festade vi till det med en våffla på ett utefik. Det kryllade av nyfödda bebisar och dess mammor. Lite avundsjukt såg jag att de flesta små var så beskedliga, sov eller hängde på axeln helt tysta och söta. Det hade varit omöjligt för mig när Oliver var sådär liten. Tur han föddes mitt i kalla vintern för vi hade inte kunnat vara ute bland folk.

Men det är väl lätt att tro att det alltid är grönare gräs på andra sidan. Visst, vi fick kämpa med kolik, men å andra sidan har han sovit hyfsat bra på nätterna, sällan gått upp innan klockan nio. Dessutom har amningen gått helt smärtfritt. Inga ömma, såriga bröstvårtor, mycket mjölk och ingen mjölkstockning som många andra får. Alla får väl helt enkelt sin egna lilla beskärda del.

Med vissa undantag.
En bekants bekant har fått två barn. Hennes graviditet med en liten puttekula på magen gick utmärkt utan foglossning. Förlossningen gick snabbt och relativt smärtfritt. Båda hennes barn var små änglar som sov mycket, var nöjda, belåtna och väldigt lätthanterliga.
Så långt kan jag faktiskt glädjas med henne.
Men när jag hörde att hon fått på sig sina gamla byxor redan på BB efter förlossningen, där gick gränsen. Jag hatar henne.

Tuttfixering

2009-05-08T04:30:00.000-07:00

Börjar förstå mäns enorma fascination för bröst. Har man som liten bebisgrabb fått nojsa in sig och mysa, snutta, känna trygghet och närhet i mammas varma barmn kanske det inte är så konstigt att de längtar tillbaka när de blir 13 plus och världen känns som mest skrämmande.

Kanske kan jag till och med förstå fascinationen för silikomtuttar då de närmast liknar mjölkstinna mammabröst fyllda till bristningsgränsen. Kanske ger det en omedveten nostalgi?
För jag ser en viss likhet med tonåringens stora ögon, ojämna andning, ivrighet och förväntan när Oliver vrålhungrig läggs vid bröstet och första knappen knäpps upp.

Vi har ett visst problem med att Oliver nu för tiden inte kan somna utan tutten i mun.
Men och andra sidan, vilken kille skulle inte föredra att somna på det viset?

Typ

2009-05-08T00:15:00.000-07:00

I vanliga fall är jag tidsfascist. Jobbar mot deadlines, det handlar ofta om sekundrar. Klockan 13 är klockan 13 och inget annat.
Blir ofta sönderstressad på utlandsresor i tex Thailand där restaurangpersonal släpar fötterna efter sig och kommer in med riset ena halvtimmen och resten av middagen en kvart senare. Eller att bussen avgår lite hur och när som helst. Hur ska man kunna planera???

Men med en bebis fungerar det ungefär likadant. Det är störtomöjligt att sätta en exakt tid. För det första ska man packa väskan med blöjor, extra tröja, plånbok, vatten... och ja allt det där samtidigt som man gärna drar vagnen med andra handen för att hindra gallskrik. För när han skriker (gillar plötsligt inte att ligga i vagn) kan jag inte tänka och hälften glöms bort. Gärna ska man ju se beskedlig ut själv. Har hänt att jag kommit ut med mascara på bara ett öga, olika strumpor och ofta oborstade tänder.

Därför är det lite skönt när man ska träffa andra bebismorsor.
"När ska vi ses?"
"Vid 13 typ".
Det där "vid" och "typ" är jäkla sköna ord. Grymt underskattade.

Rebirth

2009-05-06T04:14:00.000-07:00

I ett av mina svagaste ögonblick fick jag frågan om jag ångrade mig gällande beslutet att skaffa barn.
Svar: Nej aldrig!
Jag kommer aldrig ångra Oliver. Skulle aldrig någonsin vilja vara utan honom.
Däremot skulle jag kanske kunnat vara mer förberedd. Det är lätt att läsa på om graviditet och förlossning. Men det är ju sen det börjar. Omställningen.

För det är inte alls svårt att lägga till en person i sitt liv. Särskilt inte ett älskvärt barn.
Det svåra är att göra sig av med en. Sig själv. Sitt gamla jag. För man blir ju en ny.

Vissa är födda till att vara mammor. Som min vän Therese som hade halva medicinförrådet med på vår Thailandresa. Vad oväntat man än behövde hade hon det.
Eller som Lina. Alltid redo att ta om hand. Styra upp.
Vi andra måste omprogrammeras. Å ni som jobbar med datorer vet att det kan ta sin lilla tid.

"Fina lilla krumelur..."

2009-05-05T05:35:00.000-07:00

Lillkillen har fått sitt första sparkonto. Oliver var lugn och glad under hela det långa bankbesöket. Men när vi precis kommit överens om summan på hans konto började han protestera högt. Tydligen var han inte nöjd med de ringa slantar som är tänkt att rulla in på hans konto i slutet på varje månad.
Lika högt protesterade jag i mitt huvud när bankkvinnan berättade att han kunde börja ta ut på kontot när han var 18 år. Galna kvinna! tänkte jag. Vår kille ska alltid vara så här liten.

Pappaledigt = semester?

2009-05-04T01:53:00.000-07:00

I morgontidningens krönika skriver reportern att han nu ska gå på pappaledighet. Kollegorna frågar hur han ska fylla tiden.
Jag reflekterar över två saker.
Det första var förstås frågan hur han skulle fördriva tiden.
Det är så att vi jobbar i samma hus och har ungefär samma kollegor. Behöver jag nämna att jag aldrig fick den frågan. När jag gravid fantiserade om hur jag skulle hinna med att gå en hantverkskurs under mammaledigheten var det mer så att dom skrattade åt mig och sa att jag nog skulle ha att göra ändå.

Det andra jag tänkte på är tiden. Jag räknar till att fem av sex nyblivna pappor jag känner har börjat ta ut sin pappaledighet i månaden maj och över sommaren. Så passande.

Men det är ju hemskt bra för jämställdheten det här med att männen nu vill ta ut sin pappaledighet. Som att dom kommit på att det är en jävligt bra grej.
Bara det är över sommaren.

Matvanor

2009-05-03T01:53:00.000-07:00

Tänk en hamburgare som nattmacka vid 22. Vakna och steka en korv vid 01. En näve chips vid 04 och kanske en nätt grötfrukost vid 07. Sova bort hela förmiddagen med paus för ett mellis vid 11 för att sen moffa i sig tre stora middagar på kvällen, kl 14, 17 och 20.
Om Oliver hade varit ett par år äldre hade hans mat och sovvanor kallats ett minst sagt osunt leverna. Förrästen om en sisådär 15 år kanske hans beteende är något liknande?

Skitroligt

2009-04-27T07:34:00.000-07:00

Någon frågade för ett par månader sen om det var roligt att vara mamma. Då svarade jag ganska svävande. Kan ju ha något med koliken att göra men faktiskt säger mina mammaväninnor ungefär samma sak. De första tre månaderna VAR inte roliga. Mer omvälvande, ibland mysiga men mest jobbiga.

Men om jag skulle få frågan i dag när han är en fyra månader gammal, glad, pratglad och nyfiken liten sötnos skulle svaret bli ett annat. Skitroligt! Nästan hela tiden faktiskt. Han är verkligen så jävla rolig.
Som i dag när vi provade sommarhattar och kepsar på stan. Jag höll på å dö av skratt vad rolig han såg ut när han prova den ena efter den andra som var för stor och han försökte käka upp dom.
Eller att han ALLTID kissar på barnmorskan.
Eller när han busbiter i tutten när han han ammas och sen garvar när jag säger åt honom.
Eller när han vaknar kl fem på morgonen och skrattar när vi kommer som om han vet att vi är skittrötta.
Eller testar sin ljudkapacitet med att ropa högt högt högt tills det ekar och sen ser jättenöjd ut.
Eller när han la av en brakare mitt i ett seriöst bankmöte och alla runt omkring blev tysta. Själv såg han ut som det regna.
Skitroligt!

Mardröm

2009-04-26T10:24:00.000-07:00

Jag drömde att det bara var en dröm. Att något gått snett vid födseln och att vi inte fått med honom hem. Men att jag blivit så psykisk sjuk av händelsen att jag fortfarande såg honom, matade honom, trodde att han fanns. Mannen försökte övertyga mig om att det bara var jag som såg honom. Till slut insåg jag. Fy fan vad hemsk det var! Så sjukt tomt. Ville bara dö.
När jag vaknade låg han brevid mig och log i sömnen. Men vaknade när jag nästan kramade sönder honom.

NY

2009-04-15T01:11:00.000-07:00

Lite knubbigare ben, något rundare kinder. På väg runt på mage men inte riktigt. Bomull i magen i stället för spikar, en glad skit dygnet runt. Tråkigt att sova, vill inte, vill inte! Allt ska ner över huvudet, gärna täcket så det knappt går att andas. Nyförsäkrad, nyklädd, nygammal. Ny mamma.

Taskigt!

2009-04-06T08:47:00.000-07:00

På tal om simning. Vid mina simpass brukar det hållas simskola för överviktiga barn. Jag höll på att drunkna när jag såg deras föräldrar, själva överviktiga de flesta, sitta och fika på bullar och käka kioskens hamburgare!
Allt medan deras små älsklingar kämpande och svettades i bassängen. Snacka om att kasta grus på curlingbanan!
Det enda positiva i det hela är att jag själv blir motiverad att simma ett par extra längder.

Känsliga läsare varnas.

2009-04-04T03:28:00.000-07:00

Å även Mannen kan sluta läsa här.
Jag ska nämligen komma in på ett känsligt område.
Knipövningar. Det är väl den tristaste aktivitet som finns? Men ack så viktig blev jag varse första gången jag var och simmade för nån månad sen. Det kändes som hela bassängen sögs upp i mig som en bakvänd kallsup. Schviiiiiiiich! Likadant när jag klev upp. Schwoooong. Så fylldes poolen på igen.

Men i går när jag för femte gången i ordningen gjorde samma besök var jag beredd. Gick låångsamt ner i vattnet med samma koncentrerade, "känna efter"-min som Oliver har när han bajsar. Men. Nada! Inget kallt mellan bena och vattennivån var lika hög som innan. Ett tydligt tecken på att övningarna gett resultat. Skönt.

Hur mår du egentligen?

2009-04-01T01:57:00.000-07:00

"Tjena, läget?"
"Hej, jo tack bra!"
Dessa fraser kör man ju flera gånger per dag i förbifarten utan att sätta så mycket värde i orden. Men när någon som verkligen känner och bryr sig om en frågar på riktigt "Jag måste bara höra hur du mår egentligen", med betoning på EGENTLIGEN, går det inte att hålla upp någon fasad. Ut kommer allt som hållts inne i flera månader: "Snyft, jo det är lite joooooobbigt, buuääääääääääää!!!"

Nu är det ju inte så illa. Jag är inte helt förstörd jämt. Lika ofta väldigt glad. Men att vara kolikmorsa är väldigt schizofrent. Man är antingen dyngdeppig eller överlycklig. Sällan något mittemellan. Bra sömn + skrikfritt= lycklig. Lite sömn + skrik= olycklig.
Det jobbigaste är att veta om att man är skitjobbig men inte ha kraft till att göra nåt åt det. Min kropp lever sitt eget liv. Jag säger"var glad" men kroppen beter sig ilsket och surt. Det är tur att man har en man med stort tålamod. Och en mamma som fångar upp en.

Tomt

2009-03-30T12:36:00.000-07:00

Orkar inte. Inte tänka. Inte skriva. Och alltså inte blogga. Tomt. Tre månaders sömnproblem och skrik har tagit ut sin rätt. Hans kolik höll ju upp i ett par himmelska dagar. Sen kom den tillbaka med dubbel kraft. Höll lågan uppe till den magiska tremånaders-gränsen då alla sa det skulle vara över, men den passerade obemärkt... Men jag orkar inte klaga mer. Inte gnälla. Inte känna efter. Inte vara bitter. Så jag slutar här.

A walk in the park?

2009-03-25T03:18:00.000-07:00

Jag har alltid gillat utmaningar. Men att skaffa barn såg jag snarare som att ta ett steg tillbaka. Ta en paus efter ett par intensiva jobbår. A break. Lite lugn och ro. Stå stilla ett tag.

Men. En utmaning är det. En natt här i veckan när jag för tredje gången sömndrucket ammade den lilla kände jag mig övertygad över att jag aldrig i livet haft en större utmaning än det lilla livet. Både fysiskt och psykiskt. Bergsklättra i Himalaya, hoppa fallskärm eller vara med i direktsänd tv "is a walk in the park" jämfört med det här.

Men lite likt Himalaya är det allt. När jag utmattad efter flera kilometer uppåt kände för att krypa in under en sten och dö, men stängde av hjärnan och fortsatte, till slut kom upp på toppen ovan molnen, tittade ut över den makalösa världen nedanför, milslånga vyer och snöklädda toppar insåg att det var värt besväret alla gånger.

Äcklig bebis

2009-03-20T01:46:00.000-07:00

Ett hårstrå i halsvecket, en brödsmula i örat och lite klägg bakom öronen. Han är inte alltid så fräsch våran lilla kille.
Ja, jag vet jag kan ju inte skylla på honom direkt. Det är ju vi som slarvar med hans hygien.
Det är stört omöjligt att bada honom på egen hand på dagarna och på kvällarna är det så mycket annat som ska göras.
Men när jag vid amningen i morse hittade nån sörja i ett halsveck jag inte trodde fanns fick det vara nog. Det blev en grundlig torrbadning.
Måste nog börja utöka våra helgbad till flera, i allafall inför BVC-besöken.
Annars kommer väl en soc-tant och tar honom i från mig.

Välkommen till Världen (igen)

2009-03-17T02:50:00.000-07:00

En helt ny värld har öppnats framför hans vackra ögon nu när smärtan har försvunnit. Med en sådan tuff start var han nog rätt skeptisk till det där med att vara människa. Men nu verkar han se allt med nya ögon. Han vill inte ens sova rädd för att missa något fantastiskt.

Å det vill inte hans mamma heller. Missa en vaken, nöjd, fantastisk sekund. Det blir således ett uppehåll i bloggandet. Vi har tid att ta igen. Min fina son och jag.

Bakom hörnet

2009-03-15T10:40:00.000-07:00

"I dag kom våran son till världen. Det är fantastiskt! Jag känner en sån sprudlande lycka och är rörd till tårar. Det är det bästa som nånsin hänt mig".

Ungefär så hade jag trott att mitt första inlägg här skulle se ut efter förlossningen. Det gjorde de inte. Det kändes inte så. Det blev inte alls som jag hade tänkt. Jag blev "snuvad på konfekten", som barnmorskan sa, både vid förlossningen och tre månader framåt. Det fanns inget utrymme för lyckorus. Oro, besvikelse, ångest och frustration tog ofta över.
Men. Nu. Äntligen!
Har jag fått det barn som jag förväntade mig. Som bara skriker när han är hungrig eller trött och som är glad däremellan. Som kan hjälpas. Som blir nöjd. Koliken är över och jag har fått en ny liten kille. Förut såg jag honom så sällan bakom allt det onda. Han är helt fantastisk! Så bättre sent än aldrig kan jag äntligen skriva raderna.

"För 2,5 månad sen kom våran son till världen. Det är fantastiskt! Jag känner en sån sprudlande lycka och är rörd till tårar. Det är det bästa som nånsin hänt mig"!

Tillväxtperiod

2009-03-13T03:20:00.000-07:00

Det är med vedmod i hjärtat och en tår i ögat som jag packar ner hans babykläder stl 50. De har blivit för små alla dessa minsta mössor och söta plagg med får. Jag lägger varsamt upp 56:orna högst i högen för att hinna använda dom så mycket som möjligt. Han har redan börjat nosa på 62:orna, de lite tuffare kläderna av manchester, bamsetryck och nikeluvtröjor. Min lilla bebis börjar förvandlas till en liten kille!

Det märks även på hans humör. Hans sovperioder under dagarna är ett fint minne blott. Hans intensiva timmar med gallskrik och magvärk har ersatts av kontstant smågnäll. Nu kräver han uppmärksamhet hela dan, mycket tutte och gärna napp. Nätterna vet man inte längre riktigt hur de blir. Tror att han själv är lite förvirrad över vad som händer med hans kropp. Det innebär att hans mamma är lite tröttare, inte gråtfärdig som vid skrik, men lite halvdåsig mest hela tiden. Men tycks ändå skåda en fin ljusning och en ny värld bakom hörnet.

Jag duger

2009-03-12T07:50:00.000-07:00

Jag trodde aldrig att jag skulle bli vän med mig själv. Jag har, hur mycket jag än presterat, aldrig tyckt att det är tillräckligt. Nöjd, visst, men man kan alltid göra mer, var filosofin.
Men jag har upptäckt att jag, efter att jag blivit mamma, har blivit snällare mot mig själv. Och det känns så skönt, att jag inte kräver så hemskt mycket mer av mig själv hela tiden. Ett exempel var i dag när jag efter frissan, i stället för att ha ångest över att jag inte gick någon promenad i morse, gav mig själv en klapp på axeln för att jag inte ätit kakan som serverades till kaffet på salongen. Å när jag låg där i avsköljningen och fick den där sköna skalpmassagen, tänkte jag: "Fan, vad jag är värd det här!" i stället för att ha ångest över att vara hemifrån.

Jag tror den här nuvunna vänskapen med mig själv beror på att jag i större utsträckning än tidigare ägnar tiden med mig själv hela dagarna. Jag menar, om inte jag ger mig själv beröm, vem ska då göra det?

Revolution

2009-03-10T09:29:00.000-07:00

På måndagmorgonen vaknade Oliver och var en lite vuxnare människa.
Han visade mig vad han lärt sig på en natt: rikta sina rörelser, medvetet gripa tag i saker och byta dom mellan händerna (gärna sin snopp på skötbordet).
Å från att endast vara glad och nöjd " en kvart om dan" och resten sovtid eller gnäll hade vi i går en underbar "mor och son-dag". Flera timmar av snack, skratt och dans, ja, han gillade plötsligt att bli buren!
Helt plötsligt är jag inte bara mat utan han verkar gilla mig på riktigt. Det är tacksamt efter allt slit. Kanske blev jag lite väl exalterad. Efter en shoppingtur gick jag mannekäng för honom vilket han verkade uppskatta, men när det var hans tur att prova sina kläder fick han nog. Tydligen finns det en gräns var på vi ska begränsa vår relation.

Bomull mellan öronen

2009-03-10T01:12:00.001-07:00

Vem fan bokar en fotografitid på onsdagen och en klipptid DAN EFTER?!!
Bara en trött småbarnsmamma med gröthjärna.
Insåg mitt misstag för sent och det gick inte att boka om klipptiden trots mina böner.
"Du kan väl sätta upp håret vid fotograferingen" säger min frissa.
Mm. Det är kul. Det har jag ju inte gjort i ett halvår nu. SUCK!
Nån som vet när hjärnan börjar fungera igen?

Blått är flott

2009-03-09T01:10:00.001-07:00

På Internationella Kvinnodagen skriver tidningarna om jämställdhet. Mycket handlar om hur vi uppfostrar våra barn. Att låta killar leka med dockor och tjejer bära blått. Det är viktigt det där och verkar vara svårt.

Kanske ska jag skämmas som mest klär min lilla kille i brunt, svart och vitt? Å ärligt talat skulle jag bli lite besviken om han i framtiden skulle börja rida eller gilla gymnastik.
Men serrö det handlar inte om att han har snopp. Hade jag en dotter skulle hon heller inte äga ett endaste rosa plagg (så länge jag får bestämma). Helt enkelt för att JAG tycker det är fult. Hon skulle lätt få ärva Olivers alla fina men tråkiga svartvita kläder. Å jag skulle bli lika besviken om hon red eller gympade helt enkelt för att JAG tycket det är skittråkigt. Mina barn ska spela fotboll som JAG gjorde.
Nej, det där med jämställdhet blir nog inga problem. Då får jag nog skämmas mer för att jag försöker göra dom till småkopior av mig själv.

Ingen bra fredag

2009-03-06T11:16:00.000-08:00

17.00 Oliver börjar skrika.
Arbetsmetod: Dra honom i vagn iklädd overall (don´t ask, its his thing), och falsksjunga "Sov du lilla vide.."

17.30 Han somnar, jag försöker sova middag. Har precis slumrat till när..

17.50 Oliver börjar skrika. Metod: Mata, Vagga i babyskyddet

18.30 Han lugnar ner sig och jag börjar laga mat, Oliver kollar nöjt på. Jag sätter mig ner och ska precis börja äta när...

18.50 Oliver börjar skrika.
Metod: Dra vagn, frustrerat falsksjunga "Vem kan segla..", vagga i babyskyddet..

19.30 Han lugnar sig. Jag värmer maten som kallnat, hinner äta fem tuggor innan..

19.45 Oliver börjar skrika.
Metod: vagga i babyskyddet, vagga i mjukliften, dra vagn, falsksjunga.., köra över trösklar ( jag sittandes på golvet, är så trött..)

20.15 Han somnar. Maten har kallnat. Igen. Av ren frustration slänger jag maten i vasken. Sjunker ner i soffan, tar en klunk vin, slår på tv:n när..

20.30 Oliver börjar skrika.
Metod: köra över trösklar.

20.45 Oliver somnar om."Yes!" Ser fram emot att se favvoprogrammet när...

21.00 Oliver börjar skrika.
Metod: dra över trösklar, matar (då är han tyst en kvart..)

22.00 Oliver skriker fortfarande
Metod: se ovan, nånstans här börjar tårarna bränna bakom ögonlocken.

23.00 Oliver skriker fortfarande.

Metod: Matar igen, trots att jag gör honom en björntjänst då han får ondare av att äta för ofta, men jag måste bara få tyst på honom!

23.15 Jag slocknar med Oliver på bröstet. Oliver somnar med tutten i munnen och sover sen för natten.

23.20 Mannen kommer hem från jobbet. När jag sen somnar om är det med allvarliga tankar på sterilisering.

Fan va bra jag är!

2009-03-06T02:03:00.000-08:00

Så får man ju inte säga i Sverige, men jag gör det ändå. Jag har nämligen varit duktig på sistone. Det är så sällan nu för tiden jag får saker gjorda så jag förtjänar lite beröm från mig själv, det är så lätt och bara tycka att man inte gör tillräckligt.
I går gick jag en lååång promenad på morgonen och tog dessutom ett simpass med Väninnan på kvällen. Dessutom slank inget onyttigt genom tarmen på hela dan.
I dag har jag fått arslet ur vagnen och bokat både foto- och klipptid. Man kan ju nästan tro att jag har sovit ordentligt.

Aaaaaaaaaaaaaaaj!

2009-03-05T07:25:00.000-08:00

Han har lagt till ännu en dålig vana. När han käkat klart nyper han till bröstvårtan med läpparna, rycker till och draaaaaaaaaaaar!
Jag har ju en tendens att dåsa till när han käkar och det är som han vill få uppmärksamhet:
"Waky paky morsan, nu är ja klar!" Ja, vaknar till gör man ju bestämt. Med ett illvrål.
Jag har sagt att han måste sluta med det där. Iallafall med tiden. Jag är ju en öm, förlåtande moder. Men jag är inte så säker på att framtida flickvänner skulle vara lika förlåtande.

Mot ljusare tider

2009-03-05T01:51:00.000-08:00

Även om det kanske inte var så snyggt planerat med födelsedag i mellandagarna, så är det i allafall en rätt bra tid på året att gå i koma.
Jag menar, man lever ju ändå i en bubbla de första månaderna, så de mörkaste månaderna på året har fått pågå utanför fönstret utan att jag riktigt är med. Vilket bara är skönt.
Nu börjar det bli ljusare, våren är på antågande och man börjar komma ur sin bubbla, börjar få lite kläm på det där med bejbisar. Börjar sakta vakna till liv.
Tidigare har jag inte riktigt orkat gå så långt eller länge ute i slasket, men nu när det ska bli fart på konditionen kommer våren som på beställning.
Koliken behöver nog en månad till på sig för att försvinna, men den får inte pågå längre, vi har lovat Oliver att han ska slippa ha ont mer då. "Snart", säger vi, "så vänder det".
Vi räknar dagarna alla tre.

Tjockis

2009-03-04T10:40:00.000-08:00

Jag gick upp ca 20 kg under graviditeten. 10 försvann på en vecka. Sen långsamt försvann tre till. Sen är det stopp. Hallå! "Rinner av när man ammar". Bullshit! Jag är så jävla trött på tights! Har inte burit annat än dessa i nästan ett år nu. Men jag vägrar köpa nya jeans i den storlek jag har nu. Gjorde ett tappert försök för några veckor sen på stan. Det slutade med att jag gråtfärdig gick ut provhytten med ett löfte att inte gå in i en igen innan jag gått ner till en rimlig storlek.
7 kilo kvar. Nu jävlar ska de väck!