Allt är relativt och det kan alltid bli värre

Som journalist vill man gärna hitta orsaker och samband. Gärna också hitta en skyldig att i frågasätta. Därför har jag lite svårt att bara accepetera nåt så luddigt som kolik, som kan uppstå av allt från ovana tarmar till mjölkallergi, till att ha psykologiska orsaker som att barnet inte gillar sina föräldrar (vilket det SÅKLART inte kan va i vårt fall:). Och någon skyldig finns inte och alltså inget att göra åt. Men efter ett ihärdigt detektivarbete utan resultat tror jag faktiskt att jag börjar bli härdad. Kan leva med det. Det är nästan okej. Det är ju ändå bara kolik. Inget värre.
Även om det är svårt att känna glädje de timmar det är som värst. Å det är svårt att avgöra om det blir värre eller bättre natt till natt för varje gång känns ju som den värsta.
Som under förlossningen då de frågade hur ont jag hade på en skala mellan 1-10. Ja, jämfört med vadå?!!! undrade jag. Det var ju första gången. Hur ont KAN det göra? Varje jäkla värk var ju en tia såklart. Men när de sen frågade en timma senare tog jag tillbaka svaret. Nä, ja skoja förut. Då var det en nia. NU är det en tia! Å så pågick det...Med facit i hand var jag kanske på en 3:a första gången de frågade. Men det va tur jag inte visste det då.