Hur mår du egentligen?

"Tjena, läget?"
"Hej, jo tack bra!"
Dessa fraser kör man ju flera gånger per dag i förbifarten utan att sätta så mycket värde i orden. Men när någon som verkligen känner och bryr sig om en frågar på riktigt "Jag måste bara höra hur du mår egentligen", med betoning på EGENTLIGEN, går det inte att hålla upp någon fasad. Ut kommer allt som hållts inne i flera månader: "Snyft, jo det är lite joooooobbigt, buuääääääääääää!!!"

Nu är det ju inte så illa. Jag är inte helt förstörd jämt. Lika ofta väldigt glad. Men att vara kolikmorsa är väldigt schizofrent. Man är antingen dyngdeppig eller överlycklig. Sällan något mittemellan. Bra sömn + skrikfritt= lycklig. Lite sömn + skrik= olycklig.
Det jobbigaste är att veta om att man är skitjobbig men inte ha kraft till att göra nåt åt det. Min kropp lever sitt eget liv. Jag säger"var glad" men kroppen beter sig ilsket och surt. Det är tur att man har en man med stort tålamod. Och en mamma som fångar upp en.