Tuttfixering

Börjar förstå mäns enorma fascination för bröst. Har man som liten bebisgrabb fått nojsa in sig och mysa, snutta, känna trygghet och närhet i mammas varma barmn kanske det inte är så konstigt att de längtar tillbaka när de blir 13 plus och världen känns som mest skrämmande.

Kanske kan jag till och med förstå fascinationen för silikomtuttar då de närmast liknar mjölkstinna mammabröst fyllda till bristningsgränsen. Kanske ger det en omedveten nostalgi?
För jag ser en viss likhet med tonåringens stora ögon, ojämna andning, ivrighet och förväntan när Oliver vrålhungrig läggs vid bröstet och första knappen knäpps upp.

Vi har ett visst problem med att Oliver nu för tiden inte kan somna utan tutten i mun.
Men och andra sidan, vilken kille skulle inte föredra att somna på det viset?