Jag duger

Jag trodde aldrig att jag skulle bli vän med mig själv. Jag har, hur mycket jag än presterat, aldrig tyckt att det är tillräckligt. Nöjd, visst, men man kan alltid göra mer, var filosofin.
Men jag har upptäckt att jag, efter att jag blivit mamma, har blivit snällare mot mig själv. Och det känns så skönt, att jag inte kräver så hemskt mycket mer av mig själv hela tiden. Ett exempel var i dag när jag efter frissan, i stället för att ha ångest över att jag inte gick någon promenad i morse, gav mig själv en klapp på axeln för att jag inte ätit kakan som serverades till kaffet på salongen. Å när jag låg där i avsköljningen och fick den där sköna skalpmassagen, tänkte jag: "Fan, vad jag är värd det här!" i stället för att ha ångest över att vara hemifrån.

Jag tror den här nuvunna vänskapen med mig själv beror på att jag i större utsträckning än tidigare ägnar tiden med mig själv hela dagarna. Jag menar, om inte jag ger mig själv beröm, vem ska då göra det?