Allra käraste förbannade unge!

I går höll jag på att gå åt. Säga upp mig som mamma. Ställa ut honom i trappen och låsa dörren (ja låsa kanske är onödigt, han når knappast upp till handtaget.) Han var otröstlig i flera timmar och hans skrik skar lika hemskt i öronen som när man drar en krita på svarta tavlan.

I dag ligger han och snusar gott intill mitt bröst i bärsjalen. Stundtals tittar han upp lite sömnigt, fixerar blicken på mammas ögon och gurglar något som låter som "aguuu". Tycker mig skymta en antydan till leende innan han somnar om.
Större lycka finns nog inte.