När lillan kom...

Må hända det är jobbigt att han skriker. Men stunden när han föddes och inte skrek var hundra gånger värre. I stället för det väntade illvrålet hördes barnmorskans röst; "Tillkalla barnläkare!"
Mitt hjärna skriker;-"Varför skriker den inte?! Varför får jag inte upp mitt barn på bröstet?! Varför springer alla ut?!" Men min kropp orkar inte ta in att något inte är som det ska. Jag stänger av och somnar.

"Men vad fin han är!"
Min medtagna son var tvungen att få lite hjälp på traven vid ankomsten, färden hade varit lång. Men till slut kom han till mig. Han andades, hade fin färg och flackade med blicken. Men chocken och skräcken över dessa första minuter tog veckor att komma över. Oron överskuggande länge lyckan.
Jag glömmer aldrig rädslan då på att jag kunde förlora honom. Jag hade inte överlevt!

I dag grät jag floder över detta:

http://www.expressen.se/kronikorer/1.1458401/marcus-birro-handerna-skakar-nar-jag-klipper-navelstrangen