Du får mig

Det är en stor grej att överlåta sig. Hela sin kropp, sina tankar och inte minst sitt hjärta till en helt ny människa.
I dagens samhälle och kanske särskilt för oss unga kvinnor är det viktigt att se bra ut. Förutom för ett par lyckliga jävlar med lyxgener så är en graviditet och en förlossning allt annat än fördelaktigt för kroppen. Å visst, så är det, det vet man. Å visst, det är värt det, såklart det är. Men likförbannat så är det psykiskt jobbigt att se sin kropp förfalla, även om man vet att man nån gång kanske kommer i allafall i närheten av hur man såg ut innan. Å då pratar jag inte bara om midjemåttet utan också om det kanske mest kvinnliga området av de alla.

Jag var heller inte riktigt beredd på att han skulle uppta all tid och rum. Att allt annat av värde skulle sättas på "hold". Vare sig man vill eller inte. Att hans lilla existens är så beroende av min totala fokusering på detta stora mirakel. Att äta, bajsa och sova kan kräva så mycket planering och omsorg.

Men hjärtat, som han tog sekunden han lades på bröstet, det är det svåraste att ge. En människa som jag vet att jag villkorslöst, alltid, alltid kommer att älska och VETSKAPEN om att jag kommer att förgöras om något ont händer honom, det är den som är så skrämmande.

Att bara älska honom, det är däremot den enklaste saken i världen.