Män!

Jag behöver inte lämna tillbaka honom! Nej, på riktigt, han är min. Jag har liksom inte riktigt insett det förrän nu, att jag faktiskt får behålla honom. Å det är tur, för jag har blivit himla förtjust i honom. Även om jag inte riktigt förstår mig på honom. I två dagar har jag ätit allt igen som jag förut ratat för att han inte ska få gaser i magen. I två dagar har hans kolikskrik uteblivit. Ja, jag är nöjd såklart, men ger upp tanken på att förstå nåt sammanhang what so ever. Men jag har i å för sig aldrig riktigt förstått mig på pojkar.

Galej

I går besökte jag mitt gamla liv. Eller, som jag väljer att kalla det, mitt verkliga liv. Utanför babybubblan jag lever nu. Jag var ute på restaurang med väninnan. Jag hade en gammal klänning som jag precis kommit i igen. Vi käka god mat, drack lite vin och bubblade. Precis som förr. För det kändes som evigheter sen, även om det bara gått någon månad.
Men efter ett par timmar ringde Mannen och hade panik. Oliver vägra käka ur mjölkkoppen och var galen! I bakrunden hörde jag gallskrik. Så det va bara å pallra sig hem igen. Men det gjorde ingenting. Jag hade redan börjat sakna honom enormt.

Söndag?

På måndag börjar Mannen jobba igen. Jag har haft tur att ha honom hemma ett par veckor extra. Men jag är orolig för hur det ska gå. Med Oliver går det nog bra. Men nu har jag ju ingen som kan hålla reda på allt åt disträa mig. Typ portkoden eller vilken dag det är. Tur det finns mobiler.

Allt är relativt och det kan alltid bli värre

Som journalist vill man gärna hitta orsaker och samband. Gärna också hitta en skyldig att i frågasätta. Därför har jag lite svårt att bara accepetera nåt så luddigt som kolik, som kan uppstå av allt från ovana tarmar till mjölkallergi, till att ha psykologiska orsaker som att barnet inte gillar sina föräldrar (vilket det SÅKLART inte kan va i vårt fall:). Och någon skyldig finns inte och alltså inget att göra åt. Men efter ett ihärdigt detektivarbete utan resultat tror jag faktiskt att jag börjar bli härdad. Kan leva med det. Det är nästan okej. Det är ju ändå bara kolik. Inget värre.
Även om det är svårt att känna glädje de timmar det är som värst. Å det är svårt att avgöra om det blir värre eller bättre natt till natt för varje gång känns ju som den värsta.
Som under förlossningen då de frågade hur ont jag hade på en skala mellan 1-10. Ja, jämfört med vadå?!!! undrade jag. Det var ju första gången. Hur ont KAN det göra? Varje jäkla värk var ju en tia såklart. Men när de sen frågade en timma senare tog jag tillbaka svaret. Nä, ja skoja förut. Då var det en nia. NU är det en tia! Å så pågick det...Med facit i hand var jag kanske på en 3:a första gången de frågade. Men det va tur jag inte visste det då.

Förlåt grannar!

Att ha 3,5 meter i takhöjd är inte alltid charmigt. Det ger en jävla akustik. Som tur är kan man inte bli vräkt pga barnskrik. Eller?!
I natt var det värre än någonsin. Det var värre än något annat jag upplevt i hela mitt liv tror jag. Helt plötsligt har uttrycket "han skrek som en stucken gris" fått en innebörd. Jag trodde han var skadad. Skrek otröstligt, oavbrutet i sex timmar till 03. Men, det är "bara" kolik. Läkarn kolla till han i dag och allt är som det ska. Skönt det då även jag hade hoppats på att de kunde hitta en orsak som kunde botas.
Så. Det är väl bara å ge upp. Acceptera läget. Kolik. I tre månader. Nice.
Men hej, nu kan jag ju dricka mjölk igen. Skitkul!

Mina barn å andras ungar

Det är inte hemskt att vara gravid och få barn. Inte ens förlossningen är särskilt fruktansvärd. Jag måste skriva det för jag har märkt att mina inlägg här mest innehåller klagomål. Jag tycker det är fantastiskt att ha blivit mamma. Ett privilegium. Men lite av vitsen med hela den här bloggen är att våga snacka om det som är också är jobbigt. Att den där visionen om att man svävar som på små rosa moln hela tiden faktiskt inte stämmer. Alltid. Det är en jävla omställning att få barn. Särskilt om man som jag, aldrig varit en barnmänniska. "Va?! Tycker hon inte om barn?!" Jo klart jag gör, men bara mina egna. Å några till.

...ta i trä

Ni vet känslan när man är riktigt skitnödig? Å man är på en offentlig plats och det är kö till toaletten. Kön går låååångsamt. När det väl är ens egen tur och man börjar slappna av- bara för att inse att hela toaringen är nerpissad och man måste hålla på å torka rent innan man kan sätta sig. Ni vet känslan och lättnaden när det väl är dags?



Då vet ni också känslan när man sen inser att toapappret är slut?

Ungefär så besviken blir man när koliken sedan återkommer.

Peppar Peppar

Ni vet känslan när man är riktigt skitnödig? Å man är på en offentlig plats och det är kö till toaletten. Kön går låååångsamt. När det väl är ens egen tur och man börjar slappna av- bara för att inse att hela toaringen är nerpissad och man måste hålla på å torka rent innan man kan sätta sig. Ni vet känslan och lättnaden när det väl är dags?

Eller ni som haft fruktansvärda öroninflamationer? Efter en hel natts ständig jävulsk värk då man är beredd att skära av örat äntligen känner att trumhinnan släpper taget och varet som tryckt på börjar rinna ut och värken bara försvinner?

Eller för all del ni som genomgått en lång förlossning och efter timmar av värk känner de sista kroppsdelarna komma ut och all smärta är som bortblåst?

Ungefär så skönt är det när kolik upphör.

(Nu är det bara tre dagar som han varit bättre och helt bra är det inte men en offantlig skillnad! Peppar peppar...)

ECO-MUM

Det jag är mest besviken över med det här hela kolik-detektivarbetet är att jag inte kan bli nån "lattemorsa". Eftersom jag varken dricker kaffe eller mjölk är liksom KaffeLatte ett rätt värdeslöst alternativ. Inte för att jag brukar dricka latte, men det hade varit kul att prova på begreppet när man har chansen. Men så kom jag på att Latte väl är rätt ute? Känns lite år 2000? När jag tänker efter är jag väl, i dessa miljömedvetna tider, rätt trendig med mitt gröna ekologiska te? Förslag till ny epitet a la 2010 kanske vore på sin plats? Va sägs om ECO-MUM? Eller för all del (eftersom vi bor i Sverige) "Ecomorsa"? Vet inte, men kom i håg var ni hörde det först!

Vem vill bli miljonär?

Kan man spy av trötthet? Ja det tror jag. Mannen har legat sjuk och jag har tagit hand om lillen själv utan avbrott. Till saken hör att hans magvärk blivit värre. Nu är det inte bara på kvällarna utan på morgonen och på eftermiddagen också. Å på natten. Ja i stort sätt hela tiden utom på promenaden. Inget vi gör verkar hjälpa stackarn. Om nu kolik är så vanligt (20-25%) varför finns inget bra botemedel? Ta patent och bli miljonär! Jag skulle kunna lägga hela barnbidraget på direkten.

Babyblues

Nä inte direkt kanske men humöret åker verkligen bergochdalbana.
I dag såg jag en glimt av min lugna, nöjda lilla ängel som han var innan magknipsjävulen tog över hans lilla mage. Hela dan var han så nöjd och fin. Hela dan var jag så glad och lycklig, allt kändes så bra och framtiden så ljus.
Tänkte i min enfald att dropparna och min mjölkfria diet börjat verka.
Men icke. Exakt kl 20 började han. Såklart bebisar skriker, det fattar ju tillochmed en novis som jag. Men när jag ser att han har kramper i magen som gör ont skär det i mitt illa mammahjärta att inte kunna lindra.
På sekunden slocknar min låga och allt känns plötsligt så jäkla mörkt. Men jag ger inte upp. Mjölkdieten fortsätter men dom där skitdropparna kan barnmorskan stoppa upp nånstans där hon sa de skulle verka.

Inte bitter bara lite... trött..

Lördagkväll är det? Det kunde lika gärna vara måndag eller söndag eller...
Kvällarna ser ju likadana ut. I soffan, vid tv;n (mest sport), Oliver äter, sover eller gnäller. Jag förbannar att jag varken kan äta eller dricka något gott. Ska komma till rätta med O´s magknip, vilket utesluter kaffe, te, juice, choklad (BUUUÄÄÄÄÄ!) lök och mjölkprodukter. Å ja alkohol är ju inte ens å tänka på, vad de nya reglerna än säger unnar jag mig max ett par klunkar folköl.
Skittrött vid 20 å där nånstans börjar O´s magknip börja o pågå fram till midnatt.
Men jag "tar verkligen vara" på den här första tiden. "Den är ju så kort"...

Zzzzzzzzzzzzz

Naturen ska ju vara så finurlig. Och visst, jag håller med om att det inte är så lite fantastiskt att ett barn kan bli till och komma ut genom att man "bara" särar på bena.
Men ibland undrar jag vad som är poängen med vissa saker.
Jag menar efter ett par tunga veckor i slutet av graviditeten och på det en ibland skitjobbig förlossning vill man ju bara lägga sig ner och sova i ett par veckor. Minst. Nejdå. Det är ju då det jobbiga börjar om. Direkt måste man in i veckor kanske månader av sömnlöshet och förvirring.
Men, då har "smarta" naturen sett till att kroppen utsöndrar ett ämne när man ammar som gör en dåsig. För att kompensera dålig nattsömn, sägs det. WHY?! Då orkar jag ju ännu mindre! Jag vill ha koffein eller annat uppiggande. Ja.. ecstasy skulle också funka.

Det finaste med min bebis:

Luddet på öronen.
Hans bajsmin: Läpparna formade som ett O och ögonen i kors.
Lukten.
Att han alltid kissar på barnmorskan när hon ska väga honom.

FRÄLSAREN

I dag kunde Mannen och jag i lugn och ro sitta och äta lunch tillsammans. Sen kunde jag duscha, skriva lite och faktiskt också bläddra i en tidning SAMTIDIGT som Mannen var i väg och tränade. Hemligheten stavas NAPP.
Såna ska man ju inte använda för tidigt säger alla babyproffs för då kan de bli förvirrade vid amning. Men när Oliver skrikit ohejdat flera kvällar i rad och nu även börjat gnälla vilt på dagen fanns det liksom ingen som kunde stoppa oss längre. Den stora nappen vi fått med i startpaketet dög inte, men när vi idag köpte mindre å bättre nappar tog han den direkt, slöt sina vackra ögon och försvann in i napphimlen i flera timmar. Gu så söt han är när han sover!

Svart på Vitt

Carl Oliver Håkan har nu fått sitt namn registrerat och fått ett eget personnummer. Så nu finns han på riktigt, även om det fortfarande känns som han bara är till låns. Jag undrar lite vad som skulle hända om man inte skickade in papprena. Skulle jag ha barn "svart" då?

Påminnelse

Jag älskar honom. Trots att han förvandlas från ängel till demon varje midnatt. Jag älskar honom. Jag älskar honom. Jag älskar honom.

Alltid är det något

Dag1- Varför skriker han inte?!
Dag2- Varför slutar han inte skrika?!
Dag3- Han måste nog äta oftare...
Dag4- Men blir han aldrig mätt?!
Dag5- Varför sover han hela tiden?!
Dag6- Men snälla sov nu då!

Underbara Älskade

Har man sagt en tid tycker jag man ska hålla den. En timme in på BF-datum drog jag ur proppen. Sen behöver man ju inte stressa. Tog god tid på mig att säga hejdå till navelsträngen och de andra grabbarna därinne inne i tryggheten. Ok, över 30 timmar var kanske i längsta laget, jag var allt lite trött när jag väl kom ut 081228 kl 9.45. Men efter ett par timmar var jag pigg som en lärka och ville ha käk. Upptäckte världens häftigaste grej, tuttar och mjölk! Det har blivit min favoritsysselsättning sen dess och sen vi kom hem i går på nyårsafton har det blivit mycket av den varan. Jag gillar livet här ute, blev ju mottagen med fyrverkerier och sång precis utanför fönstret! Nåväl, nu vet ni vem jag är och varför morsan kanske inte har så mycket tid att hänga här och tjattra. Hon behöver nämligen öva på sitt jobb så här i början. Hon sätter ju mina blöjor bakochfram och knäpper bodyn "brännvin". Suck. Jaja, det kommer väl.. Vänliga hälsningar /Oliver