Skitroligt

Någon frågade för ett par månader sen om det var roligt att vara mamma. Då svarade jag ganska svävande. Kan ju ha något med koliken att göra men faktiskt säger mina mammaväninnor ungefär samma sak. De första tre månaderna VAR inte roliga. Mer omvälvande, ibland mysiga men mest jobbiga.

Men om jag skulle få frågan i dag när han är en fyra månader gammal, glad, pratglad och nyfiken liten sötnos skulle svaret bli ett annat. Skitroligt! Nästan hela tiden faktiskt. Han är verkligen så jävla rolig.
Som i dag när vi provade sommarhattar och kepsar på stan. Jag höll på å dö av skratt vad rolig han såg ut när han prova den ena efter den andra som var för stor och han försökte käka upp dom.
Eller att han ALLTID kissar på barnmorskan.
Eller när han busbiter i tutten när han han ammas och sen garvar när jag säger åt honom.
Eller när han vaknar kl fem på morgonen och skrattar när vi kommer som om han vet att vi är skittrötta.
Eller testar sin ljudkapacitet med att ropa högt högt högt tills det ekar och sen ser jättenöjd ut.
Eller när han la av en brakare mitt i ett seriöst bankmöte och alla runt omkring blev tysta. Själv såg han ut som det regna.
Skitroligt!

Mardröm

Jag drömde att det bara var en dröm. Att något gått snett vid födseln och att vi inte fått med honom hem. Men att jag blivit så psykisk sjuk av händelsen att jag fortfarande såg honom, matade honom, trodde att han fanns. Mannen försökte övertyga mig om att det bara var jag som såg honom. Till slut insåg jag. Fy fan vad hemsk det var! Så sjukt tomt. Ville bara dö.
När jag vaknade låg han brevid mig och log i sömnen. Men vaknade när jag nästan kramade sönder honom.

NY

Lite knubbigare ben, något rundare kinder. På väg runt på mage men inte riktigt. Bomull i magen i stället för spikar, en glad skit dygnet runt. Tråkigt att sova, vill inte, vill inte! Allt ska ner över huvudet, gärna täcket så det knappt går att andas. Nyförsäkrad, nyklädd, nygammal. Ny mamma.

Taskigt!

På tal om simning. Vid mina simpass brukar det hållas simskola för överviktiga barn. Jag höll på att drunkna när jag såg deras föräldrar, själva överviktiga de flesta, sitta och fika på bullar och käka kioskens hamburgare!
Allt medan deras små älsklingar kämpande och svettades i bassängen. Snacka om att kasta grus på curlingbanan!
Det enda positiva i det hela är att jag själv blir motiverad att simma ett par extra längder.

Känsliga läsare varnas.

Å även Mannen kan sluta läsa här.
Jag ska nämligen komma in på ett känsligt område.
Knipövningar. Det är väl den tristaste aktivitet som finns? Men ack så viktig blev jag varse första gången jag var och simmade för nån månad sen. Det kändes som hela bassängen sögs upp i mig som en bakvänd kallsup. Schviiiiiiiich! Likadant när jag klev upp. Schwoooong. Så fylldes poolen på igen.

Men i går när jag för femte gången i ordningen gjorde samma besök var jag beredd. Gick låångsamt ner i vattnet med samma koncentrerade, "känna efter"-min som Oliver har när han bajsar. Men. Nada! Inget kallt mellan bena och vattennivån var lika hög som innan. Ett tydligt tecken på att övningarna gett resultat. Skönt.

Hur mår du egentligen?

"Tjena, läget?"
"Hej, jo tack bra!"
Dessa fraser kör man ju flera gånger per dag i förbifarten utan att sätta så mycket värde i orden. Men när någon som verkligen känner och bryr sig om en frågar på riktigt "Jag måste bara höra hur du mår egentligen", med betoning på EGENTLIGEN, går det inte att hålla upp någon fasad. Ut kommer allt som hållts inne i flera månader: "Snyft, jo det är lite joooooobbigt, buuääääääääääää!!!"

Nu är det ju inte så illa. Jag är inte helt förstörd jämt. Lika ofta väldigt glad. Men att vara kolikmorsa är väldigt schizofrent. Man är antingen dyngdeppig eller överlycklig. Sällan något mittemellan. Bra sömn + skrikfritt= lycklig. Lite sömn + skrik= olycklig.
Det jobbigaste är att veta om att man är skitjobbig men inte ha kraft till att göra nåt åt det. Min kropp lever sitt eget liv. Jag säger"var glad" men kroppen beter sig ilsket och surt. Det är tur att man har en man med stort tålamod. Och en mamma som fångar upp en.