Kom igen!

När Oliver föddes vågade jag inte bära honom på en vecka. Det var Mannens uppgift. Han har ju tre yngre bröder som han övat på under åren. Själv hade jag knappt sett en bebis på riktigt innan jag fick egna barn och trodde jag skulle tappa honom om jag bar honom på fel sett.
"Ta han du", sa jag hela tiden. Och det gjorde han. Hur cool som helst.

I dagens Corren skriver Johan Sievers om varför så många pappor väljer bort att vara hemma med barnen. En artikel gör gällande att det är dåligt självförtroende som är orsaken.
Män är alltså övertygade om att de inte kan fylla sina barns behov lika bra som mamman och de får aldrig den bekräftelse som får dem att ändra inställning.

Jag blir inte förvånad.
Mannen var som sagt väldigt cool i början med allting.
Men redan på BB minimerades hans betydelse då han varken fick käk eller vettig säng på avdelningen. Inget fokus överhuvudtaget lades på pappan.
"Om de vill att vi ska ta mer ansvar för barnen, kan de väl börja med att behandla oss som jämlikar ända från början", minns jag Mannen sa.
Visst är det mamman som i huvudsak är patienten, men pappor är lika ofta trötta och medtagna efter en kanske lång och jobbig förlossning.

Och kanske gör det inte självförtroendet starkare av att barnmorskan på BVC ser uppriktigt förvånad ut när Mannen kommer till tvåmånaderskontrollen med Waldemar.
"Jahaaaa, kommer du ensaaaaam?!"

(Eh, nej, jag har mitt barn med mig?)

Skyddad verkstad

Enligt veckobrevet från dagis har det har rått en liten "hård stämning" på avdelningen. Barnen har börjat säga "dumma dig" och "du är dum". Tack och lov fick vi på föräldramötet i går veta att de börjar få bukt på problemet. Dock har de nu i stället fått bekymmer med att vissa barn börjat leka "pangpang-lekar".
Men de meddelade att de jobbar hårt på att lösa problemet.
Ja, vilken tur.
Det vore väl hemskt om barnen skulle få någon som helst känsla av verklighetsförankring.

I begynnelsen.

Jag ljög. Öppna förskolan är inte alls skit som jag skrivit förut. Det är typ Väldens Bästa Grej (förutom Bolibompa då).
Jag har verkligen försökt komma på hur jag ska fördriva tiden de två vardagar Oliver inte är på dagis. Han kräver nämligen inte så lite. Och äger tydligen världens tråkigaste föräldrar.
Även om vi är två vuxna här hemma dessa dagar blir de väldigt långa dagar och slutar ofta väldigt gnälligt och jobbigt.
Sagt och gjort.
Jag tog mig till "Öppna" och det var fantastiskt!
Oliver var glad och sysselsatt. Waldemar sov. Och Mor drack kaffe.
Sen blev det kväll, och det blev morgon, den femte dagen.

Återbesök

Då var det gjort. Återbesöket hos barnmorskan. Tentamen för att man läkt och knipt som man ska. Förra gången hindrade gynstolsfobin mig från att sätta in en spiral.
Jag hatar fortfarande den där stolen. Men den här gången var rädslan för att åter bli gravid större.
Ja menar, det tog fem obehagliga minuter att sätta in spiralen. I förhållande till en ny graviditet och förlossning, kände jag mig redo att ta den smällen.

Men tycker ändå att "säkerheten", 1 på 200 att man blir gravid, fortfarande är lite för dålig för att jag ska känna mig helt trygg och funderar på att kombinera med både p-piller och p-stav. Kanske säkrast att avstå från all samvaro också. Då kanske jag går säker.

När det var dags att säga hejdå till min numera välbekante barnmorska avslutade jag samtalet med;
"Ta det inte personligt, men nu hoppas jag verkligen att vi inte ses mer".

Mera skäll

"Vi skulle uppskatta lite större vantar med bara en tumme att stoppa fingrarna i."
Så sa hon. Dagisfröken.
Såklaaaaaaaaart! Va fan tänkte jag på, komma drällandes med fingervantar.
Det fattar ju vem som helst. Tänk om ALLA barn skulle komma med fingervantar!
Ja menar, behöver jag fem minuter per vante för att trixa in Olivers små korvfingrar och med lite tur få in en i varje hål så kan man ju själv räkna ut att fem minuter gånger 15 barn gånger två händer blir väldigt mycket. Det skulle ta flera timmar innan hela patrullen hade kommit ut på rast liksom.
Och så skäms jag igen.
Men tänker att jag får min revansch om drygt ett år när W ska in på dagis. Fasiken vilket dagisproffs jag kommer vara!
Jag kommer gå där och fnysa till alla de nya mammorna. "Fingervantar. Fnys.Fnys. Det förstår du väl att det inte går. Tänk om ALLA skulle komma med fingervantar..."
Men det är nästa år det ja. Detta året får jag bara skämmas.

10.55: Nä hörrni..

..om man skulle ta och dricka upp den där koppen kaffe man hällde upp vid 07?

Skiftledare

Ibland känner jag mig överbetald som mamma. Det gäller under de där 15 timmarna per vecka då O är på dagis och Mannen jobbar.
Få flera tusenlappar i månaden av staten för att gå hemma och slappa, surfa och vila. Vilken lyx!

Ja W är såklart hemma då också och kräver en skvätt mat då och då men i det stora hela så sover han bort de där timmarna mitt på dagen (vadå, EN unge är väl inget jobbigt?!).

Sen har vi ju då den där övriga tiden då man jobbat treskift på raken. Eller på natten då inget OB-tillägg i världen skulle kunna vägas upp mot lite sömn.
Så i det stora hela kanske det går jämnt upp.

Prisvärt

Robert Edwards, får Nobelpriset i medicin. Han har "hjälpt" cirka 4 miljoner provrörsbarn till världen. Gott så. Men jag har en annan kandidat till nobelpriset. Eller flera faktiskt. Några som räddar livet på tusentals föräldrar varje dag och som så sällan blir hyllade för det.
Bolibomparedaktionen. I love you.

Duger ändå

Mycket förändras från ett barn till ett annat. När Oliver var liten hade jag ofta dåligt samvete.
Exempelvis för att jag inte gjorde några "mammiga" saker, gav ersättning på nätterna när jag inte orkade amma, inte lagade egen barnmat (eller jo en gång men då spottade han ut den), längtade till jobbet samt kände mig riktigt obekväm med att gå till öppna förskolan (och därför hittade på ursäkter för att slippa gå dit).

Den här gången är det verkligen så annorlunda. Nej, jag gör fortfarande inga "mammiga" saker, ger ersättning på nätterna när jag inte orkar amma, längtar till jobbet och planerar inte att laga egen barnmat (han kommer troligen också att spotta ut den).

Skillnaden är att jag den här gången inte har ett dugg dåligt samvete.

Och jag kommer aldrig, eller i allafall mycket sällan, gå till öppna förskolan för jag är säker på att det är på det där stället som det dåliga samvetet föds.

Förlåt

I går var jag både en bra mor och en dålig. Snäll var jag för att jag gick till banken och skulle öppna ett sparkonto till W.
Dålig var jag för att jag inte kom ihåg hans personnummer och därför inte kunde fullfölja mitt ärende.
Tror inte att han om 18 år kommer säga att "det var tanken som räknades".

Nattliga besök

Hälsade på hemma hos Väninnan utan barn. Avundsjukt beskådade jag de kladdfria borden, städade golven och levande växterna. Drömde mig bort till tiden då man åter kan ha vita möbler och blommande orkidéer (japp de växter jag vårdade så ömt under värkarbetet har farit vidare).
"När jag får barn ska barnen alltid äta vid bordet. Och allt kladd ska bort direkt!"
Så sa jag. Innan.
Det går sådär.
För orka torka och dammsuga under bordet fem gånger om dagen.
Men jag håller på att alla leksaker ska plockas upp varje kväll efter att barnen lagt sig.
Så vi har det rätt fint på nätterna här hemma. Välkomna då.