Rik på vackra pojkar

Så har man åter snott åt sig en av de vackraste. Inte skäms jag.
Kärlek, värme, lycka, barn. Allt är just nu bara så väldigt vackert.

Beräknad födelsedag

Så var det vardag. Men ingen ny vardag. Mannens semester är slut. Oliver på dagis.
Min ersättare på jobbet på plats. Tom mejlbox.
Vänner ringer och kollar läget men är ändå automatiskt borträknad från den närmsta tidens aktiviteter.
Jag finner mig således i ett tillstånd då jag absolut och endast förväntas och finns till för att föda fram ett barn.

Men tydligen är det inte en tillräckligt vacker dag att födas på.

När katten är borta har råttorna tråkigt

Två långa, härliga sovmornar fick vi. Men jag vet inte om det kan slå att bli väckt av blöta pussar klockan sju på morgonen.

"Vad gjorde vi av all tid innan vi fick barn?", hör man rätt ofta. Har säkert tänkt så själv.
Men jag vet. Man gjorde ofta ingenting. Slappa, kolla på onödiga tv-program, slösurfade, "va"... Det där man kan längta till ibland.

Bortsett från de första bebismånaderna då det är lite styrigt så tycker jag inte att man hinner mindre än innan. Det är bara det att man sällan gör "ingenting". Och man gör mycket väldigt snabbt.

Sen kanske man prioriterar annorlunda.
Väljer sina tillfällen.
Och det är det som är hemligheten bakom det absolut bästa med föräldraskap. Man väljer, eller kanske mer, tar till vara på, sina tillfällen. Till nöje, egentid, resor, klubbkvällar, utemiddagar, sovmornar. Och man inte bara deltar i festligheterna utan man NJUTER av varje sekund. Man är DÄR i nuet och glädjs med varje fibrer av ens kropp av vinet, lugnet, sömnen, sällskapet, upplevelsen eller vad det kan vara.

Och i stället för att misströsta när det är över kommer liksom nästa fantastiska grej. La Familia.
Längtan och känslan som när man är pirrigt nykär och aldrig kan få nog av någon.
Jag lever med den ständigt.

Lugnet före stormen

Har lämnat den Store Lille i väntan på den Lille Lille. Ett mellanrum av lugn och tystnad.
Inga garantier för att det skulle ske något i helgen, men statistiken säger så och jag väljer att tro på statistik när den visar nåt jag gillar.

En på hundra

"Ska vi borsta tänderna?"
"Ja!" (gapar)
"Ska vi sätta på pyjamas?"
"Ja!" (inga protester)
"Ska vi gå upp och läsa saga?"
"Ja!" (springer själv till trappen)
"Ska vi släcka lampan?"
"Ja!" (släcker lampan)
"Ska vi sova?"
"Ja!" (lägger sig själv i sängen)
Stannar i sängen, snackar lite för sig själv, somnar.

Plötsligt händer det, tydligen. Skulle köpt en triss i dag!

Livet efter detta

Vi kommer aldrig mer att bara vara tre. Jag kommer aldrig mer bara vara enbarnsmor.Troligtvis aldrig mer vara gravid. Ja, den här veckan är mycket troligt den sista veckan jag är mycket. Men veckan efter och i livet efter kommer jag vara så mycket mer.

När killar är riktigt förkylda (eller har träningsvärk)

Det är viktigt med empati. Att jag några månader av mitt liv får känna på hur det är att vara lätt handikappad med värk, rörelsesvårigheter och förlamande trötthet gör mig bara gott. Det gör mig lycklig faktiskt. Lycklig över att jag slipper det annars.

Det gör mig också mer empatisk mot andra gravida som beklagar sig. Efter min första graviditet som gick som en dans tyckte jag allt att de gnällde lite väl mycket.

Empati. Det är viktigt.

Därför är det väldigt skönt att det finns folk som förstår mig och mitt gnäll över domnande korvfingrar, elefantfötterna som ömmar av litervis bunden vätska, fogar som bränner likt knivar som vrids om...

Som Mannen sa i går:
"Jag förstår hur du har det nu".
"Jaså?!"
"Ja, jag har sån jävla träningsvärk efter tiokampen i går(grabbkväll) och det gjorde så ont när jag bar Oliver uppför trappan. Jag förstår dig nu".

Så skönt det där. Att han förstår mig.

Fredagsmys

Å hans tjugonde ord var TACOS.
/Stolt svenssonmorsa

Orejält

Vattnet gick i natt. Tre gånger.
Va?
Jo, det kan det visst. I drömmarnas land kan vattnet gå hur många gånger som helst.
Vaknar av känslan när allt bara släpper. Forsar. Och forsar.
Känner efter.
Nada. Hepp.

Så gick det nämligen till när Olivers förlossning startade. Inga tvivel där inte. Poff, så var det i gång och jag höll på att drunkna i sängen.

"Får jag titta efter i trosorna så jag kan se om det verkligen var vattnet som gick?" sa barnmorskan vid första kollen.

"Hm, alltså, jag är rätt säker".

"Jo, men jag måste kolla", tjatar hon och jag drar ner brallorna.
Poff, säger det igen och hela hon och hennes fina undersökningsrum blir dyngsurt av äckligt fostervatten.

"Skyll dig själv. Jag sa ju det", tänkte jag, inte sa (inte så kaxig med byxorna neddragna).

Jag gillade det där konkreta. Pang Bom, nu sätter vi igång. Det här fåneriet med förvärkar och inbillade vattenavgångar är så segt. Har liksom varit laddad i flera veckor och börjar tröttna och känner att

"Okej, vi skiter i det här. Vi tar det vid jul.
Chefen, jag kommer till jobbet på måndag."

BB-bollar

Bakade chokladbollar i går. Haha, ja vet, det är ingen hejd på stolligheterna här hemma. Chokladbollar! Med strössel (pärlsockret var slut), som om det vore nåt jäkla barnkalas. Oliver gillar inte ens choklad så det var ett solklart självändamål skapat i djupaste tristess (och starkaste sockersug).

På kvällen frågade Mannen om han fick ta några till matchen.
"Javisst, bara du sparar några till "BB", sa jag och syftade till tv-programmet "Livet på BB" som visades senare.

Hör utifrån köket:
"Ska du ta med dig dom dit?"
"Vart?"
"Till BB?"
"Tror du på allvar att jag ska ta med mig chokladbollarna när jag ska föda barn?!!"
"Ja...man vet ju aldrig vad du får för dig nu för tiden".

Och det är fan sant. Inget funkar riktigt som det ska uppe i hjärnkontoret nowadays. Det hade inte varit omöjligt att jag kommit på en sån idé.
Och visst hade det varit lite sött och bjuda barnmorskorna på chokladbollar med karamellströssel? Eller som muta? "Ge mig EDA nu för helvete annars blire inga chokladbollar!"

Hm. Kanske ändå.

När andra vet bättre

Jag var så jävla tråkigt beräknande. Är nog fortfarande en planerare av stora mått, men börjar bli mindre statisk. De senaste tio åren har jag följt min egen agenda, prickat av delmål för delmål helt systematiskt. Målmedvetet, framgångsrikt, roligt men.. TORRT, på något vis.

Jag var, kanske fortfarande är, som många andra 70- och 80-talister som ska proppa in ett helt liv innan man fyllt 30, helst, för att sen någon gång när "man är klar" och det "är läge" skaffa barn och köpa sommarstuga. Vi kallas visst Generationen som aldrig vill bli vuxen. Som behöver tio år (minst) på oss att förverkliga oss själva. Det är nog så.

Det absolut svåraste för en organisatör som jag, är när det inte blir som man har tänkt. Som när Oliver kom till så mycket snabbare än vi ens vågat drömma om. Som när hans syskon helt kaxigt tog sin plats och stannade fast vi, Hallå! inte hunnit PLANERA det. Det var tur, inser jag nu. Jag tror kanske att det aldrig skulle ha blivit LÄGE annars.

I går fick Birro sitt andra barn. Vi kommer ha båda våra barn i samma ålder. Jag avslutar med att låna några ord från honom:


Jag är glad att vi inte planerat den här familjen. Jag är glad att du inte är ett resultat av ett iskallt kalkylerat familjeliv. Jag är glad att du bara kom, utan att be om lov, utan att fråga först, utan att lista ut ifall vi hade en lucka för dig i våra förbannat upptagna kalendrar.

Jag är så lycklig att du bjöd in dig själv på den här festen, till det här livet.

UT!

Så fort Oliver har ätit frukost och borstat tänderna (i protester-alltid) så ställer han sig vid ytterdörren med skorna, hans rödblinkande sandaler (ja han har en stark egen vilja), i handen och pekar ut. Får han inte, blir han skitsur.

Jag känner mig lika ivrig (och nästan lika skitsur) själv i dag.
Klockan är bara drygt nollsex när jag skriver det här. Vaknade av en ynka småvärk och sprang genast ner och micra värmekudden. Och hade jag inte varit vuxen och vetat bättre utan bara fått låta känslorna styra hade jag ställt mig vid dörren med BB-väskan och skorna och ropat på Mannen att "vi ska åka nu"!

Men nu var det bara en ynka småvärk och jag vet att det inte blir mer av det här i dag. Jag vet ju det.

Så okej, jag går upp och lägger mig igen då.
Tar med värmekudden.
Ifall att.

Havet är stort

Jag har inte glömt. Sömnbristen. Koliken. Saknaden av det sociala, vinet, sexet, egentiden, karriären. Men kanske det värsta var att man stundtals på riktigt trodde att det alltid skulle vara så.

Den här gången är det så annorlunda. Jag vet att allt det jobbiga som kommer med härligheten går över.
Tidsmässigt är allt det bara en piss i havet och när det lilla pisset väl lösts upp av vågorna så återstår ju allt annat som inte är piss och det är ju så väldigt väldigt mycket.

Färdig!

Ja, jag är klar nu. Redo. Laddad.
De där rejäla förvärkarna som jag hade förra torsdagen fick mig att sätta fart. Jag fick ärligt talat panik där på natten. En BB-väska hade jag kanske fixat att slänga ihop mellan kramperna. Men det var värre med det mentala. Och diskmaskinen. Den var ju forfarande sönder. Vi kan ju inte föda barn med en trasig diskmaskin!

Värkarna höll sig sen borta för att återkomma nu i onsdagsnatt. Nu var jag lugnare. Diskmaskinen var fixad. Väskan packad. Till och med bergvärmen var färdiginstallerad. Hade till och med hunnit med att öva lite profylaxandning (som man i och för sig ändå aldrig fixar att tillämpa under förlossingen) så nu kunde det få ske.

Men sen stannade det av igen. Och tur var väl det. Jag har ju frissatid på måndag.
Ska vi säga tisdag då? Då. Då är jag redo! Å andra sidan är det ju Morden i Midsomer...

Gud vs Storken

Många frågar om Oliver fattar att han ska få ett syskon. Nja. Han vet ju vad en bebis är. Han tycker om dom och klappar gärna på dom. Utom en gång när mormor höll i hans skrikande kusin. Då klappade han mormor i stället. Som i medlidande.

Och han kallar min mage "bebbe". Han pussar på den och försöker ibland smuggla in lite välling genom naveln.

Men förstår. Nej, hur skulle han kunna det? Vi förstår ju knappt själva hur det gick till.

För jämställdheten i framtiden

Kollegan ska vara föräldraledig. Ett helt år. Inget konstigt i det om det inte vore för att det är en manlig kollega. Då är det jättekonstigt. Weirdo. Och helt fantastiskt.

För jag går igång på det där med pappaledighet. Jag tycker det är viktigt. Jag tycker det är skitviktigt. För mig är det självklart att dela på ledigheten föräldrar emellan och när folk inte gör det så går jag i gång. Försöker tänka att folk faktiskt har rätt att bestämma över sina egna liv och barn. Jag är oftast inte så fördömande. Men i just den här frågan är jag inte särskilt vidsynt.

Nej, jag tycker inte att det skulle behöva vara lagstadgat hur man ska ta ut dagarna. Fifty fifty är lite väl larvigt att kräva. Omständigheter kan göra det mer praktiskt å ena eller andra hållet. Men eftersom så många mammor fortfarande vägrar släppa i från sig och pappor inte kräver/tar sin rätt så tycker jag att det är bra att några av dagarna inte kan överlåtas.

Jag har hört många förklaringar till varför pappor inte är hemma.
"Jag tjänar mindre än han". Jaha, och du tror att du kommer i fatt mer om du är hemma?
"Han har eget företag". Jaha men hur gör kvinnor med egna företag, kan de inte skaffa barn?
"Han får inte ledigt från jobbet". Jaha, jobbar han svart? Annars säger lagen nåt annat.

Sådär går jag igång. Förlåt. Det finns säkert jättebra förklaringar till varför kvinnor ska vara hemma mest. Jag har bara inte hört dom än.

Om att LIGGA på BB

Det har inte blivit så många hotellnätter i sommar. Vi provade en gång men en vilding instängd på 20 kvm var en upplevelse jag inte gärna gör om på länge. Och barnvakteriet tänkte vi hushålla med, tror nämligen att det behövs mer om ett par veckor.

Så jag har kommit på mig själv att längta lite extra till BB. Ja, såklart först och främst efter B2 och såklart hoppas jag innerligt att allt går bra så vi är pigga och friska och FÅR åka hem redan dan efter. Men kanske kan man mjölka lite, ett par dagar extra tänkte jag? Medan vi ändå har barnvakt liksom. Och 200 spänn för rum och helpension är inte dåligt. Bebis sover ju så mycket i början så det blir ju ett utmärkt tillfälle för oss att få lite mysig egentid. Ja, det lär ju garanterat inte bli så mycket åka av, ajajaj, men det där tramset har vi ändå slutat med (ni ser ju hur det går...)

yg ula uga yg

Det svämmar över av djur i trädgårn. Å inne. I sommar har vi haft en vilsen älgkalv boendes på tomten. Harar på gräsmattan, snokar i boden och tusen tusentals humlor, myggor, getingar och flugor både utomhus och inne. För B1, alias Oliver, går alla dessa flugfän under samma benämning: "uga."

Efter att han blivit biten av en mygga (eller vad det var) började han till och med yra om "ugor" på nätterna och vifta med armarna i panik.

Kanske inte konstigt att vår fina bondpöjks första hela mening (nåja) blev: "ejdå uga!" (hejdå flugan). Det säger han dels för att dom ska försvinna och dels när vi smäller dom och ugorna "sover".
Inte så att jag vill dölja verkligheten för honom. Men döden väljer vi att ta en annan gång.