Orejält

Vattnet gick i natt. Tre gånger.
Va?
Jo, det kan det visst. I drömmarnas land kan vattnet gå hur många gånger som helst.
Vaknar av känslan när allt bara släpper. Forsar. Och forsar.
Känner efter.
Nada. Hepp.

Så gick det nämligen till när Olivers förlossning startade. Inga tvivel där inte. Poff, så var det i gång och jag höll på att drunkna i sängen.

"Får jag titta efter i trosorna så jag kan se om det verkligen var vattnet som gick?" sa barnmorskan vid första kollen.

"Hm, alltså, jag är rätt säker".

"Jo, men jag måste kolla", tjatar hon och jag drar ner brallorna.
Poff, säger det igen och hela hon och hennes fina undersökningsrum blir dyngsurt av äckligt fostervatten.

"Skyll dig själv. Jag sa ju det", tänkte jag, inte sa (inte så kaxig med byxorna neddragna).

Jag gillade det där konkreta. Pang Bom, nu sätter vi igång. Det här fåneriet med förvärkar och inbillade vattenavgångar är så segt. Har liksom varit laddad i flera veckor och börjar tröttna och känner att

"Okej, vi skiter i det här. Vi tar det vid jul.
Chefen, jag kommer till jobbet på måndag."