Så mycket bättre

"Vi måste gå upp nu."
"Nää!"

Vi börjar få fason på storpojken.

Sushi for beginners

Ibland blir man bara dödligt sugen på saker. Som efter Ws förlossning. När vi skulle hem.
Sushi.
Jag skulle bara ha sushi.
Kroppen riktigt skrek efter omega3. Fet fisk.
Ge mig!
Så vi tog svängen förbi sushihaket på vägen hem. Jag satt i bilen. Mannen fick fixa, hur svårt kunde det va liksom?
Tror jag skickade med honom en beställning på typ hundra bitar.
Det tog tid och abstinensen blev snart olidlig.
Jag var precis på väg att efterlysa honom när han kom tillbaka med påsen i handen.
"Jag vet inte vad det var som tog sån tid".
Efter en snabb blick i påsen visst jag precis varför det tog sån tid.
"Vad är det här för jäkla grönsaker?!"
"Ja, jag tog Mamma-sushi. Tänkte att det väl var bra nu."

Där nånstans fick jag ett större utbrott på stackarn.
(För er oinvigda kan jag berätta att mamma-sushi är för gravida som inte vill äta rå fisk. I stället har de kletat fast grönsaker och tofu på riset.)

För några veckor var det dags för sushi igen. Mannen skulle fixa. Kom på att jag kanske borde ringa honom och förtydliga min beställning. Förklara att bara för att jag är mamma är jag inte fördömd till att äta torkad advokado resten av mitt liv. Men han var redan på väg hem.
Lycklig kunde jag sen konstatera att han fått med precis vad jag ville ha, vilket jag såklart berömde honom för.
"Ja, svarade han, det där var ett misstag man inte gör om två gånger!"


Bra.

Baxa (vad alla vanliga mammor gör hela dagarna)

Man kan säga att gårdagen gick åt till att "baxa".
Baxa in ena barnet i bilen. Baxa in det andra. Baxa in barnvagnen.
Framme baxa ut den ena sen det andra ur bilen. Baxa ut barnvagnen ur bilen. Baxa in den ena barnet i vagnen. Baxa in det andra.

Väl framme hos läkaren baxa ur det ena barnet ur vagnen. Baxa ur det andra.
Inser att läkarbesöket är en timme försenat så baxar tillbaka det ena barnet, baxar tillbaka det andra för att gå och förlänga parkeringstiden.

Tillbaka hos läkaren.
Baxa ur nummer ett, baxa ur nummer två.
Läkarbesöket gick bra tack.
Baxa in nummer ett och två i vagnen igen. Ur vagnen igen. In i bilen igen.
Baxa in barnvagnen.

Hem igen.
Baxa ur det ena. Baxa ur det andra. Baxa ur vagnen.

"Baxa" betyder olika saker beroende på geografiskt läge och generation.
"Sno". "Knulla". Eller som i mitt fall "flytta undan"/"lyfta tungt".
Troligtvis uppfunnet av en flera-småbarns-mamma.

Jag är med barn

Inte en till alltså. Herregud.
Det är min stora bebis som börjar bete sig som ett riktigt barn. Säger "det är min" till allt. Lägger sig på golvet i Varuhuset och sprattlar med armar och ben. Vägrar göra som man säger.
Barnsligt.

Kom ihåg!

Måndag: Utvecklingsamtal Oliver dagis
(OBS! Glöm ej bort som förra gången!)
Tisdag: Oliver fotograferas på dagis
(OBS! Mamma klär på!)
Onsdag: Spädbarnsmassage med Waldemar
(Jo, nu har du anmält dig, nu går du!)
Torsdag: Vaccinering BVC
(Vem?! Vem?! Vem?! Vilket barn? Chansar på W.)

Vargtimmen

Tiden mellan klockan fyra och fem brukar ju vara en särskilt känslig tid. Så även hos oss. Men då snackar jag 16-17 på eftermiddagen.
Tiden då Waldemar är trött men inte sover. Då Oliver är hungrig men inte äter. Då mamman önskar att hon var i en solstol på Mallis men i stället står och drar vagn med vänsterhanden och rör om färdiglagad "bara att värma mat" i stekpannan med högern.
Båda ungarna skrikandes såklart. Kaos. Kaos.
Sen slår klockan 17 och Waldemar somnar. Oliver äter. Mannen kommer hem.
Och mamman är således lycklig igen.

Nyckeln till frihet

Skulle hämta på dagis och såg med förvåning min förstfödde sitta stilla på rumpan.
"Vad är receptet?" frågade jag fröken.
Fick en lapp och provade hemma i gårkväll.
Tre timmar satt han stilla.
Tre timmar. Med ett kort avbrott för middag.
Så här på lördagsmorgonen har han än så länge suttit i en halvtimme men verkar inte ha några planer på att röra sig.
Så här kära läsare, bara för er, kommer receptet på en stillasittande tvååring.

Playdodeg

5 dl vetemjöl
2 dl salt
2 msk alun (citronsyra)
5 dl vatten
3 msk olja
karamellfärg

Blanda mjöl, salt och alun. Koka upp vattnet och ha i olja och några droppar karamellfärg. Blanda. Låt svalna.

Kom igen!

När Oliver föddes vågade jag inte bära honom på en vecka. Det var Mannens uppgift. Han har ju tre yngre bröder som han övat på under åren. Själv hade jag knappt sett en bebis på riktigt innan jag fick egna barn och trodde jag skulle tappa honom om jag bar honom på fel sett.
"Ta han du", sa jag hela tiden. Och det gjorde han. Hur cool som helst.

I dagens Corren skriver Johan Sievers om varför så många pappor väljer bort att vara hemma med barnen. En artikel gör gällande att det är dåligt självförtroende som är orsaken.
Män är alltså övertygade om att de inte kan fylla sina barns behov lika bra som mamman och de får aldrig den bekräftelse som får dem att ändra inställning.

Jag blir inte förvånad.
Mannen var som sagt väldigt cool i början med allting.
Men redan på BB minimerades hans betydelse då han varken fick käk eller vettig säng på avdelningen. Inget fokus överhuvudtaget lades på pappan.
"Om de vill att vi ska ta mer ansvar för barnen, kan de väl börja med att behandla oss som jämlikar ända från början", minns jag Mannen sa.
Visst är det mamman som i huvudsak är patienten, men pappor är lika ofta trötta och medtagna efter en kanske lång och jobbig förlossning.

Och kanske gör det inte självförtroendet starkare av att barnmorskan på BVC ser uppriktigt förvånad ut när Mannen kommer till tvåmånaderskontrollen med Waldemar.
"Jahaaaa, kommer du ensaaaaam?!"

(Eh, nej, jag har mitt barn med mig?)

Skyddad verkstad

Enligt veckobrevet från dagis har det har rått en liten "hård stämning" på avdelningen. Barnen har börjat säga "dumma dig" och "du är dum". Tack och lov fick vi på föräldramötet i går veta att de börjar få bukt på problemet. Dock har de nu i stället fått bekymmer med att vissa barn börjat leka "pangpang-lekar".
Men de meddelade att de jobbar hårt på att lösa problemet.
Ja, vilken tur.
Det vore väl hemskt om barnen skulle få någon som helst känsla av verklighetsförankring.

I begynnelsen.

Jag ljög. Öppna förskolan är inte alls skit som jag skrivit förut. Det är typ Väldens Bästa Grej (förutom Bolibompa då).
Jag har verkligen försökt komma på hur jag ska fördriva tiden de två vardagar Oliver inte är på dagis. Han kräver nämligen inte så lite. Och äger tydligen världens tråkigaste föräldrar.
Även om vi är två vuxna här hemma dessa dagar blir de väldigt långa dagar och slutar ofta väldigt gnälligt och jobbigt.
Sagt och gjort.
Jag tog mig till "Öppna" och det var fantastiskt!
Oliver var glad och sysselsatt. Waldemar sov. Och Mor drack kaffe.
Sen blev det kväll, och det blev morgon, den femte dagen.

Återbesök

Då var det gjort. Återbesöket hos barnmorskan. Tentamen för att man läkt och knipt som man ska. Förra gången hindrade gynstolsfobin mig från att sätta in en spiral.
Jag hatar fortfarande den där stolen. Men den här gången var rädslan för att åter bli gravid större.
Ja menar, det tog fem obehagliga minuter att sätta in spiralen. I förhållande till en ny graviditet och förlossning, kände jag mig redo att ta den smällen.

Men tycker ändå att "säkerheten", 1 på 200 att man blir gravid, fortfarande är lite för dålig för att jag ska känna mig helt trygg och funderar på att kombinera med både p-piller och p-stav. Kanske säkrast att avstå från all samvaro också. Då kanske jag går säker.

När det var dags att säga hejdå till min numera välbekante barnmorska avslutade jag samtalet med;
"Ta det inte personligt, men nu hoppas jag verkligen att vi inte ses mer".

Mera skäll

"Vi skulle uppskatta lite större vantar med bara en tumme att stoppa fingrarna i."
Så sa hon. Dagisfröken.
Såklaaaaaaaaart! Va fan tänkte jag på, komma drällandes med fingervantar.
Det fattar ju vem som helst. Tänk om ALLA barn skulle komma med fingervantar!
Ja menar, behöver jag fem minuter per vante för att trixa in Olivers små korvfingrar och med lite tur få in en i varje hål så kan man ju själv räkna ut att fem minuter gånger 15 barn gånger två händer blir väldigt mycket. Det skulle ta flera timmar innan hela patrullen hade kommit ut på rast liksom.
Och så skäms jag igen.
Men tänker att jag får min revansch om drygt ett år när W ska in på dagis. Fasiken vilket dagisproffs jag kommer vara!
Jag kommer gå där och fnysa till alla de nya mammorna. "Fingervantar. Fnys.Fnys. Det förstår du väl att det inte går. Tänk om ALLA skulle komma med fingervantar..."
Men det är nästa år det ja. Detta året får jag bara skämmas.

10.55: Nä hörrni..

..om man skulle ta och dricka upp den där koppen kaffe man hällde upp vid 07?

Skiftledare

Ibland känner jag mig överbetald som mamma. Det gäller under de där 15 timmarna per vecka då O är på dagis och Mannen jobbar.
Få flera tusenlappar i månaden av staten för att gå hemma och slappa, surfa och vila. Vilken lyx!

Ja W är såklart hemma då också och kräver en skvätt mat då och då men i det stora hela så sover han bort de där timmarna mitt på dagen (vadå, EN unge är väl inget jobbigt?!).

Sen har vi ju då den där övriga tiden då man jobbat treskift på raken. Eller på natten då inget OB-tillägg i världen skulle kunna vägas upp mot lite sömn.
Så i det stora hela kanske det går jämnt upp.

Prisvärt

Robert Edwards, får Nobelpriset i medicin. Han har "hjälpt" cirka 4 miljoner provrörsbarn till världen. Gott så. Men jag har en annan kandidat till nobelpriset. Eller flera faktiskt. Några som räddar livet på tusentals föräldrar varje dag och som så sällan blir hyllade för det.
Bolibomparedaktionen. I love you.

Duger ändå

Mycket förändras från ett barn till ett annat. När Oliver var liten hade jag ofta dåligt samvete.
Exempelvis för att jag inte gjorde några "mammiga" saker, gav ersättning på nätterna när jag inte orkade amma, inte lagade egen barnmat (eller jo en gång men då spottade han ut den), längtade till jobbet samt kände mig riktigt obekväm med att gå till öppna förskolan (och därför hittade på ursäkter för att slippa gå dit).

Den här gången är det verkligen så annorlunda. Nej, jag gör fortfarande inga "mammiga" saker, ger ersättning på nätterna när jag inte orkar amma, längtar till jobbet och planerar inte att laga egen barnmat (han kommer troligen också att spotta ut den).

Skillnaden är att jag den här gången inte har ett dugg dåligt samvete.

Och jag kommer aldrig, eller i allafall mycket sällan, gå till öppna förskolan för jag är säker på att det är på det där stället som det dåliga samvetet föds.

Förlåt

I går var jag både en bra mor och en dålig. Snäll var jag för att jag gick till banken och skulle öppna ett sparkonto till W.
Dålig var jag för att jag inte kom ihåg hans personnummer och därför inte kunde fullfölja mitt ärende.
Tror inte att han om 18 år kommer säga att "det var tanken som räknades".

Nattliga besök

Hälsade på hemma hos Väninnan utan barn. Avundsjukt beskådade jag de kladdfria borden, städade golven och levande växterna. Drömde mig bort till tiden då man åter kan ha vita möbler och blommande orkidéer (japp de växter jag vårdade så ömt under värkarbetet har farit vidare).
"När jag får barn ska barnen alltid äta vid bordet. Och allt kladd ska bort direkt!"
Så sa jag. Innan.
Det går sådär.
För orka torka och dammsuga under bordet fem gånger om dagen.
Men jag håller på att alla leksaker ska plockas upp varje kväll efter att barnen lagt sig.
Så vi har det rätt fint på nätterna här hemma. Välkomna då.

Varannan dag

Jag litar inte på mina barn. Det finns faktiskt en hel del situationer som jag är säker på att de inte klarar av. Som de sen visar sig klara med bravur. Och då skäms jag och påminner mig om att jag måste TRO mer på mina barn. Sen finns det stunder som jag tror att det ska gå smidigt och så går det åt helvete. Det är ett ständigt lotteri. Ändå kan jag inte låta bli att utmana dom. Som i går när vi begav oss till skogen för att plocka svamp. Hahaaaaaaa, tänkte jag innan. Det här blir kaos. Nu ska vi se exakt hur mycket kaos det blir. Såg framför mig hur W skulle skrika hela vägen och O sticka i väg åt helt fel håll och att jag till slut skulle hitta honom under en gran smaskandes på flugsvampar. Men nej då. Lillen sov sött hela vägen och Storan visste till och med skillnad på kantareller och de giftiga. Inte illa pinkat av en snart tvååring. Han gick där med sin alldeles för stora svampkorg och sa "nääääää" till alla oätliga svampar. Väl hemma har han aldrig suttit stilla så länge som när han rensade (läs massakerade)svampen.
Så hur kan en så enkel sak som att få dom att sova samtidigt vara stört omöjligt?

Dagisbekymmer

Det här med dagis (nej jag tänker inte säga förskola) går inge bra. Jo, Oliver sköter sig exemplariskt och trivs som fisken i vattnet. Det är vi föräldrar som har stora problem. Vi får skäll av fröknarna (nej jag tänker inte säga förskollärare) närmast varje vecka.
Vi krånglar med lämningstider (vi har båda galna arbetstider), glömmer gummistövlar, utvecklingssamtal och märkning i kläderna. Missar föräldramöten (arbetstiderna igen), viktiga papper som ska fyllas i och gud och hans moster. Senast fick jag skit för att vi inte gjort en fotobok om Oliver. Den gör man normalt under andra inskolningsveckan men då var han sjuk. Jag hade hoppats att vi på så vis kommit undan. Men nej, den var tydligen viktig den där boken. Så nu har jag fått hemläxa. Ska alltså klipp- och klistra in foton på Oliver och oss och hans hus och hans hund (om han nu hade nån) och säkert nåt mer som jag glömt. Och jag har sån ångest för den där jäkla boken! Jag är ingen pysslig människa. Oliver kommer skämmas mer för den fula boken än om han inte hade nån. Men men, jag ska leka god mor och pyssla. Det ska jag. Nån gång.

Som sagt, Oliver klarade sig fint på bara en av två inskolningsveckor. Det är vi föräldrar som behöver nåt år på oss.

Amningshjärna

For till Staden av en enda anledning. Jag skulle köpa något viktigt. Nåt jag inte kunde vara utan.
Väl framme i Teknikbutiken var det bara ett problem. Jag mindes inte vad det var.
"Skärpning. Tänk nu!"sa jag till mig själv.
Efter fem minuters strosande i butiken, som jag trodde skulle häva hjärnsläppet, kom jag fortfarande inte i håg vad det var jag skulle köpa.
Svalde stoltheten och tog upp mobilen för att ringa hem och fråga.
Mobilen var död. Svart. Av. Finito. Det tog nån minut till innan polletten trilla ner.
"Ahaaaaaa. Mobilladdare!"

Pyspunka

Kvinnokroppen är fantastisk. Ingen ironi i detta. Alla kvinnor som fött barn är mina stora idoler. Inklusive jag själv. Det är så jävla grymt gjort att föda barn att det borde ge guldstjärna i CV:t bara det.


Men kvinnokroppen fortsätter ju att vara fantastisk även efter förlossningen. Direkt efter försvinner ca tio kilo på en vecka. Vilken bantningskur kan lova det? Sen är ju de där kvarvarande kilona lite mindre fantastiska, men eftersom jag har lärt mig att de också försvinner så småningom så försöker jag gilla dom som dom är. En positiv sak är till exempel att jag är väldigt mjuk och kramgo just nu. Som ett däck med pyspunka ungefär.

Tidsskillnad

Det är stor skillnad på två och tre timmar. Haha, ja en timmes skillnad kanske ni tror? Men det är mer än så faktiskt när det gäller timmar av sömn i sträck. Tre timmar är MYCKET mer än två då.
Till exempel skillnaden mellan att veta vilken dag det är när man vaknar i stället för att tro att det alltid är måndag,

orken att gå den långa promenaden i stället för den korta,

och att ha tålamodet att byta blöjor på två samtidigt som man ammar, klär på, klär av, letar mössa, stoppar in napp, knyter skor och själv försöker vakna, utan att svära en enda gång.

Undra vilka mirakel man skulle kunna genomföra om man sov i fyratimmarsintervaller?

Dan före dan

I morgon blir W två veckor. För "normala" föräldrar betyder det ingenting. För fd kolikföräldrar betyder det allt. Kolik startar nämligen oftast från två veckors ålder, allra senast efter 5. Och jag håller tummarna så de nästan går av. Jag blir nervös så fort han börjar gny. Kallsvettas när han inte tystnar.
Jag är skadad.
Och ingen kan förstå förutom ni som varit där.

För det är skillnad som mellan himmel och helvete, upp och ner, syd och nord på en vardag som kolikmorsa och morsa till en ständigt nöjd krabat. Har jag hört. Och har jag märkt, på bara den här korta tiden då W knappt märks av här hemma.

Vi skulle säkert överleva en tremånadersperiod av gallskrik 7 timmar om dan. Det skulle bara vara så ruskigt trevligt att slippa.

Hm.

Mina barn sover så bra. Så jätteduktiga på att vila ögonlocken. Det finns egentligen bara ett litet problem som jag ser det. Oliver sover 20-07. Waldemar sover 07-20. Så frågan är ju bara när mor då ska sova.

Smekmånad

Väntar på den berömda tvåbarnschocken. Kaoset.
I morgon kanske?
Just nu har vi det alldeles för lugnt och skönt och bra och smidigt och fantastiskt.
Men så kommer jag på att vi bara är på smekmånad. Eller rättare sagt smekveckorna. De första två veckorna då bebisen nästan bara sover. Njuter fullt ut just nu när det funkar så bra med både Oliver och Waldemar. För snart kommer kaoset. Det måste det ju. För så här bra är fusk. Så här bra får man bara inte ha det.

Rik på vackra pojkar

Så har man åter snott åt sig en av de vackraste. Inte skäms jag.
Kärlek, värme, lycka, barn. Allt är just nu bara så väldigt vackert.

Beräknad födelsedag

Så var det vardag. Men ingen ny vardag. Mannens semester är slut. Oliver på dagis.
Min ersättare på jobbet på plats. Tom mejlbox.
Vänner ringer och kollar läget men är ändå automatiskt borträknad från den närmsta tidens aktiviteter.
Jag finner mig således i ett tillstånd då jag absolut och endast förväntas och finns till för att föda fram ett barn.

Men tydligen är det inte en tillräckligt vacker dag att födas på.

När katten är borta har råttorna tråkigt

Två långa, härliga sovmornar fick vi. Men jag vet inte om det kan slå att bli väckt av blöta pussar klockan sju på morgonen.

"Vad gjorde vi av all tid innan vi fick barn?", hör man rätt ofta. Har säkert tänkt så själv.
Men jag vet. Man gjorde ofta ingenting. Slappa, kolla på onödiga tv-program, slösurfade, "va"... Det där man kan längta till ibland.

Bortsett från de första bebismånaderna då det är lite styrigt så tycker jag inte att man hinner mindre än innan. Det är bara det att man sällan gör "ingenting". Och man gör mycket väldigt snabbt.

Sen kanske man prioriterar annorlunda.
Väljer sina tillfällen.
Och det är det som är hemligheten bakom det absolut bästa med föräldraskap. Man väljer, eller kanske mer, tar till vara på, sina tillfällen. Till nöje, egentid, resor, klubbkvällar, utemiddagar, sovmornar. Och man inte bara deltar i festligheterna utan man NJUTER av varje sekund. Man är DÄR i nuet och glädjs med varje fibrer av ens kropp av vinet, lugnet, sömnen, sällskapet, upplevelsen eller vad det kan vara.

Och i stället för att misströsta när det är över kommer liksom nästa fantastiska grej. La Familia.
Längtan och känslan som när man är pirrigt nykär och aldrig kan få nog av någon.
Jag lever med den ständigt.

Lugnet före stormen

Har lämnat den Store Lille i väntan på den Lille Lille. Ett mellanrum av lugn och tystnad.
Inga garantier för att det skulle ske något i helgen, men statistiken säger så och jag väljer att tro på statistik när den visar nåt jag gillar.

En på hundra

"Ska vi borsta tänderna?"
"Ja!" (gapar)
"Ska vi sätta på pyjamas?"
"Ja!" (inga protester)
"Ska vi gå upp och läsa saga?"
"Ja!" (springer själv till trappen)
"Ska vi släcka lampan?"
"Ja!" (släcker lampan)
"Ska vi sova?"
"Ja!" (lägger sig själv i sängen)
Stannar i sängen, snackar lite för sig själv, somnar.

Plötsligt händer det, tydligen. Skulle köpt en triss i dag!

Livet efter detta

Vi kommer aldrig mer att bara vara tre. Jag kommer aldrig mer bara vara enbarnsmor.Troligtvis aldrig mer vara gravid. Ja, den här veckan är mycket troligt den sista veckan jag är mycket. Men veckan efter och i livet efter kommer jag vara så mycket mer.

När killar är riktigt förkylda (eller har träningsvärk)

Det är viktigt med empati. Att jag några månader av mitt liv får känna på hur det är att vara lätt handikappad med värk, rörelsesvårigheter och förlamande trötthet gör mig bara gott. Det gör mig lycklig faktiskt. Lycklig över att jag slipper det annars.

Det gör mig också mer empatisk mot andra gravida som beklagar sig. Efter min första graviditet som gick som en dans tyckte jag allt att de gnällde lite väl mycket.

Empati. Det är viktigt.

Därför är det väldigt skönt att det finns folk som förstår mig och mitt gnäll över domnande korvfingrar, elefantfötterna som ömmar av litervis bunden vätska, fogar som bränner likt knivar som vrids om...

Som Mannen sa i går:
"Jag förstår hur du har det nu".
"Jaså?!"
"Ja, jag har sån jävla träningsvärk efter tiokampen i går(grabbkväll) och det gjorde så ont när jag bar Oliver uppför trappan. Jag förstår dig nu".

Så skönt det där. Att han förstår mig.

Fredagsmys

Å hans tjugonde ord var TACOS.
/Stolt svenssonmorsa

Orejält

Vattnet gick i natt. Tre gånger.
Va?
Jo, det kan det visst. I drömmarnas land kan vattnet gå hur många gånger som helst.
Vaknar av känslan när allt bara släpper. Forsar. Och forsar.
Känner efter.
Nada. Hepp.

Så gick det nämligen till när Olivers förlossning startade. Inga tvivel där inte. Poff, så var det i gång och jag höll på att drunkna i sängen.

"Får jag titta efter i trosorna så jag kan se om det verkligen var vattnet som gick?" sa barnmorskan vid första kollen.

"Hm, alltså, jag är rätt säker".

"Jo, men jag måste kolla", tjatar hon och jag drar ner brallorna.
Poff, säger det igen och hela hon och hennes fina undersökningsrum blir dyngsurt av äckligt fostervatten.

"Skyll dig själv. Jag sa ju det", tänkte jag, inte sa (inte så kaxig med byxorna neddragna).

Jag gillade det där konkreta. Pang Bom, nu sätter vi igång. Det här fåneriet med förvärkar och inbillade vattenavgångar är så segt. Har liksom varit laddad i flera veckor och börjar tröttna och känner att

"Okej, vi skiter i det här. Vi tar det vid jul.
Chefen, jag kommer till jobbet på måndag."

BB-bollar

Bakade chokladbollar i går. Haha, ja vet, det är ingen hejd på stolligheterna här hemma. Chokladbollar! Med strössel (pärlsockret var slut), som om det vore nåt jäkla barnkalas. Oliver gillar inte ens choklad så det var ett solklart självändamål skapat i djupaste tristess (och starkaste sockersug).

På kvällen frågade Mannen om han fick ta några till matchen.
"Javisst, bara du sparar några till "BB", sa jag och syftade till tv-programmet "Livet på BB" som visades senare.

Hör utifrån köket:
"Ska du ta med dig dom dit?"
"Vart?"
"Till BB?"
"Tror du på allvar att jag ska ta med mig chokladbollarna när jag ska föda barn?!!"
"Ja...man vet ju aldrig vad du får för dig nu för tiden".

Och det är fan sant. Inget funkar riktigt som det ska uppe i hjärnkontoret nowadays. Det hade inte varit omöjligt att jag kommit på en sån idé.
Och visst hade det varit lite sött och bjuda barnmorskorna på chokladbollar med karamellströssel? Eller som muta? "Ge mig EDA nu för helvete annars blire inga chokladbollar!"

Hm. Kanske ändå.

När andra vet bättre

Jag var så jävla tråkigt beräknande. Är nog fortfarande en planerare av stora mått, men börjar bli mindre statisk. De senaste tio åren har jag följt min egen agenda, prickat av delmål för delmål helt systematiskt. Målmedvetet, framgångsrikt, roligt men.. TORRT, på något vis.

Jag var, kanske fortfarande är, som många andra 70- och 80-talister som ska proppa in ett helt liv innan man fyllt 30, helst, för att sen någon gång när "man är klar" och det "är läge" skaffa barn och köpa sommarstuga. Vi kallas visst Generationen som aldrig vill bli vuxen. Som behöver tio år (minst) på oss att förverkliga oss själva. Det är nog så.

Det absolut svåraste för en organisatör som jag, är när det inte blir som man har tänkt. Som när Oliver kom till så mycket snabbare än vi ens vågat drömma om. Som när hans syskon helt kaxigt tog sin plats och stannade fast vi, Hallå! inte hunnit PLANERA det. Det var tur, inser jag nu. Jag tror kanske att det aldrig skulle ha blivit LÄGE annars.

I går fick Birro sitt andra barn. Vi kommer ha båda våra barn i samma ålder. Jag avslutar med att låna några ord från honom:


Jag är glad att vi inte planerat den här familjen. Jag är glad att du inte är ett resultat av ett iskallt kalkylerat familjeliv. Jag är glad att du bara kom, utan att be om lov, utan att fråga först, utan att lista ut ifall vi hade en lucka för dig i våra förbannat upptagna kalendrar.

Jag är så lycklig att du bjöd in dig själv på den här festen, till det här livet.

UT!

Så fort Oliver har ätit frukost och borstat tänderna (i protester-alltid) så ställer han sig vid ytterdörren med skorna, hans rödblinkande sandaler (ja han har en stark egen vilja), i handen och pekar ut. Får han inte, blir han skitsur.

Jag känner mig lika ivrig (och nästan lika skitsur) själv i dag.
Klockan är bara drygt nollsex när jag skriver det här. Vaknade av en ynka småvärk och sprang genast ner och micra värmekudden. Och hade jag inte varit vuxen och vetat bättre utan bara fått låta känslorna styra hade jag ställt mig vid dörren med BB-väskan och skorna och ropat på Mannen att "vi ska åka nu"!

Men nu var det bara en ynka småvärk och jag vet att det inte blir mer av det här i dag. Jag vet ju det.

Så okej, jag går upp och lägger mig igen då.
Tar med värmekudden.
Ifall att.

Havet är stort

Jag har inte glömt. Sömnbristen. Koliken. Saknaden av det sociala, vinet, sexet, egentiden, karriären. Men kanske det värsta var att man stundtals på riktigt trodde att det alltid skulle vara så.

Den här gången är det så annorlunda. Jag vet att allt det jobbiga som kommer med härligheten går över.
Tidsmässigt är allt det bara en piss i havet och när det lilla pisset väl lösts upp av vågorna så återstår ju allt annat som inte är piss och det är ju så väldigt väldigt mycket.

Färdig!

Ja, jag är klar nu. Redo. Laddad.
De där rejäla förvärkarna som jag hade förra torsdagen fick mig att sätta fart. Jag fick ärligt talat panik där på natten. En BB-väska hade jag kanske fixat att slänga ihop mellan kramperna. Men det var värre med det mentala. Och diskmaskinen. Den var ju forfarande sönder. Vi kan ju inte föda barn med en trasig diskmaskin!

Värkarna höll sig sen borta för att återkomma nu i onsdagsnatt. Nu var jag lugnare. Diskmaskinen var fixad. Väskan packad. Till och med bergvärmen var färdiginstallerad. Hade till och med hunnit med att öva lite profylaxandning (som man i och för sig ändå aldrig fixar att tillämpa under förlossingen) så nu kunde det få ske.

Men sen stannade det av igen. Och tur var väl det. Jag har ju frissatid på måndag.
Ska vi säga tisdag då? Då. Då är jag redo! Å andra sidan är det ju Morden i Midsomer...

Gud vs Storken

Många frågar om Oliver fattar att han ska få ett syskon. Nja. Han vet ju vad en bebis är. Han tycker om dom och klappar gärna på dom. Utom en gång när mormor höll i hans skrikande kusin. Då klappade han mormor i stället. Som i medlidande.

Och han kallar min mage "bebbe". Han pussar på den och försöker ibland smuggla in lite välling genom naveln.

Men förstår. Nej, hur skulle han kunna det? Vi förstår ju knappt själva hur det gick till.

För jämställdheten i framtiden

Kollegan ska vara föräldraledig. Ett helt år. Inget konstigt i det om det inte vore för att det är en manlig kollega. Då är det jättekonstigt. Weirdo. Och helt fantastiskt.

För jag går igång på det där med pappaledighet. Jag tycker det är viktigt. Jag tycker det är skitviktigt. För mig är det självklart att dela på ledigheten föräldrar emellan och när folk inte gör det så går jag i gång. Försöker tänka att folk faktiskt har rätt att bestämma över sina egna liv och barn. Jag är oftast inte så fördömande. Men i just den här frågan är jag inte särskilt vidsynt.

Nej, jag tycker inte att det skulle behöva vara lagstadgat hur man ska ta ut dagarna. Fifty fifty är lite väl larvigt att kräva. Omständigheter kan göra det mer praktiskt å ena eller andra hållet. Men eftersom så många mammor fortfarande vägrar släppa i från sig och pappor inte kräver/tar sin rätt så tycker jag att det är bra att några av dagarna inte kan överlåtas.

Jag har hört många förklaringar till varför pappor inte är hemma.
"Jag tjänar mindre än han". Jaha, och du tror att du kommer i fatt mer om du är hemma?
"Han har eget företag". Jaha men hur gör kvinnor med egna företag, kan de inte skaffa barn?
"Han får inte ledigt från jobbet". Jaha, jobbar han svart? Annars säger lagen nåt annat.

Sådär går jag igång. Förlåt. Det finns säkert jättebra förklaringar till varför kvinnor ska vara hemma mest. Jag har bara inte hört dom än.

Om att LIGGA på BB

Det har inte blivit så många hotellnätter i sommar. Vi provade en gång men en vilding instängd på 20 kvm var en upplevelse jag inte gärna gör om på länge. Och barnvakteriet tänkte vi hushålla med, tror nämligen att det behövs mer om ett par veckor.

Så jag har kommit på mig själv att längta lite extra till BB. Ja, såklart först och främst efter B2 och såklart hoppas jag innerligt att allt går bra så vi är pigga och friska och FÅR åka hem redan dan efter. Men kanske kan man mjölka lite, ett par dagar extra tänkte jag? Medan vi ändå har barnvakt liksom. Och 200 spänn för rum och helpension är inte dåligt. Bebis sover ju så mycket i början så det blir ju ett utmärkt tillfälle för oss att få lite mysig egentid. Ja, det lär ju garanterat inte bli så mycket åka av, ajajaj, men det där tramset har vi ändå slutat med (ni ser ju hur det går...)

yg ula uga yg

Det svämmar över av djur i trädgårn. Å inne. I sommar har vi haft en vilsen älgkalv boendes på tomten. Harar på gräsmattan, snokar i boden och tusen tusentals humlor, myggor, getingar och flugor både utomhus och inne. För B1, alias Oliver, går alla dessa flugfän under samma benämning: "uga."

Efter att han blivit biten av en mygga (eller vad det var) började han till och med yra om "ugor" på nätterna och vifta med armarna i panik.

Kanske inte konstigt att vår fina bondpöjks första hela mening (nåja) blev: "ejdå uga!" (hejdå flugan). Det säger han dels för att dom ska försvinna och dels när vi smäller dom och ugorna "sover".
Inte så att jag vill dölja verkligheten för honom. Men döden väljer vi att ta en annan gång.

Prio fiskmås

Det drar ihop sig som man säger. Bokstavligt talat. Hölls vaken av förvärkar hela natten. Redan. Blev livrädd och tänkte att "Stopp, nej, halt, jag är inte redo än"!
Klockan nollfem lyckades jag i allafall ta mig ner och micra en värmekudde och vattna blommorna.
Ja. Vattna blommorna. Det är väl sånt man gör medan man värmer en kudde under förvärkan klockan fem på morgonen?
BB-väskan är inte ens packad. Barnvakten inte inkallad. Bilbarnstolen inte ens isatt. Men blommorna ska här vattnas om vi nu skulle behöva åka in till BB.

Under dagen har det dock varit lugna gatan i magen så det kan nog ta ett par dagar/veckor till det här. Å blommorna mår bra, tack.

Strandad

Jag är den lyckligaste människa som går i ett par skor 364 dagar på året. Den 365:e inträffade i onsdags.

Ni vet när "lite mycket" blir "mycket mycket"? När det hopar sig samtidigt som man egentligen inte orkar något alls. När det rinner över.
När man fastnar i ett badkar med schampoo i håret och varmvattnet tar slut och man inte kommer upp? När kära Mannen kommer och säger att han borde ta fram kameran (ja, han har fått en ny därav tjatet om kameran hela tiden) men inser att han inte ska för han ser på min darrande underläpp att jag inte kommit till det stadiet att jag kan skratta åt saken.Ni vet?

Nähä, det visste ni inte.

Men det finns människor som i alla fall låtsas förstå och som inte skrattar (högt eller just då) utan bara tar sig an en. Det är pga dessa människor som jag överlever den 365:e dagen och är lycklig de övriga.

...om jag får be?

Snart är det slut på gnällandet. "Ont där". "Aj där". "Kan du hjälpa mig upp?" "Lite massage kanske hjälper?"
Fullt legitimt. Mannen får inte ens kalla mig för gnällkärring (i allafall inte så jag hör).
För jag har all rätt i världen att vara sur och beklagande i mitt tillstånd, även om jag försöker begränsa mitt ojjande och välja mina strider.
Jag var nog en ängel under min första graviditet jämfört med denna. Den här är så mycket värre. Värmen och att ha en liten till att springa efter har jag lokaliserat som orsaker.
Så jag tänker, lätt graviditet- krånglig bebis. Krånglig graviditet - enkel bebis. Så måste det väl vara för rättvisans skull? Och rättvis är den väl? Världen.

Under täcket

Det råder babyboom på sina håll i landet. I Stockholm förvisas somliga till Uppsala eller andra ställen när det är fullt. I Malmö är det dubbelt så många föderskor som en vanlig sommar.
Vad säger man, det var en jävligt kall vinter.

För höga krav?

H*n låg fint. Tackar för det. Som tack får B2 godis i kväll.
I den här veckan ska barnmorskan tydligen skriva ett par rader i journalen om man har några önskemål gällande förlossningen. Som barnmorskorna där sen kan läsa när vi kommer in.
"Något särskilt du vill skriva?", frågade hon.

"Tjaaa, snabbt och smärtfritt, funkar det?"

Mys & Mös

Det är mysigt att bli kontrollerad. När barnmorskan tar blodprov, kisseprov (ja hon säger så själv) och mäter blodtryck. Lite mindre mysigt är det att mäta magen, eftersom man måste ligga raklång på en hård brits vilket man inte kan göra på ett behagligt sätt efter vecka 25, och biten när man ska vägas eftersom man blir lika chockad varje gång att det faktiskt går att få in fler och fler kilon på några ynka 158 cm.

Men idag känns det inte bara mys att gå dit. Vi ska kolla så h*n vänt sig. Sist låg h*n nämligen och kura med huvudet under högra tutten. Inte bra. Är läget detsamma nu kan det bli tal om vändningsförsök. Och vidare om det misslyckas, sätesförlossning (big no no), eller snitt.
Snitt!
Inget mysigt alls med det.

Inga mellandagar

Att ha barn betyder att det aldrig är "sådär". Det är alltid hemskt. På något sätt. Hemskt jobbigt eller hemskt trevligt.
Jag har trots tre månaders kolik-erfarenhet inte vant mig vid gnäll. Snarare blivit allergisk.
Jag hatar gnäll.
Blir galen.
Trött. Arg.
Vill inte ha barn längre. Inte vara mamma. Inte ha familj. Blir som tretton år igen och vill gömma mig under täcket, blunda och drömma härligt barnfria drömmar. En kvart.

Sen är gnället över och han är den mest fantastiska varelse på jorden.
Hemskt underbar.

Snart blir det dubbelt så hemskt av allting. Härligt!

Första intrycket

Jag borde verkligen göra nånting åt mig själv. Färga hårutväxten och fixa brynen.
Men en del av mig känner att det kanske är onödigt. Jag är ju ändå så tjock och ofräsch att jag lika gärna kan vänta några veckor till efter fl och göra en helrenovering då i stället.

Men så tänker jag att man kanske borde göra sig till lite ändå. Det är ju ändå första mötet med en ny människa. H*n har ju säkert samma förväntningar på mig som jag på den. Vill ju inte att B2 ska komma ut och tänka; "Vilket vrak till morsa! Kunde hon inte ansträngt sig lite och i allafall fixat håret?"

Sen har vi ju det där med bikinilinjen. Borde verkligen gå till salong där med. Det är ju liksom förenat med livsfara att försöka sig på den på egen hand. Tro mig, jag har försökt mig på akrobatik på hög nivå.
Och just det området är kanske viktigast. Snacka om första intryck!
Å andra sidan ser väl de nyfödda rätt luddigt?

BOA BOA

I dag har jag både bakat och sytt gardiner.
Jag skriver det igen.
Bakat och sytt gardiner.

Nej nej. Det här är ingen blogg där jag lägger ut recept och symönster. Hahaaaaaa. Fyfan. Det skulle bli en tam blogg. Det är bara det att det är så revolutionerande. Som om en halt både hoppat hage och sprungit 100 m på samma dag typ. När jag satt med näsan i manualen från -68 och försökte förstå varför det egentligen var så viktigt med undertråd tog Mannen till och med fram kameran med ett glatt "Det här måste förevigas!"

Men det är ingen fara, ni behöver inte skicka ambulans eller nåt. Det är bara "måsteboa"- hormonerna som gör sig påminda så här inför förlossningen. Jag blir ganska trött själv på dom och försöker säga åt dom. "Ni vet att det inte blir bra. Det är ingen idé! Det blir bränt och snett och vinnt. Äckligt och oanvändbart. Fult och pinsamt."
Ändå ska de hålla på. Om jag inte hade nån självbehärskning alls skulle jag förmodligen stryka och vika bebiskläder hela dagarna. Kul tant.

Favorit i repris

Ja men då kör vi igen då. Två bebisar på två år ingick kanske inte i Stora Planeringskalendern... men hey, livet blir inte alltid som man har tänkt sig.
Ibland blir det bättre. Och då tackar man och tar emot.
Om några veckor är det alltså tänkt att vi ska bli fyra i familjen. Det är helt sjukt. Overkligt. Konstigt. Häftigt. Jag var ju nyss singel, bodde i en klastrofobisk etta och använde kylen endast till kebabrester.

"Så det var sååå roligt med bebis?!" frågade gravida Vänninan med hoppfulla ögon när jag berättade att vi skulle ha en till.
Jo, så kan vi säga.
Eller så kan vi säga som så att vi gör det av samma anledning som att man drar bort ett plåster snabbt.