Tomt

Orkar inte. Inte tänka. Inte skriva. Och alltså inte blogga. Tomt. Tre månaders sömnproblem och skrik har tagit ut sin rätt. Hans kolik höll ju upp i ett par himmelska dagar. Sen kom den tillbaka med dubbel kraft. Höll lågan uppe till den magiska tremånaders-gränsen då alla sa det skulle vara över, men den passerade obemärkt... Men jag orkar inte klaga mer. Inte gnälla. Inte känna efter. Inte vara bitter. Så jag slutar här.

A walk in the park?

Jag har alltid gillat utmaningar. Men att skaffa barn såg jag snarare som att ta ett steg tillbaka. Ta en paus efter ett par intensiva jobbår. A break. Lite lugn och ro. Stå stilla ett tag.

Men. En utmaning är det. En natt här i veckan när jag för tredje gången sömndrucket ammade den lilla kände jag mig övertygad över att jag aldrig i livet haft en större utmaning än det lilla livet. Både fysiskt och psykiskt. Bergsklättra i Himalaya, hoppa fallskärm eller vara med i direktsänd tv "is a walk in the park" jämfört med det här.

Men lite likt Himalaya är det allt. När jag utmattad efter flera kilometer uppåt kände för att krypa in under en sten och dö, men stängde av hjärnan och fortsatte, till slut kom upp på toppen ovan molnen, tittade ut över den makalösa världen nedanför, milslånga vyer och snöklädda toppar insåg att det var värt besväret alla gånger.

Äcklig bebis

Ett hårstrå i halsvecket, en brödsmula i örat och lite klägg bakom öronen. Han är inte alltid så fräsch våran lilla kille.
Ja, jag vet jag kan ju inte skylla på honom direkt. Det är ju vi som slarvar med hans hygien.
Det är stört omöjligt att bada honom på egen hand på dagarna och på kvällarna är det så mycket annat som ska göras.
Men när jag vid amningen i morse hittade nån sörja i ett halsveck jag inte trodde fanns fick det vara nog. Det blev en grundlig torrbadning.
Måste nog börja utöka våra helgbad till flera, i allafall inför BVC-besöken.
Annars kommer väl en soc-tant och tar honom i från mig.

Välkommen till Världen (igen)

En helt ny värld har öppnats framför hans vackra ögon nu när smärtan har försvunnit. Med en sådan tuff start var han nog rätt skeptisk till det där med att vara människa. Men nu verkar han se allt med nya ögon. Han vill inte ens sova rädd för att missa något fantastiskt.

Å det vill inte hans mamma heller. Missa en vaken, nöjd, fantastisk sekund. Det blir således ett uppehåll i bloggandet. Vi har tid att ta igen. Min fina son och jag.

Bakom hörnet

"I dag kom våran son till världen. Det är fantastiskt! Jag känner en sån sprudlande lycka och är rörd till tårar. Det är det bästa som nånsin hänt mig".

Ungefär så hade jag trott att mitt första inlägg här skulle se ut efter förlossningen. Det gjorde de inte. Det kändes inte så. Det blev inte alls som jag hade tänkt. Jag blev "snuvad på konfekten", som barnmorskan sa, både vid förlossningen och tre månader framåt. Det fanns inget utrymme för lyckorus. Oro, besvikelse, ångest och frustration tog ofta över.
Men. Nu. Äntligen!
Har jag fått det barn som jag förväntade mig. Som bara skriker när han är hungrig eller trött och som är glad däremellan. Som kan hjälpas. Som blir nöjd. Koliken är över och jag har fått en ny liten kille. Förut såg jag honom så sällan bakom allt det onda. Han är helt fantastisk! Så bättre sent än aldrig kan jag äntligen skriva raderna.

"För 2,5 månad sen kom våran son till världen. Det är fantastiskt! Jag känner en sån sprudlande lycka och är rörd till tårar. Det är det bästa som nånsin hänt mig"!

Tillväxtperiod

Det är med vedmod i hjärtat och en tår i ögat som jag packar ner hans babykläder stl 50. De har blivit för små alla dessa minsta mössor och söta plagg med får. Jag lägger varsamt upp 56:orna högst i högen för att hinna använda dom så mycket som möjligt. Han har redan börjat nosa på 62:orna, de lite tuffare kläderna av manchester, bamsetryck och nikeluvtröjor. Min lilla bebis börjar förvandlas till en liten kille!

Det märks även på hans humör. Hans sovperioder under dagarna är ett fint minne blott. Hans intensiva timmar med gallskrik och magvärk har ersatts av kontstant smågnäll. Nu kräver han uppmärksamhet hela dan, mycket tutte och gärna napp. Nätterna vet man inte längre riktigt hur de blir. Tror att han själv är lite förvirrad över vad som händer med hans kropp. Det innebär att hans mamma är lite tröttare, inte gråtfärdig som vid skrik, men lite halvdåsig mest hela tiden. Men tycks ändå skåda en fin ljusning och en ny värld bakom hörnet.

Jag duger

Jag trodde aldrig att jag skulle bli vän med mig själv. Jag har, hur mycket jag än presterat, aldrig tyckt att det är tillräckligt. Nöjd, visst, men man kan alltid göra mer, var filosofin.
Men jag har upptäckt att jag, efter att jag blivit mamma, har blivit snällare mot mig själv. Och det känns så skönt, att jag inte kräver så hemskt mycket mer av mig själv hela tiden. Ett exempel var i dag när jag efter frissan, i stället för att ha ångest över att jag inte gick någon promenad i morse, gav mig själv en klapp på axeln för att jag inte ätit kakan som serverades till kaffet på salongen. Å när jag låg där i avsköljningen och fick den där sköna skalpmassagen, tänkte jag: "Fan, vad jag är värd det här!" i stället för att ha ångest över att vara hemifrån.

Jag tror den här nuvunna vänskapen med mig själv beror på att jag i större utsträckning än tidigare ägnar tiden med mig själv hela dagarna. Jag menar, om inte jag ger mig själv beröm, vem ska då göra det?

Revolution

På måndagmorgonen vaknade Oliver och var en lite vuxnare människa.
Han visade mig vad han lärt sig på en natt: rikta sina rörelser, medvetet gripa tag i saker och byta dom mellan händerna (gärna sin snopp på skötbordet).
Å från att endast vara glad och nöjd " en kvart om dan" och resten sovtid eller gnäll hade vi i går en underbar "mor och son-dag". Flera timmar av snack, skratt och dans, ja, han gillade plötsligt att bli buren!
Helt plötsligt är jag inte bara mat utan han verkar gilla mig på riktigt. Det är tacksamt efter allt slit. Kanske blev jag lite väl exalterad. Efter en shoppingtur gick jag mannekäng för honom vilket han verkade uppskatta, men när det var hans tur att prova sina kläder fick han nog. Tydligen finns det en gräns var på vi ska begränsa vår relation.

Bomull mellan öronen

Vem fan bokar en fotografitid på onsdagen och en klipptid DAN EFTER?!!
Bara en trött småbarnsmamma med gröthjärna.
Insåg mitt misstag för sent och det gick inte att boka om klipptiden trots mina böner.
"Du kan väl sätta upp håret vid fotograferingen" säger min frissa.
Mm. Det är kul. Det har jag ju inte gjort i ett halvår nu. SUCK!
Nån som vet när hjärnan börjar fungera igen?

Blått är flott

På Internationella Kvinnodagen skriver tidningarna om jämställdhet. Mycket handlar om hur vi uppfostrar våra barn. Att låta killar leka med dockor och tjejer bära blått. Det är viktigt det där och verkar vara svårt.

Kanske ska jag skämmas som mest klär min lilla kille i brunt, svart och vitt? Å ärligt talat skulle jag bli lite besviken om han i framtiden skulle börja rida eller gilla gymnastik.
Men serrö det handlar inte om att han har snopp. Hade jag en dotter skulle hon heller inte äga ett endaste rosa plagg (så länge jag får bestämma). Helt enkelt för att JAG tycker det är fult. Hon skulle lätt få ärva Olivers alla fina men tråkiga svartvita kläder. Å jag skulle bli lika besviken om hon red eller gympade helt enkelt för att JAG tycket det är skittråkigt. Mina barn ska spela fotboll som JAG gjorde.
Nej, det där med jämställdhet blir nog inga problem. Då får jag nog skämmas mer för att jag försöker göra dom till småkopior av mig själv.

Ingen bra fredag

17.00 Oliver börjar skrika.
Arbetsmetod: Dra honom i vagn iklädd overall (don´t ask, its his thing), och falsksjunga "Sov du lilla vide.."

17.30 Han somnar, jag försöker sova middag. Har precis slumrat till när..

17.50 Oliver börjar skrika. Metod: Mata, Vagga i babyskyddet

18.30 Han lugnar ner sig och jag börjar laga mat, Oliver kollar nöjt på. Jag sätter mig ner och ska precis börja äta när...

18.50 Oliver börjar skrika.
Metod: Dra vagn, frustrerat falsksjunga "Vem kan segla..", vagga i babyskyddet..

19.30 Han lugnar sig. Jag värmer maten som kallnat, hinner äta fem tuggor innan..

19.45 Oliver börjar skrika.
Metod: vagga i babyskyddet, vagga i mjukliften, dra vagn, falsksjunga.., köra över trösklar ( jag sittandes på golvet, är så trött..)

20.15 Han somnar. Maten har kallnat. Igen. Av ren frustration slänger jag maten i vasken. Sjunker ner i soffan, tar en klunk vin, slår på tv:n när..

20.30 Oliver börjar skrika.
Metod: köra över trösklar.

20.45 Oliver somnar om."Yes!" Ser fram emot att se favvoprogrammet när...

21.00 Oliver börjar skrika.
Metod: dra över trösklar, matar (då är han tyst en kvart..)

22.00 Oliver skriker fortfarande
Metod: se ovan, nånstans här börjar tårarna bränna bakom ögonlocken.

23.00 Oliver skriker fortfarande.

Metod: Matar igen, trots att jag gör honom en björntjänst då han får ondare av att äta för ofta, men jag måste bara få tyst på honom!

23.15 Jag slocknar med Oliver på bröstet. Oliver somnar med tutten i munnen och sover sen för natten.

23.20 Mannen kommer hem från jobbet. När jag sen somnar om är det med allvarliga tankar på sterilisering.

Fan va bra jag är!

Så får man ju inte säga i Sverige, men jag gör det ändå. Jag har nämligen varit duktig på sistone. Det är så sällan nu för tiden jag får saker gjorda så jag förtjänar lite beröm från mig själv, det är så lätt och bara tycka att man inte gör tillräckligt.
I går gick jag en lååång promenad på morgonen och tog dessutom ett simpass med Väninnan på kvällen. Dessutom slank inget onyttigt genom tarmen på hela dan.
I dag har jag fått arslet ur vagnen och bokat både foto- och klipptid. Man kan ju nästan tro att jag har sovit ordentligt.

Aaaaaaaaaaaaaaaj!

Han har lagt till ännu en dålig vana. När han käkat klart nyper han till bröstvårtan med läpparna, rycker till och draaaaaaaaaaaar!
Jag har ju en tendens att dåsa till när han käkar och det är som han vill få uppmärksamhet:
"Waky paky morsan, nu är ja klar!" Ja, vaknar till gör man ju bestämt. Med ett illvrål.
Jag har sagt att han måste sluta med det där. Iallafall med tiden. Jag är ju en öm, förlåtande moder. Men jag är inte så säker på att framtida flickvänner skulle vara lika förlåtande.

Mot ljusare tider

Även om det kanske inte var så snyggt planerat med födelsedag i mellandagarna, så är det i allafall en rätt bra tid på året att gå i koma.
Jag menar, man lever ju ändå i en bubbla de första månaderna, så de mörkaste månaderna på året har fått pågå utanför fönstret utan att jag riktigt är med. Vilket bara är skönt.
Nu börjar det bli ljusare, våren är på antågande och man börjar komma ur sin bubbla, börjar få lite kläm på det där med bejbisar. Börjar sakta vakna till liv.
Tidigare har jag inte riktigt orkat gå så långt eller länge ute i slasket, men nu när det ska bli fart på konditionen kommer våren som på beställning.
Koliken behöver nog en månad till på sig för att försvinna, men den får inte pågå längre, vi har lovat Oliver att han ska slippa ha ont mer då. "Snart", säger vi, "så vänder det".
Vi räknar dagarna alla tre.

Tjockis

Jag gick upp ca 20 kg under graviditeten. 10 försvann på en vecka. Sen långsamt försvann tre till. Sen är det stopp. Hallå! "Rinner av när man ammar". Bullshit! Jag är så jävla trött på tights! Har inte burit annat än dessa i nästan ett år nu. Men jag vägrar köpa nya jeans i den storlek jag har nu. Gjorde ett tappert försök för några veckor sen på stan. Det slutade med att jag gråtfärdig gick ut provhytten med ett löfte att inte gå in i en igen innan jag gått ner till en rimlig storlek.
7 kilo kvar. Nu jävlar ska de väck!

Vad var det egentligen som hände?

Förr behövde den starke mannen hämta in brödfödan (typ klubba ihjäl en björn, numera krävs det ju inte några direkta armmuskler för att slå på några datatangenter).
Men det har aldrig varit naturligt för en kvinna att ensam ta hand om en nyfödd och hemmet. Liksom i många andra kulturer i dag var det självklart att efter en förlossning (utan bedövning, ajaj..) få vila upp sig medan familj, vänner, byfolk, hjälpte till med hushållsarbete och den lilla.
Så även om vi idag har familj eller andra som ställer upp och barnvaktar då och då (tack gode gud) är det inte alls på samma sätt som att de flyttar in i lägenheten finns där dygnet runt.
Det är med andra ord inte omänskligt att vi klagar. Vi hinner ju inte ens sova ut efter förlossningen eller bearbeta händelsen mentalt. När jag tittar på kort från första veckan kommer jag knappt i håg nånting och fortfarande har nog hjärnan inte riktigt hunnit fatta vad som hänt. Jag skulle behöva en natt bara, ensam, sova, tänka, hinna i kapp. Jag tror vi skulle bli bättre föräldrar då.

Konsten att ensam gråta i kör

Förra veckan grät jag av trötthet. Det händer titt som tätt. Men det är det ingen som vet. Inte talar jag högt om det, för gråta ska man som nybliven mamma bara göra av glädje.
Men efter två max-en-timma-sömn-i-rad-dygn orkade inte kroppen mer och släppte ut lite frustration genom ögonen.
En annan mammabloggare har redan skrivit om det, om att vi gråter i tysthet. Men om vi är flera trötta morsor som grinar, kan man väl säga att vi gråter i kör, även om vi gör det var och en för sig?

Anpassad

"Man kan inte påverka allt som sker, men man kan påverka hur man ska förhålla sig till det", heter det ju.
Å det finns olikas sätt att förhålla sig till en bebis som kissar ner både dig och sänglakanen.
Man kan (som jag gjorde i början) skrika: iiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhh!, rusa med barnet till skötbordet, slänga in lakanen i tvättmaskinen och sig själv i duschen.
Eller, så kan man (som jag gör nu) lugnt ligga kvar i sängen, säga hoppsan! å halvsova en halvtimme till tills barnet själv verkar missnöjd med situtionen, gå å byta blöjan och sen glömma bort både att en själv och lakanen är kissiga. Lakanen är ju ändå fulla med kräk- och bröstmjölksfläckar så vad spelar lite kiss för roll? Det torkar ju.

Dålig vana

Han har skapat ett beroende.
Han vägrar sova om han inte får ligga i sin fleeceoverall. Ute. Inne. I vagnen. Ja, överallt. Vi kan försöka, vagga honom i oändlighet i hans vagn. Men hans, i och för sig väldigt vackra, ögon vägrar slutas tills man ger upp och klär på honom overallen. Då somnar han på studs.
Vi har den ju uppknäppt så han inte ska bli för varm, men det känns ju ändå lustigt.
Snart växer han ju ur den och sen kommer ju sommaren. Hur ska det gå då?