Tack för mig!

Det är med viss sorg i hjärtat som jag beslutat mig för att stänga ner den här bloggen. Har ju inte varit särskilt aktiv på sistone och en blogg kräver sin tid annars blir det inte särskilt läsvärt och kan det lika bra vara. Har också sett att många av mina mammabloggvänner som jag länkar till också slutat eller bytt blogg. Det blir nog så. Att bli mamma för första gången är en så sjukt stor omställning. Att få skriva av sig är väldigt skönt. Särskilt när vissa saker kan vara svåra att prata om IRL. Men när man börjar komma in i det och allt går lite lättare har man inte samma behov. Och tiden läggs i stället på att försöka hinna i kapp den lilla krabaten som nu är överallt, helst på samma gång.

Tack alla ni som läst och kommenterat, ni har varit guld värda!
/Caroline & Oliver

Nu för tiden

Han är större. Äldre. Finare (om det är möjligt). Han är döpt. Han har fått tänder. Två stycken. Han sover bättre men vill fortfarande ha mat mitt i natten. Han är 8 månader. Snart 8 kilo. Hopp-ål-kryper framåt. Sprallig. Glad. Fått hus. Eget rum som han inte flyttat in i än. Älskar mat, saknar inte tutten. Gillar inte att somna själv i sängen. Fått fjun på huvet, hull på kroppen, flinka fingrar, starka ben. Mamma börjar snart jobba, pappa kommer hem. Nästan som förut. Men livet har fått ett starkt plus kanten.

Sommaruppehåll

Här. Som ni ser. Fortsätter igen, om lusten faller på, i höst. Trevlig sommar alla fina läsare!

Vad gör jag här?

Har raggat barnvakt och klockan tickar på. På en timme har jag hunnit snabbduscha, diskat, städat, bokat dop, packa två flyttkartonger och plockat ögonbrynen. Sjuihelvetets effektiv. Vad var det mer jag skulle göra? Det snurrar i huvet. Mat! Just det jag skulle äta också. Matlåda. Micra. 3 minuter. Pling! Halvljummet. Äh, det får gå. Blir på stående fot. Äta med högern. Bläddra bland posten med vänstern. Så var det den där tågresan jag skulle boka. Och säga upp en försäkring. Undra var man kan köpa inbjudningskort till dopet? Hinner jag ner på stan måntro? Fasiken, blöjerna var slut också. Å soporna skulle ut. Åt jag klart eller? Minns inte. Men jag är mätt. Tror jag. 30 minuter kvar innan dom kommer. Tänk om han är ledsen? Kanske ska ringa? Nej det går nog bra. Nappen. Fan han glömde nappen. Kanske ska jag passa på och koka nappen nu när jag har tid?! Va fan, har vi packat ner kastrullerna?! Det var dumt. 20. Lite smink kanske man ska kosta på sig? Lyxa till det så här på egentiden. Vad är det som kokar över? 10.
Det var nåt mer...sova? Sova! Hinner jag ta en powernap? 5. Nej, jag skriver ett blogginlägg i stället. Om hur skönt det är att få barnvakt och kunna koppla av en stund. Tack farmor!

Är det inte det ena...

...så är det verkligen det andra! Jag liksom väntar på att det ska lossna. Snart. Snaaaaaart måste det väl ändå släppa.Snart måste väl matrutinerna fungera. Snart måste han väl börja sova över måltider på natten. Snart måste han väl kunna sova en hel natt. Snart måste väl de där förbannade tänderna komma upp som han stör sig på sådant. Snart finns väl inget som stör honom mer. Snart får jag väl åter makt över min egen kropp. Snart måste jag väl få sova. Snart måste jag väl bli pigg och energisk igen. Snart. Snart. Snart. Om sisådär 5 år?

Supermammor

Jag är stum av förundran.
Små barn blir trötta och hungriga= skrikiga efter att ha plaskat omkring på babysim och alla mammor (för det är mest mammor) gör "duschakläavochkläpåochhejdå" så fort dom bara kan innan helvetet bryter loss. Det finns inte en tillstymmelse till småsnack helt enkelt.
Men i dag hann Oliver somna innan han märkte att han var trött så jag passade på att ta det lugnt och iaktta de andra lite i smyg. Det är där jag blev stum. Jäklar vilken effektivitet, vighet och finess som praktiserades inne!

Med högerhanden klä på sin åmande bebis, med vänstern försöka tråckla på sig själv en bh, med vänsterbenet försöka rädda vattenflaskan som bebisen precis nått och vält och samtidigt försöka hålla balansen med det andra. Och lyckas. Men det nästan mest imponerande är att inget, inte ens en liten toss, använd blöja eller schampooflaska glöms kvar efteråt.

Det är som sagt bara mammor i gruppen. Några pappor följer med ibland men bebisarna följer alltid med in på damernas. Det finns inte ens några liggdynor för barnen på herravdelningen som det finns på damernas. Först tyckte jag att det var konstigt. Men nu börjar jag förstå varför.

Återställd

Så var man tillbaka. Återställd. Inte bara mamma utan även kvinna igen. Den kanske kunde valt en bättre tidpunkt att komma tillbaka på. (Inte när jag redan var tio minuter försenad till babysimmet.) Å lite chockad blev jag allt, hade nästan inbillat mig (läs hoppats) att jag skulle vara mensfri resten av livet. Så icke och så ska det väl vara.

Egentligen kände jag på mig att nåt var i görningen. Hormonerna har bråttats inom mig hela veckan, och jag misstänkte att en något minskad amning skulle bidra till att kroppen börjat återgå till det "normala". Som förr.

Ja, jag känner mig nästan som förr. Bara lite mer erfaren, något tröttare, mer tacksam, mindre fri, lite rundare, mer effektiv, mycket behövd och en aningen risigare i håret.