Prio fiskmås

Det drar ihop sig som man säger. Bokstavligt talat. Hölls vaken av förvärkar hela natten. Redan. Blev livrädd och tänkte att "Stopp, nej, halt, jag är inte redo än"!
Klockan nollfem lyckades jag i allafall ta mig ner och micra en värmekudde och vattna blommorna.
Ja. Vattna blommorna. Det är väl sånt man gör medan man värmer en kudde under förvärkan klockan fem på morgonen?
BB-väskan är inte ens packad. Barnvakten inte inkallad. Bilbarnstolen inte ens isatt. Men blommorna ska här vattnas om vi nu skulle behöva åka in till BB.

Under dagen har det dock varit lugna gatan i magen så det kan nog ta ett par dagar/veckor till det här. Å blommorna mår bra, tack.

Strandad

Jag är den lyckligaste människa som går i ett par skor 364 dagar på året. Den 365:e inträffade i onsdags.

Ni vet när "lite mycket" blir "mycket mycket"? När det hopar sig samtidigt som man egentligen inte orkar något alls. När det rinner över.
När man fastnar i ett badkar med schampoo i håret och varmvattnet tar slut och man inte kommer upp? När kära Mannen kommer och säger att han borde ta fram kameran (ja, han har fått en ny därav tjatet om kameran hela tiden) men inser att han inte ska för han ser på min darrande underläpp att jag inte kommit till det stadiet att jag kan skratta åt saken.Ni vet?

Nähä, det visste ni inte.

Men det finns människor som i alla fall låtsas förstå och som inte skrattar (högt eller just då) utan bara tar sig an en. Det är pga dessa människor som jag överlever den 365:e dagen och är lycklig de övriga.

...om jag får be?

Snart är det slut på gnällandet. "Ont där". "Aj där". "Kan du hjälpa mig upp?" "Lite massage kanske hjälper?"
Fullt legitimt. Mannen får inte ens kalla mig för gnällkärring (i allafall inte så jag hör).
För jag har all rätt i världen att vara sur och beklagande i mitt tillstånd, även om jag försöker begränsa mitt ojjande och välja mina strider.
Jag var nog en ängel under min första graviditet jämfört med denna. Den här är så mycket värre. Värmen och att ha en liten till att springa efter har jag lokaliserat som orsaker.
Så jag tänker, lätt graviditet- krånglig bebis. Krånglig graviditet - enkel bebis. Så måste det väl vara för rättvisans skull? Och rättvis är den väl? Världen.

Under täcket

Det råder babyboom på sina håll i landet. I Stockholm förvisas somliga till Uppsala eller andra ställen när det är fullt. I Malmö är det dubbelt så många föderskor som en vanlig sommar.
Vad säger man, det var en jävligt kall vinter.

För höga krav?

H*n låg fint. Tackar för det. Som tack får B2 godis i kväll.
I den här veckan ska barnmorskan tydligen skriva ett par rader i journalen om man har några önskemål gällande förlossningen. Som barnmorskorna där sen kan läsa när vi kommer in.
"Något särskilt du vill skriva?", frågade hon.

"Tjaaa, snabbt och smärtfritt, funkar det?"

Mys & Mös

Det är mysigt att bli kontrollerad. När barnmorskan tar blodprov, kisseprov (ja hon säger så själv) och mäter blodtryck. Lite mindre mysigt är det att mäta magen, eftersom man måste ligga raklång på en hård brits vilket man inte kan göra på ett behagligt sätt efter vecka 25, och biten när man ska vägas eftersom man blir lika chockad varje gång att det faktiskt går att få in fler och fler kilon på några ynka 158 cm.

Men idag känns det inte bara mys att gå dit. Vi ska kolla så h*n vänt sig. Sist låg h*n nämligen och kura med huvudet under högra tutten. Inte bra. Är läget detsamma nu kan det bli tal om vändningsförsök. Och vidare om det misslyckas, sätesförlossning (big no no), eller snitt.
Snitt!
Inget mysigt alls med det.

Inga mellandagar

Att ha barn betyder att det aldrig är "sådär". Det är alltid hemskt. På något sätt. Hemskt jobbigt eller hemskt trevligt.
Jag har trots tre månaders kolik-erfarenhet inte vant mig vid gnäll. Snarare blivit allergisk.
Jag hatar gnäll.
Blir galen.
Trött. Arg.
Vill inte ha barn längre. Inte vara mamma. Inte ha familj. Blir som tretton år igen och vill gömma mig under täcket, blunda och drömma härligt barnfria drömmar. En kvart.

Sen är gnället över och han är den mest fantastiska varelse på jorden.
Hemskt underbar.

Snart blir det dubbelt så hemskt av allting. Härligt!

Första intrycket

Jag borde verkligen göra nånting åt mig själv. Färga hårutväxten och fixa brynen.
Men en del av mig känner att det kanske är onödigt. Jag är ju ändå så tjock och ofräsch att jag lika gärna kan vänta några veckor till efter fl och göra en helrenovering då i stället.

Men så tänker jag att man kanske borde göra sig till lite ändå. Det är ju ändå första mötet med en ny människa. H*n har ju säkert samma förväntningar på mig som jag på den. Vill ju inte att B2 ska komma ut och tänka; "Vilket vrak till morsa! Kunde hon inte ansträngt sig lite och i allafall fixat håret?"

Sen har vi ju det där med bikinilinjen. Borde verkligen gå till salong där med. Det är ju liksom förenat med livsfara att försöka sig på den på egen hand. Tro mig, jag har försökt mig på akrobatik på hög nivå.
Och just det området är kanske viktigast. Snacka om första intryck!
Å andra sidan ser väl de nyfödda rätt luddigt?

BOA BOA

I dag har jag både bakat och sytt gardiner.
Jag skriver det igen.
Bakat och sytt gardiner.

Nej nej. Det här är ingen blogg där jag lägger ut recept och symönster. Hahaaaaaa. Fyfan. Det skulle bli en tam blogg. Det är bara det att det är så revolutionerande. Som om en halt både hoppat hage och sprungit 100 m på samma dag typ. När jag satt med näsan i manualen från -68 och försökte förstå varför det egentligen var så viktigt med undertråd tog Mannen till och med fram kameran med ett glatt "Det här måste förevigas!"

Men det är ingen fara, ni behöver inte skicka ambulans eller nåt. Det är bara "måsteboa"- hormonerna som gör sig påminda så här inför förlossningen. Jag blir ganska trött själv på dom och försöker säga åt dom. "Ni vet att det inte blir bra. Det är ingen idé! Det blir bränt och snett och vinnt. Äckligt och oanvändbart. Fult och pinsamt."
Ändå ska de hålla på. Om jag inte hade nån självbehärskning alls skulle jag förmodligen stryka och vika bebiskläder hela dagarna. Kul tant.

Favorit i repris

Ja men då kör vi igen då. Två bebisar på två år ingick kanske inte i Stora Planeringskalendern... men hey, livet blir inte alltid som man har tänkt sig.
Ibland blir det bättre. Och då tackar man och tar emot.
Om några veckor är det alltså tänkt att vi ska bli fyra i familjen. Det är helt sjukt. Overkligt. Konstigt. Häftigt. Jag var ju nyss singel, bodde i en klastrofobisk etta och använde kylen endast till kebabrester.

"Så det var sååå roligt med bebis?!" frågade gravida Vänninan med hoppfulla ögon när jag berättade att vi skulle ha en till.
Jo, så kan vi säga.
Eller så kan vi säga som så att vi gör det av samma anledning som att man drar bort ett plåster snabbt.