"Å när ska du ha?"...

...Är verkligen inte en fråga man vill ha två månader EFTER man fått barn.
Den dumma tjejen som kläckte den kommentaren träffade jag på en husvisning. Hon var själv gravid i sjätte månaden å jag hade ställt frågan till henne först. Det var då hon kom med det dräpande svaret.
- I maj, och du då?
- Hm, nej den där lilla tillhör mig (pekar på Oliver), så det är nog bra för mig ett tag framöver.
(Det är här hon skäms såklart, jag kan nästan känna hennes panik, stackarn)
- Nä men oj, jaha, jag trodde... med den där utvippade jackan..

Okej, jag hade snackat med henne om dagis å sånt "med tanke på den lilla", å hon hade väl missat att jag syftade på den lilla som Mannen gick å bar på, så visst, hon kan vara ursäktad, men behöver jag säga att det inte blev några chips till helgen?

Tossmannen

I dag hittade han sina fötter. Åh Wow, tycktes han tänka, va äre där för skojiga saker!
Jag ville inte döda hans glädje med att säga sanningen; tyvärr grabben, de där är inga roliga saker. Dom bara finns där, du går med dom (men inte förrän om ett år). Å man kan inte äta dom.
Men när han nu börjat ha koll på fötterna känner jag pressen på att ha likadana strumpor på båda fötterna. Innan har vi tagit dom som låg närmast, vilket oftast blivit en brun och en vit, en randig och en med ugglor på. För visste ni att det med bebisar kommer en osynlig varelse som äter babytossar? Men de tar bara en av varje.

Ensambarn?

"Bär, bär, bär!" är rådet till föräldrar med barn med magbesvär (haha det rimma).
Men vår kära vän gillar absolut inte att bli buren. Inte i famnen och allra minst i babybjörnen. Han gallskriker bara. Visst, skönt å få ha armarna fria, men ändå. Trodde alla barn gillade att bli burna. Men han kanske bara är självständig? Eller så tycker han inte om oss.

Badhair-period

Jag är glad över att den där "slarvknutpåhuvetfrillan" är så poppis nu. Den välkomnas varmt av oss nyblivna mammor som inte har tid med vare sig frisör-, hårblås- eller stylingtid.
Liksom fotograferingen som aldrig blir av blir det inte heller av att boka den där jäkla frisörtiden som jag säger till mig själv varje morgon att jag ska boka. Men vilken frisyr ska jag egentligen välja? Det måste ju gå på tio sekunder att fixa i ordning den. Helst på fem.

Fotografering

Man behöver ju inte. Men det känns lite som ett måste att var med i tidningen. "Nu är han här, våran prins, blablablala..."
Vi skulle ha fotats för flera veckor sen.
Men då orkade vi inte.
Inte veckan efter heller.
Sen började Mannen jobba och då fanns det inte tid. Men nu ska vi försöka ta tag i det igen! Känns som en lagom tid. Oliver är ännu inte för stor och jag är inte för ful (inte lika svullen i ansiktet) Dessutom har han ju hunnit lärt sig le, vilket jag i å för sig tvivlar på kommer visa sig under en fotosession på löpande band. Sen tycker jag nästan alla blir så fula på BB-bilderna. Trycksvärta och dålig kvalité på bilderna. Men men. Måste ju ha ett utklipp å visa honom när han blir stor så han förstår att vi var så stolta över honom att vi ville visa upp honom för hela världen!

Äre kul ällä?

"Är det roligt att va mamma?" frågade Väninnan en dag.
Jag blev ställd. Roligt?
"Ja skitkul. Asroligt!" står det väl i mammahandboken att man ska svara, men vad jag minns mumlade jag nog bara något otydligt till svar, typ:
"Eh roligt jovisst! eller kul kanske det inte är det är rätt jobbigt också men visst lite skoj kanske det är om man gillar gissningslekar för det är det man gör mest gissar varför han är sur och antingen försöka få honom att sova eller försöka få honom att vakna inte så festligt direkt men visst ungen är ju söt å så oftast när han sover eller jo ibland när han är vaken också såklart men inte alltid är det roligt eller förrästen.. Hm.
ROLIGT kanske helt enkelt inte är rätt ord."

Läckberg kläckte en, jag vet inte om det var en dum eller fantastiskt skön, replik i en intervju för ett tag sen (om hon nu var rätt citerad).
"Bebistiden passar inte mig" (läs artikel nedan).

En annan har sagt: "Jag älskar mitt barn, men jag älskar inte nödvändigtvis att vara mamma."

Så det är faktiskt inte en enkel fråga, och det finns inget givet svar.
Det är mysigt och ofta underbart. Men roligt i dess rätta bemärkelse, får jag nog fundera vidare på.

http://www.alltombarn.se/bebis/lackberg-bebistiden-passar-inte-mig-1.22154

Såld

Jag är körd. Totalt. Det där med att inte bli en curlingförälder. Bara godis på lördagar. Glöm det.
Han har börjat le.
Det mest fantastiska, ljuvliga, varma, underbara leendet som skjuter små glödande pilar rätt in i mammahjärtat. Suck. Jag kommer aldrig kunna säga nej till honom. (Men säg inte det till honom..).

Regnskogshuliganer

Ni behöver inte oroa er. Det här med klimathotet. Jag har lösningen! Eller, jag har i allafall förklaringen.
Försäkringskassan.
Faaan va papper de skickar ut! För varje utbetalning skickas två kuvert. En som det står hur mycket jag får (tack jag fattar, det är samma summa varje månad för alla) å ett som det står att nu har summan betalats ut (tack jag fattar, det är samma datum varje månad för alla). Dessutom skickar de ut såna onödiga brev som tex "du kan välja vilket konto du vill att barnbidraget ska gå in på " (tack, schysst liksom, men JAG FATTAR!).

Materialist

Han har ju ingen kolik. Han har ju bara världens tråkigaste föräldrar!
Efter att ha besökt Olivers kompis å han fick prova hans roliga prylar - å älskat dom-förstod jag ju vad han saknade: Roliga leksaker!
Tyngd med dåligt samvete åkte då hans föräldrar (som tidigare tyckt att kottar å pinnar är fullgoda leksaker) och införskaffade ett riktigt babygym till honom.
"Om Axel har ett så måste ju Oliver ha ett." Ni ser, det börjas redan nu.
Prylhetsen.
Galet.

rumpan bar

Det är ytterst sällan i mitt liv som jag har behövt använda säkerhetsnålar. Men just nu äger jag en för lite. Jag har bara en. Och två användningsområden.
Det ena är för att sätta ditt dingelleksaken på Olivers vagn. Det andra är för att spänna åt mina för stora gravid-tights (har inte hunnit köpt nya) som jag typ använder varje dag då de är de enda jag fortfarande kommer i.
Så jag flyttar den där säkerhetsnålen fram & tillbaka mellan dessa, där den behövs bäst för tillfället.
Så ser Ni mig på barnvagnspromenad nån gång å undrar varför jag går å drar upp byxorna hela tin så har ni här förklaringen.

Värre, värst

Ur tidningen:
"10% av alla barn föds med kolik. I vissa fall är orsaken mjölkproteinallergi, för övriga är orsaken endast en outvecklad tarm."

Endast? Endast?! ENDAST?!!!!

Skulle en vuxen människa få gå runt och skrika av magkramp i tre månader i sträck utan behandling? Tror icke det. Lex-Maria -anmälningarna skulle hagla in till socialstyrlesen.

Men liksom helvetesgraviditeter och jobbiga förlossningar är väl koliken naturens sätt att förhindra att planeten blir överbefolkad. Man tänker ju gärna både en och två gånger nästa gång lusten faller på.

Men personligen kom jag nog rätt lindrigt undan ändå. Det finns de som har de betydligt värre:

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article2329135.ab

Dagens Ros

Till alla fina resenärer på Östgötatrafiken som hjälper en stackars mamma med vagn i nöd upp & ner från tågvagnen. Ni är mina hjältar!

Bortprioriterad

Jag har tittat på vår blomma i sovrummet varje morgon i en vecka nu. För varje dag har bladen slokat mer och mer. Varje morgon har jag lovat att jag ska ge den vatten. Men lik förbannat kommer jag varje morgon på att jag glömt, inte hunnit. Det ger mig lite ångest det där. Snart dör den ju. Men det finns helt enkelt inte tid för den i vårt nya liv.

Små saker gula

De ligger överallt. De gula. Bredvid sängen, i sängen, under sängen, i fönstret, på toaletten. Nyss fann jag en i bh:n. Konstigt, för när jag behöver öronpropparna som bäst hittar jag alltid bara en.

Schhhhh............

Så då passa du på och sova förstås, om han nu somna så tidigt? Nej nej. Jag låg vaken i flera timmar och lyssnade på tystnaden. Tysthet är grymt underskattat. Tysthet är helt fantastiskt ljuvligt. Tysthet är som bomull för öronen. Ja, jag kan nog säga att jag kommit att älska tystnaden.

Eller kanske?

Jag spetsar öronen redan i hissen. Nä, det hörs inget. Utanför dörren? Nä, det är tyst. Öppnar sakta och försiktigt dörren, stannar till i två sekunder. Lyssnar. Drar en lättnadens suck. Nä, inget barnskrik.
Konstigt att han alltid ska va så beskedlig när Mannen är ensam med honom.
Han fortsatte att vara hyfsat lugn hela kvällen, somnade 22.30 och sov hela fem timmar i sträck. Lyx. Lyx. Lyx!
Det kanske inte vore så dumt med en till ändå?

Aldrig mer!

De säger att man glömmer. Att den traumatiska (ja, det är den ju) förlossningen och den jobbiga förstatiden med småbarn snabbt glöms bort. Å att man blir sugen igen.
Jag sa aldrig "aldrig mer" trots 17 timmar på britsen. Men efter 30 timmars värkarbete sa jag att "OM det blir nån mer gång så är det faaan planerat kejsarsnitt som gäller. Punkt slut."
Men efter i natt- så fort jag ens var i närheten av slumra till började han gnälla efter mat, så fort han ätit bajsade han, så fort en blöja var bytt kissa han ner sig igen, så fort alla behov var mättade kände han i stället av magknipen, vid den tidpunkten han glömt bort sin magnip är det matdags igen, eller bara allmänt missnöje- kan jag med bestämdhet säga ALDRIG MER!

Mammaprovet

Jag var ute och gick med min 4 åriga dotter.Hon plockade upp något från marken och stoppade det i munnen. Jag tog saken ifrån henne och sa till henne att inte göra så.

- Varför då, frågade dottern.- För att den varit på marken och du vet inte vart den varit, den är smutsig och kan vara full av bakterier.Då tittade min dotter på mig full av beundran och frågade;- Mamma hur vet du allt sånt där?

Uh, jag var tvungen att tänka snabbt,

-Alla mammor vet sånt här: Det är en del av mammaprovet, det måste vi veta annars får vi inte bli mammor.

Vi gick vidare en stund och min dotter var tyst i 2-3 minuter men hon tänkte mycket på mitt svar, så plötsligt sa hon,

- Nu förstår jag !!!! Om man inte klarar provet då blir man pappa.

- Precis, svarade jag med ett stort leende på läpparna!

(Hört på Familjeliv.se)

Att jobba eller att inte jobba

Det har börjat suga i jobbtarmen. Konstigt att när man MÅSTE jobba längtar man till semestern, men när man inte behöver vill man inget hellre. Det har ju känts som en självklarhet att mamman är ledig först och längst pga ammning. Sen får pappan ta allt det roliga när han är lite större och de kan leka tillsammans. Men ju mer jag tänker på det är det ju ingen konst att ge han ersättning ett par gånger i veckan. Kanske jobba en eller två dagar i veckan? Det behöver ju inte vara allt eller inget. Får väl pumpa ut så inte brösten spricker under dagen.
Kläckte idén för Mannen som nog inte är omöjlig. Han är gärna hemma, men jag tror att han har svårt att tänka om. "Nu hade vi ju planerat så.." Ni vet mäns oförmåga att improvisera?

Du får mig

Det är en stor grej att överlåta sig. Hela sin kropp, sina tankar och inte minst sitt hjärta till en helt ny människa.
I dagens samhälle och kanske särskilt för oss unga kvinnor är det viktigt att se bra ut. Förutom för ett par lyckliga jävlar med lyxgener så är en graviditet och en förlossning allt annat än fördelaktigt för kroppen. Å visst, så är det, det vet man. Å visst, det är värt det, såklart det är. Men likförbannat så är det psykiskt jobbigt att se sin kropp förfalla, även om man vet att man nån gång kanske kommer i allafall i närheten av hur man såg ut innan. Å då pratar jag inte bara om midjemåttet utan också om det kanske mest kvinnliga området av de alla.

Jag var heller inte riktigt beredd på att han skulle uppta all tid och rum. Att allt annat av värde skulle sättas på "hold". Vare sig man vill eller inte. Att hans lilla existens är så beroende av min totala fokusering på detta stora mirakel. Att äta, bajsa och sova kan kräva så mycket planering och omsorg.

Men hjärtat, som han tog sekunden han lades på bröstet, det är det svåraste att ge. En människa som jag vet att jag villkorslöst, alltid, alltid kommer att älska och VETSKAPEN om att jag kommer att förgöras om något ont händer honom, det är den som är så skrämmande.

Att bara älska honom, det är däremot den enklaste saken i världen.

Full bebis?!

I går tog jag ett glas vin med Vänninan på krogen. Ammade när jag kom hem och sen sov Oliver som en stock.
Han sov helt över det obligatoriska 02-målet. Jag vaknade kl 05 och blev livrädd för att han inte väckt mig och velat ha mat. Vad var det för fel på honom?! Hade han dött?!
Nästan panikartat skakade jag liv i stackarn när han sov så sött.
Matade honom fortfarande halvt sovande.
Sekunden jag lade tillbaka honom i sängen somnade han om.
Men i stället för att ta tillfället i akt och få en god natts sömn för en gång skull låg jag oroligt vaken.
Var övertygad om att alkoholen gått igenom bröstmjölken och gjort honom omtöcknad, förbannade livsmedelsverket som gått ut med sådana farliga nya rekommendationer och kollade hans andetag varannan minut.
Han var självklart helt okej. Kommer det alltid att va så här nu, undrar jag? Att jag oroar mig, oavsett om det är dåligt eller FÖR bra? Troligen.

Vad hette han nu igen?

I går gjorde jag det klassiska. Letade efter brillorna när jag hade dom på huvudet. I dag sprang jag omkring som en dåre och letade efter Olivers napp fast han hade den i munnen. Jag har börjat kalla honom för Charlie. Min gamla katts namn. Herregud.
SKRÄMMANDE vad sömnbrist kan göra med en.

Kort stubin?

Jag har ju trott att jag inte var så jobbig under graviditeten. Att hormonerna inte var så svallande. Å inte har jag trott att bristen på djupsömn nu efteråt har påverkat mer än mitt minne nämnvärt. Jag är väl rätt lugn och harmonisk?
Men till min fasa har jag märkt att Mannen allt som oftast börjat inleda sina meningar med:
"Bli inte arg nu, men...." när han talar till mig.
Hm. Dags att tänka på temperamentet? Stackarn.

Dyr i drift

Här har man lagt ut flera tusen på värdelösa grejjer för att lindra kolikskriket. Å så behagar han bli tyst bara vi bygger en koja av våra täcken i sängen som vi bäddar in honom i. Kommer till ro och somnar direkt. Mannen kom på tricket i veckan och funkar såklart inte jämt men den bästa metoden hittills. Kan man ta patent på detta måntro?

Så med mindre gnäll kommer ju också fler ljusa stunder med lillstjärnan. Han har börjat "snacka" väldigt mycket och hans fina ögon följer oss nyfiket med blicken. I gårkväll sa jag till Mannen:
- Nu börjar jag förstå varför alla säger att det är så roligt med barn.
Bättre sent än aldrig kan tyckas.

Egentid

Det är inte det att jag inte vill va hemma. Grejen med att gå en kurs i silversmide var mest för att få använda hjärnan lite under mammaledigheten. Det krävs ju inte direkt högt IQ att amma och kreativiteten stimuleras föga vid blöjbyte.
Men när jag i dag var på väg till premiärkursen (försenad såklart) kände jag att det också skulle bli skönt att tänka på nåt annat en stund. Men det funka sådär. Kom bara hem med grejer det stod "Oliver" på. Jag vet. Larvigt.

The hole truth and nothing but

Min värsta mardröm har alltid varit att "bara vara mamma." Det kan låta hemskt och det är inget jag talat högt om. Radhus, volvokombis och hundar stimulerar kräkreflexen å de grövsta på mig. I mitt själviska liv står karriär, vänner och resor väldigt högt.
Mitt barn var planerat och varmt välkommet. Jag har intalat mig att man kan ha barn utan att gå i de där fällorna och glömma bort sig själv. Jag tror det fortfarande, även om jag blivit mer varse om att det blir jäääävligt svårt.

Overkill

Det blir lätt lite för mycket. När man till vardags är en sunkig småbarnsmorsa med spyor och kiss lite överallt, för lite tid till duschar och andra hygienaktiviteter vill man lätt ta i lite extra när det väl finns utrymme. Så ofta blir det lite för mycket av det goda "piffet" när man typ bara ska till affärn och handla mjölk. Jag blev väl varse detta när Mannen i dag sa att jag var sexig när vi skulle på begravning. Just det, var liksom inte tanken.

Tuttar

Jag är minst sagt lite besviken. De där utlovade "Dolly Parton pattarna" man som ammande skulle få lyser med sin frånvaro. Kanske kan man inte kräva så mycket när man normalt bara är en B -kupa, och visst lite större är de allt. Men ändå. Inga bomber på långa vägar. Synd. Det hade varit lite kul en stund. Falsk marknadföring tycker jag allt att det är.

Mamma?

Ni som har ett smeknamn vet hur man nästan inte reagerar när någon ropar ens fullständiga namn. Eftersom det nästan aldrig används. Ungefär lika nonchalant var jag när någon i dag började prata om Olivers mamma. Jaha, vem är det då, tänkte jag och vände mig om för att söka med blicken. Det tog ett bra tag innan jag kopplade. Jag! Det är jag ja! Just det. Jag börjar kunna ta in att jag har barn. Men att jag är någons mamma. Nää. Det är för konstigt

När lillan kom...

Må hända det är jobbigt att han skriker. Men stunden när han föddes och inte skrek var hundra gånger värre. I stället för det väntade illvrålet hördes barnmorskans röst; "Tillkalla barnläkare!"
Mitt hjärna skriker;-"Varför skriker den inte?! Varför får jag inte upp mitt barn på bröstet?! Varför springer alla ut?!" Men min kropp orkar inte ta in att något inte är som det ska. Jag stänger av och somnar.

"Men vad fin han är!"
Min medtagna son var tvungen att få lite hjälp på traven vid ankomsten, färden hade varit lång. Men till slut kom han till mig. Han andades, hade fin färg och flackade med blicken. Men chocken och skräcken över dessa första minuter tog veckor att komma över. Oron överskuggande länge lyckan.
Jag glömmer aldrig rädslan då på att jag kunde förlora honom. Jag hade inte överlevt!

I dag grät jag floder över detta:

http://www.expressen.se/kronikorer/1.1458401/marcus-birro-handerna-skakar-nar-jag-klipper-navelstrangen

Allra käraste förbannade unge!

I går höll jag på att gå åt. Säga upp mig som mamma. Ställa ut honom i trappen och låsa dörren (ja låsa kanske är onödigt, han når knappast upp till handtaget.) Han var otröstlig i flera timmar och hans skrik skar lika hemskt i öronen som när man drar en krita på svarta tavlan.

I dag ligger han och snusar gott intill mitt bröst i bärsjalen. Stundtals tittar han upp lite sömnigt, fixerar blicken på mammas ögon och gurglar något som låter som "aguuu". Tycker mig skymta en antydan till leende innan han somnar om.
Större lycka finns nog inte.

Ingen bullmamma

Som mamma måste man både kunna baka och laga kalops”, sa Mannen en dag.
För en sekund for hjärtat till halsgropen, även om jag visste att han skämtade.
Jag kan räkna på en hand hur många gånger jag har bakat i mitt liv, förutom när man blev tvingad på hemskunskapen. Typ den gången Mannen och jag firade vår första alla hjärtans dag, då man fortfarande försökte göra sig till. Kalops kan jag knappt stava till, borde det inte vara två Pn?
Jag gjorde dock ett par tappra försök under slutet av graviditeten. Det slutade med stenhårda lussekatter, torra bullar och brända muffins. Å summan av gårdagens matlagning blev fastbränd pastasås, torkad pasta och brända varma mackor. Varför ens försöka? undrar jag ibland.

Skönt att bröstmjölken kommer färdigblandad!

Lurigt

Allt som oftast kommer jag på mig själv sittandes med jacka och mössa på mig. Inomhus. Det är inte det att jag är kallblodig, och ja, jag har betalat elräkningen. Det är det att Oliver tror att vi är på promenad. Alltså, ibland är det enda sättet att få honom att sova, och därmed sluta skrika, att sätta på honom overallen, lägga honom i vagnen och gå ut och gå. Oftast hinner jag inte mer än till ytterdörren innan han somnar. Å då har jag ibland stannat där, gått in igen och passat på och göra annat, iförd då ytterkläder. Det kan funka i flera timmar. Han sover gott och jag får saker gjorda. Det är väl inte SÅ taskigt att luras?

Mammor emellan

I morgon smäller det för världens mest välförtjänta mamma (och pappa med såklart!). Tänker på er!

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article4321612.ab

Döv barnvakt sökes

Han hör! I dag gjordes det obligatoriska hörselprovet. Det såg bra ut, vilket såklart är skönt att få svart på vitt.
En rolig incident inträffade dock i väntrummet på hörcentralen.
Gubbe ca 85 bast skulle betala för sin nya hörapparat i receptionen.
Receptionisten: - ..och om den inte funkar får du komma på vår jourtid mellan kl 17- och 18.
Gubben:- Va sa du?
R:- Om den inte funkar får du komma mellan 17 och 18.
G:- Va?!!
R:- OM DEN INTE.....!!!

Ska vi gissa på att han dyker upp?

Innan han gick var jag på vippen att fråga honom om han ville sitta barnvakt nån kväll. Han verkar synnerligen lämpad.

Tjockis

Trots att man som höggravid väger 20 plus kan man känna sig rätt vacker. Men så fort man lämnat "förlossningsbordet" är man bara sunkigt småtjock. För mig försvann hälften redan första veckan. Det lovade gott. Tyvärr tog det stopp där. Trots att jag helammar, lärt mig gå igen och besöken med fikabröd blivit färre har det nog bara försvunnit nåt enstaka kilo till. Så, i dag skulle det brännas! Jag och killkompisen skulle ta med våra små på en riktigt lång förbrännarpromenad. Det slutade dock med att vi gick direkt till fiket och sen kollade in rean på stan. Det brändes inte mycket annat än pengar med andra ord. "Vi är världens sämsta på att gå promenad, sa vännen." Instämmer. Å andra sidan fick jag springa hem för att hinna gömma allt jag shoppat innan Mannen kom hem...

"Jag skulle ju aldrig..."

Jag älskar paket! Därför kunde måndagen inte börja bättre. Det ringde på dörren och brevbäraren levererade inte bara ett utan hela TVÅ olika paket! Ok, den ena kanske låter mindre sexig då det var Olivers fisventiler som kommit (en grej som ska lindra gaserna). Men i det andra låg en morgonrock och tidningen Lantliv som jag börjat premma på (morgonrocken var startpresenten). När vi ändå är inne på ämnet kan jag avslöja att jag sagt ja till en prem på Vi föräldrar också. Det skäms jag för, jag skulle ju bli en cool morsa! Men när de ringde för tredje gången var jag så trött, all motståndskraft bortblåst och jag sa ja bara för att bli av med dom. Å medan jag ändå är igång kan jag ju dra ner min trovärdighet gällande den där coolheten ytterligare. Jag har anmält mig till en kurs i silversmide. Men det kan jag i allafall inte skylla på nån annan. Jag har redan blivit totalt ocool morsa helt enkelt.

Vardag

Nu är det slut på "friden". Nej, det var ett kasst ordval, men den här måndagmorgonen betyder vardag för Oliver och mig. Mannen är tillbaka till jobbet och killen och jag ska försöka hitta våra egna rutiner som är tänkt ska rulla till och med sommaren.
Det började mindre bra. Oliver skrek inte så fasligt i gårkväll vilket ALLTID uppskattas, men i stället har han blivit gnällig mest hela natten. Så för att Mannen skulle få lite sömn innan första arbetsdan stod jag och drog vagn i vardagsrummet och sov en timme hit och dit på soffan.
Å i stället för att som vanligt somna efter 7-målet och sova till 11, vaknade han redan 8,30.
Men nu när han vid 10 har somnat om igen efter frukosten har jag myst ner mig i soffan med kaffe och nyhetsmorgon och har ingen lust alls att sova. Vi får nog ta och snacka om det här.

Kiss

Tjejer, ni vet hur de där supersäkra bindorna är som aldrig läcker? Nej, precis, det finns inga. Det är likadant med blöjor. Särskilt när bebisen kommer med snopp har det en tendens att läcka ut lite överallt. Särkilt när man precis bytt blöja, tvättat och satt på nya kläder kommer det en ny skur så man måste börja om hela proceduren. Ibland skrattar vi åt det roliga i situationen. Men INTE mitt i natten.

Ångest

Jag bävar redan nu. I veckan har jag en tågresa inplanerad. Inte så lång, bara 30 minuter. Men tänk om han börjar skrika?! "Det får folk ta. Barn skriker", kanske ni försöker lugna mig med. Men NEJ! Jag vet hur folk tänker! Eller jag vet hur jag tänkte i livet före detta. Om ett barn skrek i min kupe slängde jag en av mina mest hatiska blickar på mamman i fråga å tänkte tankar som nog inte skulle ge inträde i pärleporten.
Hm.Va kostar en taxi tre mil tur å retur?