Amningsdepåer?

Så var man äntligen nere på inskrivningsvikten. Ett minus till och med. Så härligt, tänkte jag nu kan jag ha mina gamla jeans igen! Tog ivrigt fram första paret. Kom över rumpan, jippie! Men hallå, ska man inte kunna knäppa också? Andra paret. Hm. Tredje. Nej. Va fan, måste va nåt fel!
Fjärde. No no.
Att väga lika mycket som man gjorde tidigare betyder tydligen inte att kilona sitter på samma ställe längre. Det var väl själva faaan.

På stenåldern

Vad gjorde vi innan nätet? Nej allvarligt. VAD gjorde vi innan internet fanns?
Hur många oroliga småbarnsmorsor har inte googlat "feber", "krupp" eller "bebisbajs" mitt i natten?
Själv blev det en sökning på "feber + bebis" förra veckan, klockan 02 på natten. Sjukvårdsrådgivningens nya supernummer var det tekniska problem med, sa rösten efter tusen tillval och hundra vidarekopplingar. Mycket riktigt gav mig Mr Internet diagnosen "tredagarsfeber" som sen visade sig stämma.
Men kanske är Nätet inte alltid till godo. Min vän gav sin fru internetförbud när hon var gravid eftersom hon googlade minsta lilla symtom som KUNDE vara väldigt farligt. I allafall var det det för NÅGON på nätet.
Så vad gjorde vi innan nätet fanns?
Oroade oss mindre kanske?

Jag klarar det verkligen inte

Jag jobbar som journalist. Läst många åtal med den ena vidriga detaljerade brottshandligen efter den andra. Varit objektiv. Mest tänkt "hur ska jag förklara det här på ett begripligt sätt?"
Lagt undan. Glömt.
Det går inte längre. Jag klarar inte av att läsa färdigt artiklarna.
Denna vecka: Två domar. Två vidriga brott.
Nära 200 barnvåldtäkter gav fem års fängelse.
Dränka sin ettåring gav rättpsykvård.
Mer vet jag inte. Kan inte. Sätter Olivers ansikte på båda brottsoffrena automatiskt. Ser det framför mig. Får kväljningar. Ont i hjärtat. Klarar det inte. Stänger av och låtsas som om världen därute är felfri.

Ap-lik

- Fan, va lika ni va!, utbrast Mannen gravallvarligt när han kom hem från jobbet.
Vem?! tänkte jag och fantiserade om nån snygg modell, smart karriärskvinna eller en duktig sportutövare kanske?
Nej, nej.
Gorillamamman på Kolmårdens djurpark.
Han hade varit och fotat den nyfödda gorillaungen och var helt fascinerad över likheten.
- Alltså, sjukt likt! Ni ammar och tar hand om er bebis precis likadant!
- Men, tillade han, hon var förstås lite mer oförsiktig med sitt barn.
Mm. Va skönt. Att han i alla fall ser en viss skillnad på mig och en 140kilos gorillahona.

Plötsligt händer det

Så kom han äntligen över. Rumpan hängde med för en gång skull och högerarmen fastnade inte längre under kroppen. Från rygg till mage.
Såklart att det ska hända den enda dagen på två veckor då jag jobbar och Mannen är hemma. Jag är stolt såklart, även om jag tycker att det är lite orättvist, då det är jag som varit huvudcoachen gällande vändningen. Mannen är ju typ assisterande. Men visst, kul för honom. Och för Oliver såklart som nu kan välja vilket håll han vill se världen i från.

Dödsångest

Jag har blivit så rädd om mig. Sen Oliver kom har jag blivit medveten om att jag inte är odödlig. Ibland kommer känslan av skräck över mig som liknar dödsångest.
Jag kör i 90 på motorvägen även om jag är själv i bilen. Ser mig för ordentligt när jag går över gatan. Äter vitaminer.
För om jag inte finns, vem ska vara Olivers mamma då?

Alla onda ting är tre

Först var det tremånaders-kolik, nu senast tredagars-feber. Vad kommer härnäst måntro? Treminuters-hosta? Tresekunders-diarrè?

Våta drömmar

I en tvåa finns det inte mycket rum för egentid. Även om jag stänger sovrumsdörren kan jag inte slappna av när jag hör honom ute i vardagsrummet. Visst kan man gå ut en sväng ensam, sitta på ett café eller gå till gymmet. Men det där med att bara få sitta ner, läsa klart en tidning eller dricka en varm kopp kaffe utan avbrott hemma i sin egna lugna vrå, det är det jag längtar efter!

Jag har i allafall hittat ett knep. Duschen.
"Jag tar bara en dusch älskling", kan han ju inte neka en. Det handlar ju om min hygien! Där inne sätter jag mig, lutar huvudet mot väggen, slappnar av och halvslumrar. Duschens strålar stänger ute alla ljud och jag kan tänka dagens första rediga tanke. Underbart.
Det gäller att passa på medans man hyr och slipper betala dyra vattenräkningar för det blir långa duschar. Går inte ut förrän kallsupen väcker mig.

Orutinerad lagbrytare

Det finns ingen roll i världen som har så många lagar som en mammaroll. "Gör ditten, gör datten, så här ska du göra men gud nåde om du gör på detta viset"...
Det finns nog lika många sätt att tolka lagen, lika många lagbrytare som det finns mammor.
En av reglerna är att vara konsekvent. Ha rutiner. Det är viktigt. Då blir barnen tryggt, lugnt och beskedligt.

Hm. Vi har svårt med det där. Vi var extremt dåliga på rutiner redan innan Oliver kom. Vi jobbar båda varierade arbetstider. Morgon-, dag- och kvällspass om vartannat i veckorna.
Det har följt med in i vårt nya familjeliv. Särskilt vid nattningen.

Ena kvällen får han somna dragandes i vagnen, den andra får han obegränsat till tutte sovandes i sängen (vilket han såklart utnyttjar) och ibland försöker vi vara duktiga med någon konstig variant av "fem-minutersmetoden" i spjälsängen.
Jag är väl medveten om att vi kommer få ett helvete den dagen vi vill få ordning på torpet.

När jag har som mest dåligt samvete över vårat "hoppande" intalar jag mig att han nog i allafall fått rutin på våra orutiner. Och om han är trygg med det kan man väl i bästa fall kalla honom flexibel? Eller anpassningsbar? Och det är ju bra egenskaper!

Badkruksgener?

Ytterligare en "hur tänkte jag där?"-tanke har kommit upp.
Den första var kursen i silversmide som jag gick tre av tio gånger. Det var hemskt kul, skulle gärna göra om det. En annan gång i ett annat liv. För hur trodde jag att jag skulle orka? Vid 18-tiden då kursen började var jag helt död. Det sista jag orkade var att vara kreativ. Så när jag sista gången okoncentrerat eldat upp det jag suttit och filat på i flera timmar insåg jag att jag tagit mig vatten över huvudet.

Och det är just vatten som får mig att ställa samma fråga igen. Hur tänkte jag när jag anmälde oss Oliver till babysim? Han har ju inga direkta blötdjursgener att komma med.
En mamma som håller för näsan när hon hoppar i plurret och en pappa som badar med öronproppar. Ja, om det är över 25 grader i vattnet alltså. Annars är det för kallt.
Han kommer skämmas i hjäl för oss på badsemestrarna när han bli större.
Men jag har förstått att jag inte måste bada så mycket på babysimmet. Bara ta emot honom och trycka honom under vattenytan. Som om han skulle tycka det var roligt?! Stackarn.

Skitsnack

Det där med bajssnack är en historia för sig. Det är helt sjukt, men det är aldrig tråkigt att byta blöja! I å med att Olivers mage lekt "high chaparall" sen han föddes har hans humör varit beroende av hans bajsmängd. Vi har spått i blöjan hur våra kvällar ska komma att bli.
Mycket bajs- lugn natt. Tomt- gnälligt.
Därför har det alltid varit så intressant med blöjbytena. Det första Mannen och jag gör när vi träffas efter jobbet är att uppdatera varandra på bajsfronten. Ett exempel på detta:
"Han har bajsat tre gånger efter lunch".
"Va? TRE gånger, det brukar ju bara va EN?!"
Sen dansar vi runt med Oliver, nojjsar in näsorna i hans goa nacke och berömmer honom för att han bajsat så duktigt.

Det är inte så att vi slåss om blöjbytena, men ingen klagar heller. Jag brukar till och med smyga in i badrummet när det är Mannens tur att byta för att liksom smygkolla in lasset i blöjan.
Det gäller att skapa spänning i vardagen.

"Jag skulle ju aldrig..."

Det är mycket som man gjort som man aldrig skulle.
"Jag skulle aldrig läsa mammatidningar"
"Jag skulle aldrig gå på öppna förskolan"
"Aldrig sjunga babysång"
"Aldrig prata om bajs vid köksbordet"
"Aldrig läsa mammabloggar och framför allt ALDRIG ha en själv."
Check. Check. Multicheck.

För grönt gräs

Under soliga veckan festade vi till det med en våffla på ett utefik. Det kryllade av nyfödda bebisar och dess mammor. Lite avundsjukt såg jag att de flesta små var så beskedliga, sov eller hängde på axeln helt tysta och söta. Det hade varit omöjligt för mig när Oliver var sådär liten. Tur han föddes mitt i kalla vintern för vi hade inte kunnat vara ute bland folk.

Men det är väl lätt att tro att det alltid är grönare gräs på andra sidan. Visst, vi fick kämpa med kolik, men å andra sidan har han sovit hyfsat bra på nätterna, sällan gått upp innan klockan nio. Dessutom har amningen gått helt smärtfritt. Inga ömma, såriga bröstvårtor, mycket mjölk och ingen mjölkstockning som många andra får. Alla får väl helt enkelt sin egna lilla beskärda del.

Med vissa undantag.
En bekants bekant har fått två barn. Hennes graviditet med en liten puttekula på magen gick utmärkt utan foglossning. Förlossningen gick snabbt och relativt smärtfritt. Båda hennes barn var små änglar som sov mycket, var nöjda, belåtna och väldigt lätthanterliga.
Så långt kan jag faktiskt glädjas med henne.
Men när jag hörde att hon fått på sig sina gamla byxor redan på BB efter förlossningen, där gick gränsen. Jag hatar henne.

Tuttfixering

Börjar förstå mäns enorma fascination för bröst. Har man som liten bebisgrabb fått nojsa in sig och mysa, snutta, känna trygghet och närhet i mammas varma barmn kanske det inte är så konstigt att de längtar tillbaka när de blir 13 plus och världen känns som mest skrämmande.

Kanske kan jag till och med förstå fascinationen för silikomtuttar då de närmast liknar mjölkstinna mammabröst fyllda till bristningsgränsen. Kanske ger det en omedveten nostalgi?
För jag ser en viss likhet med tonåringens stora ögon, ojämna andning, ivrighet och förväntan när Oliver vrålhungrig läggs vid bröstet och första knappen knäpps upp.

Vi har ett visst problem med att Oliver nu för tiden inte kan somna utan tutten i mun.
Men och andra sidan, vilken kille skulle inte föredra att somna på det viset?

Typ

I vanliga fall är jag tidsfascist. Jobbar mot deadlines, det handlar ofta om sekundrar. Klockan 13 är klockan 13 och inget annat.
Blir ofta sönderstressad på utlandsresor i tex Thailand där restaurangpersonal släpar fötterna efter sig och kommer in med riset ena halvtimmen och resten av middagen en kvart senare. Eller att bussen avgår lite hur och när som helst. Hur ska man kunna planera???

Men med en bebis fungerar det ungefär likadant. Det är störtomöjligt att sätta en exakt tid. För det första ska man packa väskan med blöjor, extra tröja, plånbok, vatten... och ja allt det där samtidigt som man gärna drar vagnen med andra handen för att hindra gallskrik. För när han skriker (gillar plötsligt inte att ligga i vagn) kan jag inte tänka och hälften glöms bort. Gärna ska man ju se beskedlig ut själv. Har hänt att jag kommit ut med mascara på bara ett öga, olika strumpor och ofta oborstade tänder.

Därför är det lite skönt när man ska träffa andra bebismorsor.
"När ska vi ses?"
"Vid 13 typ".
Det där "vid" och "typ" är jäkla sköna ord. Grymt underskattade.

Rebirth

I ett av mina svagaste ögonblick fick jag frågan om jag ångrade mig gällande beslutet att skaffa barn.
Svar: Nej aldrig!
Jag kommer aldrig ångra Oliver. Skulle aldrig någonsin vilja vara utan honom.
Däremot skulle jag kanske kunnat vara mer förberedd. Det är lätt att läsa på om graviditet och förlossning. Men det är ju sen det börjar. Omställningen.

För det är inte alls svårt att lägga till en person i sitt liv. Särskilt inte ett älskvärt barn.
Det svåra är att göra sig av med en. Sig själv. Sitt gamla jag. För man blir ju en ny.

Vissa är födda till att vara mammor. Som min vän Therese som hade halva medicinförrådet med på vår Thailandresa. Vad oväntat man än behövde hade hon det.
Eller som Lina. Alltid redo att ta om hand. Styra upp.
Vi andra måste omprogrammeras. Å ni som jobbar med datorer vet att det kan ta sin lilla tid.

"Fina lilla krumelur..."

Lillkillen har fått sitt första sparkonto. Oliver var lugn och glad under hela det långa bankbesöket. Men när vi precis kommit överens om summan på hans konto började han protestera högt. Tydligen var han inte nöjd med de ringa slantar som är tänkt att rulla in på hans konto i slutet på varje månad.
Lika högt protesterade jag i mitt huvud när bankkvinnan berättade att han kunde börja ta ut på kontot när han var 18 år. Galna kvinna! tänkte jag. Vår kille ska alltid vara så här liten.

Pappaledigt = semester?

I morgontidningens krönika skriver reportern att han nu ska gå på pappaledighet. Kollegorna frågar hur han ska fylla tiden.
Jag reflekterar över två saker.
Det första var förstås frågan hur han skulle fördriva tiden.
Det är så att vi jobbar i samma hus och har ungefär samma kollegor. Behöver jag nämna att jag aldrig fick den frågan. När jag gravid fantiserade om hur jag skulle hinna med att gå en hantverkskurs under mammaledigheten var det mer så att dom skrattade åt mig och sa att jag nog skulle ha att göra ändå.

Det andra jag tänkte på är tiden. Jag räknar till att fem av sex nyblivna pappor jag känner har börjat ta ut sin pappaledighet i månaden maj och över sommaren. Så passande.

Men det är ju hemskt bra för jämställdheten det här med att männen nu vill ta ut sin pappaledighet. Som att dom kommit på att det är en jävligt bra grej.
Bara det är över sommaren.

Matvanor

Tänk en hamburgare som nattmacka vid 22. Vakna och steka en korv vid 01. En näve chips vid 04 och kanske en nätt grötfrukost vid 07. Sova bort hela förmiddagen med paus för ett mellis vid 11 för att sen moffa i sig tre stora middagar på kvällen, kl 14, 17 och 20.
Om Oliver hade varit ett par år äldre hade hans mat och sovvanor kallats ett minst sagt osunt leverna. Förrästen om en sisådär 15 år kanske hans beteende är något liknande?