Du får mig

Det är en stor grej att överlåta sig. Hela sin kropp, sina tankar och inte minst sitt hjärta till en helt ny människa.
I dagens samhälle och kanske särskilt för oss unga kvinnor är det viktigt att se bra ut. Förutom för ett par lyckliga jävlar med lyxgener så är en graviditet och en förlossning allt annat än fördelaktigt för kroppen. Å visst, så är det, det vet man. Å visst, det är värt det, såklart det är. Men likförbannat så är det psykiskt jobbigt att se sin kropp förfalla, även om man vet att man nån gång kanske kommer i allafall i närheten av hur man såg ut innan. Å då pratar jag inte bara om midjemåttet utan också om det kanske mest kvinnliga området av de alla.

Jag var heller inte riktigt beredd på att han skulle uppta all tid och rum. Att allt annat av värde skulle sättas på "hold". Vare sig man vill eller inte. Att hans lilla existens är så beroende av min totala fokusering på detta stora mirakel. Att äta, bajsa och sova kan kräva så mycket planering och omsorg.

Men hjärtat, som han tog sekunden han lades på bröstet, det är det svåraste att ge. En människa som jag vet att jag villkorslöst, alltid, alltid kommer att älska och VETSKAPEN om att jag kommer att förgöras om något ont händer honom, det är den som är så skrämmande.

Att bara älska honom, det är däremot den enklaste saken i världen.

Full bebis?!

I går tog jag ett glas vin med Vänninan på krogen. Ammade när jag kom hem och sen sov Oliver som en stock.
Han sov helt över det obligatoriska 02-målet. Jag vaknade kl 05 och blev livrädd för att han inte väckt mig och velat ha mat. Vad var det för fel på honom?! Hade han dött?!
Nästan panikartat skakade jag liv i stackarn när han sov så sött.
Matade honom fortfarande halvt sovande.
Sekunden jag lade tillbaka honom i sängen somnade han om.
Men i stället för att ta tillfället i akt och få en god natts sömn för en gång skull låg jag oroligt vaken.
Var övertygad om att alkoholen gått igenom bröstmjölken och gjort honom omtöcknad, förbannade livsmedelsverket som gått ut med sådana farliga nya rekommendationer och kollade hans andetag varannan minut.
Han var självklart helt okej. Kommer det alltid att va så här nu, undrar jag? Att jag oroar mig, oavsett om det är dåligt eller FÖR bra? Troligen.

Vad hette han nu igen?

I går gjorde jag det klassiska. Letade efter brillorna när jag hade dom på huvudet. I dag sprang jag omkring som en dåre och letade efter Olivers napp fast han hade den i munnen. Jag har börjat kalla honom för Charlie. Min gamla katts namn. Herregud.
SKRÄMMANDE vad sömnbrist kan göra med en.

Kort stubin?

Jag har ju trott att jag inte var så jobbig under graviditeten. Att hormonerna inte var så svallande. Å inte har jag trott att bristen på djupsömn nu efteråt har påverkat mer än mitt minne nämnvärt. Jag är väl rätt lugn och harmonisk?
Men till min fasa har jag märkt att Mannen allt som oftast börjat inleda sina meningar med:
"Bli inte arg nu, men...." när han talar till mig.
Hm. Dags att tänka på temperamentet? Stackarn.

Dyr i drift

Här har man lagt ut flera tusen på värdelösa grejjer för att lindra kolikskriket. Å så behagar han bli tyst bara vi bygger en koja av våra täcken i sängen som vi bäddar in honom i. Kommer till ro och somnar direkt. Mannen kom på tricket i veckan och funkar såklart inte jämt men den bästa metoden hittills. Kan man ta patent på detta måntro?

Så med mindre gnäll kommer ju också fler ljusa stunder med lillstjärnan. Han har börjat "snacka" väldigt mycket och hans fina ögon följer oss nyfiket med blicken. I gårkväll sa jag till Mannen:
- Nu börjar jag förstå varför alla säger att det är så roligt med barn.
Bättre sent än aldrig kan tyckas.

Egentid

Det är inte det att jag inte vill va hemma. Grejen med att gå en kurs i silversmide var mest för att få använda hjärnan lite under mammaledigheten. Det krävs ju inte direkt högt IQ att amma och kreativiteten stimuleras föga vid blöjbyte.
Men när jag i dag var på väg till premiärkursen (försenad såklart) kände jag att det också skulle bli skönt att tänka på nåt annat en stund. Men det funka sådär. Kom bara hem med grejer det stod "Oliver" på. Jag vet. Larvigt.

The hole truth and nothing but

Min värsta mardröm har alltid varit att "bara vara mamma." Det kan låta hemskt och det är inget jag talat högt om. Radhus, volvokombis och hundar stimulerar kräkreflexen å de grövsta på mig. I mitt själviska liv står karriär, vänner och resor väldigt högt.
Mitt barn var planerat och varmt välkommet. Jag har intalat mig att man kan ha barn utan att gå i de där fällorna och glömma bort sig själv. Jag tror det fortfarande, även om jag blivit mer varse om att det blir jäääävligt svårt.