Aaaaaaaaaaaaaaaj!

Han har lagt till ännu en dålig vana. När han käkat klart nyper han till bröstvårtan med läpparna, rycker till och draaaaaaaaaaaar!
Jag har ju en tendens att dåsa till när han käkar och det är som han vill få uppmärksamhet:
"Waky paky morsan, nu är ja klar!" Ja, vaknar till gör man ju bestämt. Med ett illvrål.
Jag har sagt att han måste sluta med det där. Iallafall med tiden. Jag är ju en öm, förlåtande moder. Men jag är inte så säker på att framtida flickvänner skulle vara lika förlåtande.

Mot ljusare tider

Även om det kanske inte var så snyggt planerat med födelsedag i mellandagarna, så är det i allafall en rätt bra tid på året att gå i koma.
Jag menar, man lever ju ändå i en bubbla de första månaderna, så de mörkaste månaderna på året har fått pågå utanför fönstret utan att jag riktigt är med. Vilket bara är skönt.
Nu börjar det bli ljusare, våren är på antågande och man börjar komma ur sin bubbla, börjar få lite kläm på det där med bejbisar. Börjar sakta vakna till liv.
Tidigare har jag inte riktigt orkat gå så långt eller länge ute i slasket, men nu när det ska bli fart på konditionen kommer våren som på beställning.
Koliken behöver nog en månad till på sig för att försvinna, men den får inte pågå längre, vi har lovat Oliver att han ska slippa ha ont mer då. "Snart", säger vi, "så vänder det".
Vi räknar dagarna alla tre.

Tjockis

Jag gick upp ca 20 kg under graviditeten. 10 försvann på en vecka. Sen långsamt försvann tre till. Sen är det stopp. Hallå! "Rinner av när man ammar". Bullshit! Jag är så jävla trött på tights! Har inte burit annat än dessa i nästan ett år nu. Men jag vägrar köpa nya jeans i den storlek jag har nu. Gjorde ett tappert försök för några veckor sen på stan. Det slutade med att jag gråtfärdig gick ut provhytten med ett löfte att inte gå in i en igen innan jag gått ner till en rimlig storlek.
7 kilo kvar. Nu jävlar ska de väck!

Vad var det egentligen som hände?

Förr behövde den starke mannen hämta in brödfödan (typ klubba ihjäl en björn, numera krävs det ju inte några direkta armmuskler för att slå på några datatangenter).
Men det har aldrig varit naturligt för en kvinna att ensam ta hand om en nyfödd och hemmet. Liksom i många andra kulturer i dag var det självklart att efter en förlossning (utan bedövning, ajaj..) få vila upp sig medan familj, vänner, byfolk, hjälpte till med hushållsarbete och den lilla.
Så även om vi idag har familj eller andra som ställer upp och barnvaktar då och då (tack gode gud) är det inte alls på samma sätt som att de flyttar in i lägenheten finns där dygnet runt.
Det är med andra ord inte omänskligt att vi klagar. Vi hinner ju inte ens sova ut efter förlossningen eller bearbeta händelsen mentalt. När jag tittar på kort från första veckan kommer jag knappt i håg nånting och fortfarande har nog hjärnan inte riktigt hunnit fatta vad som hänt. Jag skulle behöva en natt bara, ensam, sova, tänka, hinna i kapp. Jag tror vi skulle bli bättre föräldrar då.

Konsten att ensam gråta i kör

Förra veckan grät jag av trötthet. Det händer titt som tätt. Men det är det ingen som vet. Inte talar jag högt om det, för gråta ska man som nybliven mamma bara göra av glädje.
Men efter två max-en-timma-sömn-i-rad-dygn orkade inte kroppen mer och släppte ut lite frustration genom ögonen.
En annan mammabloggare har redan skrivit om det, om att vi gråter i tysthet. Men om vi är flera trötta morsor som grinar, kan man väl säga att vi gråter i kör, även om vi gör det var och en för sig?

Anpassad

"Man kan inte påverka allt som sker, men man kan påverka hur man ska förhålla sig till det", heter det ju.
Å det finns olikas sätt att förhålla sig till en bebis som kissar ner både dig och sänglakanen.
Man kan (som jag gjorde i början) skrika: iiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhh!, rusa med barnet till skötbordet, slänga in lakanen i tvättmaskinen och sig själv i duschen.
Eller, så kan man (som jag gör nu) lugnt ligga kvar i sängen, säga hoppsan! å halvsova en halvtimme till tills barnet själv verkar missnöjd med situtionen, gå å byta blöjan och sen glömma bort både att en själv och lakanen är kissiga. Lakanen är ju ändå fulla med kräk- och bröstmjölksfläckar så vad spelar lite kiss för roll? Det torkar ju.

Dålig vana

Han har skapat ett beroende.
Han vägrar sova om han inte får ligga i sin fleeceoverall. Ute. Inne. I vagnen. Ja, överallt. Vi kan försöka, vagga honom i oändlighet i hans vagn. Men hans, i och för sig väldigt vackra, ögon vägrar slutas tills man ger upp och klär på honom overallen. Då somnar han på studs.
Vi har den ju uppknäppt så han inte ska bli för varm, men det känns ju ändå lustigt.
Snart växer han ju ur den och sen kommer ju sommaren. Hur ska det gå då?