För grönt gräs

Under soliga veckan festade vi till det med en våffla på ett utefik. Det kryllade av nyfödda bebisar och dess mammor. Lite avundsjukt såg jag att de flesta små var så beskedliga, sov eller hängde på axeln helt tysta och söta. Det hade varit omöjligt för mig när Oliver var sådär liten. Tur han föddes mitt i kalla vintern för vi hade inte kunnat vara ute bland folk.

Men det är väl lätt att tro att det alltid är grönare gräs på andra sidan. Visst, vi fick kämpa med kolik, men å andra sidan har han sovit hyfsat bra på nätterna, sällan gått upp innan klockan nio. Dessutom har amningen gått helt smärtfritt. Inga ömma, såriga bröstvårtor, mycket mjölk och ingen mjölkstockning som många andra får. Alla får väl helt enkelt sin egna lilla beskärda del.

Med vissa undantag.
En bekants bekant har fått två barn. Hennes graviditet med en liten puttekula på magen gick utmärkt utan foglossning. Förlossningen gick snabbt och relativt smärtfritt. Båda hennes barn var små änglar som sov mycket, var nöjda, belåtna och väldigt lätthanterliga.
Så långt kan jag faktiskt glädjas med henne.
Men när jag hörde att hon fått på sig sina gamla byxor redan på BB efter förlossningen, där gick gränsen. Jag hatar henne.

Tuttfixering

Börjar förstå mäns enorma fascination för bröst. Har man som liten bebisgrabb fått nojsa in sig och mysa, snutta, känna trygghet och närhet i mammas varma barmn kanske det inte är så konstigt att de längtar tillbaka när de blir 13 plus och världen känns som mest skrämmande.

Kanske kan jag till och med förstå fascinationen för silikomtuttar då de närmast liknar mjölkstinna mammabröst fyllda till bristningsgränsen. Kanske ger det en omedveten nostalgi?
För jag ser en viss likhet med tonåringens stora ögon, ojämna andning, ivrighet och förväntan när Oliver vrålhungrig läggs vid bröstet och första knappen knäpps upp.

Vi har ett visst problem med att Oliver nu för tiden inte kan somna utan tutten i mun.
Men och andra sidan, vilken kille skulle inte föredra att somna på det viset?

Typ

I vanliga fall är jag tidsfascist. Jobbar mot deadlines, det handlar ofta om sekundrar. Klockan 13 är klockan 13 och inget annat.
Blir ofta sönderstressad på utlandsresor i tex Thailand där restaurangpersonal släpar fötterna efter sig och kommer in med riset ena halvtimmen och resten av middagen en kvart senare. Eller att bussen avgår lite hur och när som helst. Hur ska man kunna planera???

Men med en bebis fungerar det ungefär likadant. Det är störtomöjligt att sätta en exakt tid. För det första ska man packa väskan med blöjor, extra tröja, plånbok, vatten... och ja allt det där samtidigt som man gärna drar vagnen med andra handen för att hindra gallskrik. För när han skriker (gillar plötsligt inte att ligga i vagn) kan jag inte tänka och hälften glöms bort. Gärna ska man ju se beskedlig ut själv. Har hänt att jag kommit ut med mascara på bara ett öga, olika strumpor och ofta oborstade tänder.

Därför är det lite skönt när man ska träffa andra bebismorsor.
"När ska vi ses?"
"Vid 13 typ".
Det där "vid" och "typ" är jäkla sköna ord. Grymt underskattade.

Rebirth

I ett av mina svagaste ögonblick fick jag frågan om jag ångrade mig gällande beslutet att skaffa barn.
Svar: Nej aldrig!
Jag kommer aldrig ångra Oliver. Skulle aldrig någonsin vilja vara utan honom.
Däremot skulle jag kanske kunnat vara mer förberedd. Det är lätt att läsa på om graviditet och förlossning. Men det är ju sen det börjar. Omställningen.

För det är inte alls svårt att lägga till en person i sitt liv. Särskilt inte ett älskvärt barn.
Det svåra är att göra sig av med en. Sig själv. Sitt gamla jag. För man blir ju en ny.

Vissa är födda till att vara mammor. Som min vän Therese som hade halva medicinförrådet med på vår Thailandresa. Vad oväntat man än behövde hade hon det.
Eller som Lina. Alltid redo att ta om hand. Styra upp.
Vi andra måste omprogrammeras. Å ni som jobbar med datorer vet att det kan ta sin lilla tid.

"Fina lilla krumelur..."

Lillkillen har fått sitt första sparkonto. Oliver var lugn och glad under hela det långa bankbesöket. Men när vi precis kommit överens om summan på hans konto började han protestera högt. Tydligen var han inte nöjd med de ringa slantar som är tänkt att rulla in på hans konto i slutet på varje månad.
Lika högt protesterade jag i mitt huvud när bankkvinnan berättade att han kunde börja ta ut på kontot när han var 18 år. Galna kvinna! tänkte jag. Vår kille ska alltid vara så här liten.

Pappaledigt = semester?

I morgontidningens krönika skriver reportern att han nu ska gå på pappaledighet. Kollegorna frågar hur han ska fylla tiden.
Jag reflekterar över två saker.
Det första var förstås frågan hur han skulle fördriva tiden.
Det är så att vi jobbar i samma hus och har ungefär samma kollegor. Behöver jag nämna att jag aldrig fick den frågan. När jag gravid fantiserade om hur jag skulle hinna med att gå en hantverkskurs under mammaledigheten var det mer så att dom skrattade åt mig och sa att jag nog skulle ha att göra ändå.

Det andra jag tänkte på är tiden. Jag räknar till att fem av sex nyblivna pappor jag känner har börjat ta ut sin pappaledighet i månaden maj och över sommaren. Så passande.

Men det är ju hemskt bra för jämställdheten det här med att männen nu vill ta ut sin pappaledighet. Som att dom kommit på att det är en jävligt bra grej.
Bara det är över sommaren.

Matvanor

Tänk en hamburgare som nattmacka vid 22. Vakna och steka en korv vid 01. En näve chips vid 04 och kanske en nätt grötfrukost vid 07. Sova bort hela förmiddagen med paus för ett mellis vid 11 för att sen moffa i sig tre stora middagar på kvällen, kl 14, 17 och 20.
Om Oliver hade varit ett par år äldre hade hans mat och sovvanor kallats ett minst sagt osunt leverna. Förrästen om en sisådär 15 år kanske hans beteende är något liknande?