Dan före dan

I morgon blir W två veckor. För "normala" föräldrar betyder det ingenting. För fd kolikföräldrar betyder det allt. Kolik startar nämligen oftast från två veckors ålder, allra senast efter 5. Och jag håller tummarna så de nästan går av. Jag blir nervös så fort han börjar gny. Kallsvettas när han inte tystnar.
Jag är skadad.
Och ingen kan förstå förutom ni som varit där.

För det är skillnad som mellan himmel och helvete, upp och ner, syd och nord på en vardag som kolikmorsa och morsa till en ständigt nöjd krabat. Har jag hört. Och har jag märkt, på bara den här korta tiden då W knappt märks av här hemma.

Vi skulle säkert överleva en tremånadersperiod av gallskrik 7 timmar om dan. Det skulle bara vara så ruskigt trevligt att slippa.

Hm.

Mina barn sover så bra. Så jätteduktiga på att vila ögonlocken. Det finns egentligen bara ett litet problem som jag ser det. Oliver sover 20-07. Waldemar sover 07-20. Så frågan är ju bara när mor då ska sova.

Smekmånad

Väntar på den berömda tvåbarnschocken. Kaoset.
I morgon kanske?
Just nu har vi det alldeles för lugnt och skönt och bra och smidigt och fantastiskt.
Men så kommer jag på att vi bara är på smekmånad. Eller rättare sagt smekveckorna. De första två veckorna då bebisen nästan bara sover. Njuter fullt ut just nu när det funkar så bra med både Oliver och Waldemar. För snart kommer kaoset. Det måste det ju. För så här bra är fusk. Så här bra får man bara inte ha det.

Rik på vackra pojkar

Så har man åter snott åt sig en av de vackraste. Inte skäms jag.
Kärlek, värme, lycka, barn. Allt är just nu bara så väldigt vackert.

Beräknad födelsedag

Så var det vardag. Men ingen ny vardag. Mannens semester är slut. Oliver på dagis.
Min ersättare på jobbet på plats. Tom mejlbox.
Vänner ringer och kollar läget men är ändå automatiskt borträknad från den närmsta tidens aktiviteter.
Jag finner mig således i ett tillstånd då jag absolut och endast förväntas och finns till för att föda fram ett barn.

Men tydligen är det inte en tillräckligt vacker dag att födas på.

När katten är borta har råttorna tråkigt

Två långa, härliga sovmornar fick vi. Men jag vet inte om det kan slå att bli väckt av blöta pussar klockan sju på morgonen.

"Vad gjorde vi av all tid innan vi fick barn?", hör man rätt ofta. Har säkert tänkt så själv.
Men jag vet. Man gjorde ofta ingenting. Slappa, kolla på onödiga tv-program, slösurfade, "va"... Det där man kan längta till ibland.

Bortsett från de första bebismånaderna då det är lite styrigt så tycker jag inte att man hinner mindre än innan. Det är bara det att man sällan gör "ingenting". Och man gör mycket väldigt snabbt.

Sen kanske man prioriterar annorlunda.
Väljer sina tillfällen.
Och det är det som är hemligheten bakom det absolut bästa med föräldraskap. Man väljer, eller kanske mer, tar till vara på, sina tillfällen. Till nöje, egentid, resor, klubbkvällar, utemiddagar, sovmornar. Och man inte bara deltar i festligheterna utan man NJUTER av varje sekund. Man är DÄR i nuet och glädjs med varje fibrer av ens kropp av vinet, lugnet, sömnen, sällskapet, upplevelsen eller vad det kan vara.

Och i stället för att misströsta när det är över kommer liksom nästa fantastiska grej. La Familia.
Längtan och känslan som när man är pirrigt nykär och aldrig kan få nog av någon.
Jag lever med den ständigt.

Lugnet före stormen

Har lämnat den Store Lille i väntan på den Lille Lille. Ett mellanrum av lugn och tystnad.
Inga garantier för att det skulle ske något i helgen, men statistiken säger så och jag väljer att tro på statistik när den visar nåt jag gillar.