Förlåt

I går var jag både en bra mor och en dålig. Snäll var jag för att jag gick till banken och skulle öppna ett sparkonto till W.
Dålig var jag för att jag inte kom ihåg hans personnummer och därför inte kunde fullfölja mitt ärende.
Tror inte att han om 18 år kommer säga att "det var tanken som räknades".

Nattliga besök

Hälsade på hemma hos Väninnan utan barn. Avundsjukt beskådade jag de kladdfria borden, städade golven och levande växterna. Drömde mig bort till tiden då man åter kan ha vita möbler och blommande orkidéer (japp de växter jag vårdade så ömt under värkarbetet har farit vidare).
"När jag får barn ska barnen alltid äta vid bordet. Och allt kladd ska bort direkt!"
Så sa jag. Innan.
Det går sådär.
För orka torka och dammsuga under bordet fem gånger om dagen.
Men jag håller på att alla leksaker ska plockas upp varje kväll efter att barnen lagt sig.
Så vi har det rätt fint på nätterna här hemma. Välkomna då.

Varannan dag

Jag litar inte på mina barn. Det finns faktiskt en hel del situationer som jag är säker på att de inte klarar av. Som de sen visar sig klara med bravur. Och då skäms jag och påminner mig om att jag måste TRO mer på mina barn. Sen finns det stunder som jag tror att det ska gå smidigt och så går det åt helvete. Det är ett ständigt lotteri. Ändå kan jag inte låta bli att utmana dom. Som i går när vi begav oss till skogen för att plocka svamp. Hahaaaaaaa, tänkte jag innan. Det här blir kaos. Nu ska vi se exakt hur mycket kaos det blir. Såg framför mig hur W skulle skrika hela vägen och O sticka i väg åt helt fel håll och att jag till slut skulle hitta honom under en gran smaskandes på flugsvampar. Men nej då. Lillen sov sött hela vägen och Storan visste till och med skillnad på kantareller och de giftiga. Inte illa pinkat av en snart tvååring. Han gick där med sin alldeles för stora svampkorg och sa "nääääää" till alla oätliga svampar. Väl hemma har han aldrig suttit stilla så länge som när han rensade (läs massakerade)svampen.
Så hur kan en så enkel sak som att få dom att sova samtidigt vara stört omöjligt?

Dagisbekymmer

Det här med dagis (nej jag tänker inte säga förskola) går inge bra. Jo, Oliver sköter sig exemplariskt och trivs som fisken i vattnet. Det är vi föräldrar som har stora problem. Vi får skäll av fröknarna (nej jag tänker inte säga förskollärare) närmast varje vecka.
Vi krånglar med lämningstider (vi har båda galna arbetstider), glömmer gummistövlar, utvecklingssamtal och märkning i kläderna. Missar föräldramöten (arbetstiderna igen), viktiga papper som ska fyllas i och gud och hans moster. Senast fick jag skit för att vi inte gjort en fotobok om Oliver. Den gör man normalt under andra inskolningsveckan men då var han sjuk. Jag hade hoppats att vi på så vis kommit undan. Men nej, den var tydligen viktig den där boken. Så nu har jag fått hemläxa. Ska alltså klipp- och klistra in foton på Oliver och oss och hans hus och hans hund (om han nu hade nån) och säkert nåt mer som jag glömt. Och jag har sån ångest för den där jäkla boken! Jag är ingen pysslig människa. Oliver kommer skämmas mer för den fula boken än om han inte hade nån. Men men, jag ska leka god mor och pyssla. Det ska jag. Nån gång.

Som sagt, Oliver klarade sig fint på bara en av två inskolningsveckor. Det är vi föräldrar som behöver nåt år på oss.

Amningshjärna

For till Staden av en enda anledning. Jag skulle köpa något viktigt. Nåt jag inte kunde vara utan.
Väl framme i Teknikbutiken var det bara ett problem. Jag mindes inte vad det var.
"Skärpning. Tänk nu!"sa jag till mig själv.
Efter fem minuters strosande i butiken, som jag trodde skulle häva hjärnsläppet, kom jag fortfarande inte i håg vad det var jag skulle köpa.
Svalde stoltheten och tog upp mobilen för att ringa hem och fråga.
Mobilen var död. Svart. Av. Finito. Det tog nån minut till innan polletten trilla ner.
"Ahaaaaaa. Mobilladdare!"

Pyspunka

Kvinnokroppen är fantastisk. Ingen ironi i detta. Alla kvinnor som fött barn är mina stora idoler. Inklusive jag själv. Det är så jävla grymt gjort att föda barn att det borde ge guldstjärna i CV:t bara det.


Men kvinnokroppen fortsätter ju att vara fantastisk även efter förlossningen. Direkt efter försvinner ca tio kilo på en vecka. Vilken bantningskur kan lova det? Sen är ju de där kvarvarande kilona lite mindre fantastiska, men eftersom jag har lärt mig att de också försvinner så småningom så försöker jag gilla dom som dom är. En positiv sak är till exempel att jag är väldigt mjuk och kramgo just nu. Som ett däck med pyspunka ungefär.

Tidsskillnad

Det är stor skillnad på två och tre timmar. Haha, ja en timmes skillnad kanske ni tror? Men det är mer än så faktiskt när det gäller timmar av sömn i sträck. Tre timmar är MYCKET mer än två då.
Till exempel skillnaden mellan att veta vilken dag det är när man vaknar i stället för att tro att det alltid är måndag,

orken att gå den långa promenaden i stället för den korta,

och att ha tålamodet att byta blöjor på två samtidigt som man ammar, klär på, klär av, letar mössa, stoppar in napp, knyter skor och själv försöker vakna, utan att svära en enda gång.

Undra vilka mirakel man skulle kunna genomföra om man sov i fyratimmarsintervaller?