10.55: Nä hörrni..

..om man skulle ta och dricka upp den där koppen kaffe man hällde upp vid 07?

Skiftledare

Ibland känner jag mig överbetald som mamma. Det gäller under de där 15 timmarna per vecka då O är på dagis och Mannen jobbar.
Få flera tusenlappar i månaden av staten för att gå hemma och slappa, surfa och vila. Vilken lyx!

Ja W är såklart hemma då också och kräver en skvätt mat då och då men i det stora hela så sover han bort de där timmarna mitt på dagen (vadå, EN unge är väl inget jobbigt?!).

Sen har vi ju då den där övriga tiden då man jobbat treskift på raken. Eller på natten då inget OB-tillägg i världen skulle kunna vägas upp mot lite sömn.
Så i det stora hela kanske det går jämnt upp.

Prisvärt

Robert Edwards, får Nobelpriset i medicin. Han har "hjälpt" cirka 4 miljoner provrörsbarn till världen. Gott så. Men jag har en annan kandidat till nobelpriset. Eller flera faktiskt. Några som räddar livet på tusentals föräldrar varje dag och som så sällan blir hyllade för det.
Bolibomparedaktionen. I love you.

Duger ändå

Mycket förändras från ett barn till ett annat. När Oliver var liten hade jag ofta dåligt samvete.
Exempelvis för att jag inte gjorde några "mammiga" saker, gav ersättning på nätterna när jag inte orkade amma, inte lagade egen barnmat (eller jo en gång men då spottade han ut den), längtade till jobbet samt kände mig riktigt obekväm med att gå till öppna förskolan (och därför hittade på ursäkter för att slippa gå dit).

Den här gången är det verkligen så annorlunda. Nej, jag gör fortfarande inga "mammiga" saker, ger ersättning på nätterna när jag inte orkar amma, längtar till jobbet och planerar inte att laga egen barnmat (han kommer troligen också att spotta ut den).

Skillnaden är att jag den här gången inte har ett dugg dåligt samvete.

Och jag kommer aldrig, eller i allafall mycket sällan, gå till öppna förskolan för jag är säker på att det är på det där stället som det dåliga samvetet föds.

Förlåt

I går var jag både en bra mor och en dålig. Snäll var jag för att jag gick till banken och skulle öppna ett sparkonto till W.
Dålig var jag för att jag inte kom ihåg hans personnummer och därför inte kunde fullfölja mitt ärende.
Tror inte att han om 18 år kommer säga att "det var tanken som räknades".

Nattliga besök

Hälsade på hemma hos Väninnan utan barn. Avundsjukt beskådade jag de kladdfria borden, städade golven och levande växterna. Drömde mig bort till tiden då man åter kan ha vita möbler och blommande orkidéer (japp de växter jag vårdade så ömt under värkarbetet har farit vidare).
"När jag får barn ska barnen alltid äta vid bordet. Och allt kladd ska bort direkt!"
Så sa jag. Innan.
Det går sådär.
För orka torka och dammsuga under bordet fem gånger om dagen.
Men jag håller på att alla leksaker ska plockas upp varje kväll efter att barnen lagt sig.
Så vi har det rätt fint på nätterna här hemma. Välkomna då.

Varannan dag

Jag litar inte på mina barn. Det finns faktiskt en hel del situationer som jag är säker på att de inte klarar av. Som de sen visar sig klara med bravur. Och då skäms jag och påminner mig om att jag måste TRO mer på mina barn. Sen finns det stunder som jag tror att det ska gå smidigt och så går det åt helvete. Det är ett ständigt lotteri. Ändå kan jag inte låta bli att utmana dom. Som i går när vi begav oss till skogen för att plocka svamp. Hahaaaaaaa, tänkte jag innan. Det här blir kaos. Nu ska vi se exakt hur mycket kaos det blir. Såg framför mig hur W skulle skrika hela vägen och O sticka i väg åt helt fel håll och att jag till slut skulle hitta honom under en gran smaskandes på flugsvampar. Men nej då. Lillen sov sött hela vägen och Storan visste till och med skillnad på kantareller och de giftiga. Inte illa pinkat av en snart tvååring. Han gick där med sin alldeles för stora svampkorg och sa "nääääää" till alla oätliga svampar. Väl hemma har han aldrig suttit stilla så länge som när han rensade (läs massakerade)svampen.
Så hur kan en så enkel sak som att få dom att sova samtidigt vara stört omöjligt?