Mera skäll

"Vi skulle uppskatta lite större vantar med bara en tumme att stoppa fingrarna i."
Så sa hon. Dagisfröken.
Såklaaaaaaaaart! Va fan tänkte jag på, komma drällandes med fingervantar.
Det fattar ju vem som helst. Tänk om ALLA barn skulle komma med fingervantar!
Ja menar, behöver jag fem minuter per vante för att trixa in Olivers små korvfingrar och med lite tur få in en i varje hål så kan man ju själv räkna ut att fem minuter gånger 15 barn gånger två händer blir väldigt mycket. Det skulle ta flera timmar innan hela patrullen hade kommit ut på rast liksom.
Och så skäms jag igen.
Men tänker att jag får min revansch om drygt ett år när W ska in på dagis. Fasiken vilket dagisproffs jag kommer vara!
Jag kommer gå där och fnysa till alla de nya mammorna. "Fingervantar. Fnys.Fnys. Det förstår du väl att det inte går. Tänk om ALLA skulle komma med fingervantar..."
Men det är nästa år det ja. Detta året får jag bara skämmas.

10.55: Nä hörrni..

..om man skulle ta och dricka upp den där koppen kaffe man hällde upp vid 07?

Skiftledare

Ibland känner jag mig överbetald som mamma. Det gäller under de där 15 timmarna per vecka då O är på dagis och Mannen jobbar.
Få flera tusenlappar i månaden av staten för att gå hemma och slappa, surfa och vila. Vilken lyx!

Ja W är såklart hemma då också och kräver en skvätt mat då och då men i det stora hela så sover han bort de där timmarna mitt på dagen (vadå, EN unge är väl inget jobbigt?!).

Sen har vi ju då den där övriga tiden då man jobbat treskift på raken. Eller på natten då inget OB-tillägg i världen skulle kunna vägas upp mot lite sömn.
Så i det stora hela kanske det går jämnt upp.

Prisvärt

Robert Edwards, får Nobelpriset i medicin. Han har "hjälpt" cirka 4 miljoner provrörsbarn till världen. Gott så. Men jag har en annan kandidat till nobelpriset. Eller flera faktiskt. Några som räddar livet på tusentals föräldrar varje dag och som så sällan blir hyllade för det.
Bolibomparedaktionen. I love you.

Duger ändå

Mycket förändras från ett barn till ett annat. När Oliver var liten hade jag ofta dåligt samvete.
Exempelvis för att jag inte gjorde några "mammiga" saker, gav ersättning på nätterna när jag inte orkade amma, inte lagade egen barnmat (eller jo en gång men då spottade han ut den), längtade till jobbet samt kände mig riktigt obekväm med att gå till öppna förskolan (och därför hittade på ursäkter för att slippa gå dit).

Den här gången är det verkligen så annorlunda. Nej, jag gör fortfarande inga "mammiga" saker, ger ersättning på nätterna när jag inte orkar amma, längtar till jobbet och planerar inte att laga egen barnmat (han kommer troligen också att spotta ut den).

Skillnaden är att jag den här gången inte har ett dugg dåligt samvete.

Och jag kommer aldrig, eller i allafall mycket sällan, gå till öppna förskolan för jag är säker på att det är på det där stället som det dåliga samvetet föds.

Förlåt

I går var jag både en bra mor och en dålig. Snäll var jag för att jag gick till banken och skulle öppna ett sparkonto till W.
Dålig var jag för att jag inte kom ihåg hans personnummer och därför inte kunde fullfölja mitt ärende.
Tror inte att han om 18 år kommer säga att "det var tanken som räknades".

Nattliga besök

Hälsade på hemma hos Väninnan utan barn. Avundsjukt beskådade jag de kladdfria borden, städade golven och levande växterna. Drömde mig bort till tiden då man åter kan ha vita möbler och blommande orkidéer (japp de växter jag vårdade så ömt under värkarbetet har farit vidare).
"När jag får barn ska barnen alltid äta vid bordet. Och allt kladd ska bort direkt!"
Så sa jag. Innan.
Det går sådär.
För orka torka och dammsuga under bordet fem gånger om dagen.
Men jag håller på att alla leksaker ska plockas upp varje kväll efter att barnen lagt sig.
Så vi har det rätt fint på nätterna här hemma. Välkomna då.