Män!

Jag behöver inte lämna tillbaka honom! Nej, på riktigt, han är min. Jag har liksom inte riktigt insett det förrän nu, att jag faktiskt får behålla honom. Å det är tur, för jag har blivit himla förtjust i honom. Även om jag inte riktigt förstår mig på honom. I två dagar har jag ätit allt igen som jag förut ratat för att han inte ska få gaser i magen. I två dagar har hans kolikskrik uteblivit. Ja, jag är nöjd såklart, men ger upp tanken på att förstå nåt sammanhang what so ever. Men jag har i å för sig aldrig riktigt förstått mig på pojkar.

Galej

I går besökte jag mitt gamla liv. Eller, som jag väljer att kalla det, mitt verkliga liv. Utanför babybubblan jag lever nu. Jag var ute på restaurang med väninnan. Jag hade en gammal klänning som jag precis kommit i igen. Vi käka god mat, drack lite vin och bubblade. Precis som förr. För det kändes som evigheter sen, även om det bara gått någon månad.
Men efter ett par timmar ringde Mannen och hade panik. Oliver vägra käka ur mjölkkoppen och var galen! I bakrunden hörde jag gallskrik. Så det va bara å pallra sig hem igen. Men det gjorde ingenting. Jag hade redan börjat sakna honom enormt.

Söndag?

På måndag börjar Mannen jobba igen. Jag har haft tur att ha honom hemma ett par veckor extra. Men jag är orolig för hur det ska gå. Med Oliver går det nog bra. Men nu har jag ju ingen som kan hålla reda på allt åt disträa mig. Typ portkoden eller vilken dag det är. Tur det finns mobiler.

Allt är relativt och det kan alltid bli värre

Som journalist vill man gärna hitta orsaker och samband. Gärna också hitta en skyldig att i frågasätta. Därför har jag lite svårt att bara accepetera nåt så luddigt som kolik, som kan uppstå av allt från ovana tarmar till mjölkallergi, till att ha psykologiska orsaker som att barnet inte gillar sina föräldrar (vilket det SÅKLART inte kan va i vårt fall:). Och någon skyldig finns inte och alltså inget att göra åt. Men efter ett ihärdigt detektivarbete utan resultat tror jag faktiskt att jag börjar bli härdad. Kan leva med det. Det är nästan okej. Det är ju ändå bara kolik. Inget värre.
Även om det är svårt att känna glädje de timmar det är som värst. Å det är svårt att avgöra om det blir värre eller bättre natt till natt för varje gång känns ju som den värsta.
Som under förlossningen då de frågade hur ont jag hade på en skala mellan 1-10. Ja, jämfört med vadå?!!! undrade jag. Det var ju första gången. Hur ont KAN det göra? Varje jäkla värk var ju en tia såklart. Men när de sen frågade en timma senare tog jag tillbaka svaret. Nä, ja skoja förut. Då var det en nia. NU är det en tia! Å så pågick det...Med facit i hand var jag kanske på en 3:a första gången de frågade. Men det va tur jag inte visste det då.

Förlåt grannar!

Att ha 3,5 meter i takhöjd är inte alltid charmigt. Det ger en jävla akustik. Som tur är kan man inte bli vräkt pga barnskrik. Eller?!
I natt var det värre än någonsin. Det var värre än något annat jag upplevt i hela mitt liv tror jag. Helt plötsligt har uttrycket "han skrek som en stucken gris" fått en innebörd. Jag trodde han var skadad. Skrek otröstligt, oavbrutet i sex timmar till 03. Men, det är "bara" kolik. Läkarn kolla till han i dag och allt är som det ska. Skönt det då även jag hade hoppats på att de kunde hitta en orsak som kunde botas.
Så. Det är väl bara å ge upp. Acceptera läget. Kolik. I tre månader. Nice.
Men hej, nu kan jag ju dricka mjölk igen. Skitkul!

Mina barn å andras ungar

Det är inte hemskt att vara gravid och få barn. Inte ens förlossningen är särskilt fruktansvärd. Jag måste skriva det för jag har märkt att mina inlägg här mest innehåller klagomål. Jag tycker det är fantastiskt att ha blivit mamma. Ett privilegium. Men lite av vitsen med hela den här bloggen är att våga snacka om det som är också är jobbigt. Att den där visionen om att man svävar som på små rosa moln hela tiden faktiskt inte stämmer. Alltid. Det är en jävla omställning att få barn. Särskilt om man som jag, aldrig varit en barnmänniska. "Va?! Tycker hon inte om barn?!" Jo klart jag gör, men bara mina egna. Å några till.

...ta i trä

Ni vet känslan när man är riktigt skitnödig? Å man är på en offentlig plats och det är kö till toaletten. Kön går låååångsamt. När det väl är ens egen tur och man börjar slappna av- bara för att inse att hela toaringen är nerpissad och man måste hålla på å torka rent innan man kan sätta sig. Ni vet känslan och lättnaden när det väl är dags?



Då vet ni också känslan när man sen inser att toapappret är slut?

Ungefär så besviken blir man när koliken sedan återkommer.