Amningsdepåer?

Så var man äntligen nere på inskrivningsvikten. Ett minus till och med. Så härligt, tänkte jag nu kan jag ha mina gamla jeans igen! Tog ivrigt fram första paret. Kom över rumpan, jippie! Men hallå, ska man inte kunna knäppa också? Andra paret. Hm. Tredje. Nej. Va fan, måste va nåt fel!
Fjärde. No no.
Att väga lika mycket som man gjorde tidigare betyder tydligen inte att kilona sitter på samma ställe längre. Det var väl själva faaan.

På stenåldern

Vad gjorde vi innan nätet? Nej allvarligt. VAD gjorde vi innan internet fanns?
Hur många oroliga småbarnsmorsor har inte googlat "feber", "krupp" eller "bebisbajs" mitt i natten?
Själv blev det en sökning på "feber + bebis" förra veckan, klockan 02 på natten. Sjukvårdsrådgivningens nya supernummer var det tekniska problem med, sa rösten efter tusen tillval och hundra vidarekopplingar. Mycket riktigt gav mig Mr Internet diagnosen "tredagarsfeber" som sen visade sig stämma.
Men kanske är Nätet inte alltid till godo. Min vän gav sin fru internetförbud när hon var gravid eftersom hon googlade minsta lilla symtom som KUNDE vara väldigt farligt. I allafall var det det för NÅGON på nätet.
Så vad gjorde vi innan nätet fanns?
Oroade oss mindre kanske?

Jag klarar det verkligen inte

Jag jobbar som journalist. Läst många åtal med den ena vidriga detaljerade brottshandligen efter den andra. Varit objektiv. Mest tänkt "hur ska jag förklara det här på ett begripligt sätt?"
Lagt undan. Glömt.
Det går inte längre. Jag klarar inte av att läsa färdigt artiklarna.
Denna vecka: Två domar. Två vidriga brott.
Nära 200 barnvåldtäkter gav fem års fängelse.
Dränka sin ettåring gav rättpsykvård.
Mer vet jag inte. Kan inte. Sätter Olivers ansikte på båda brottsoffrena automatiskt. Ser det framför mig. Får kväljningar. Ont i hjärtat. Klarar det inte. Stänger av och låtsas som om världen därute är felfri.

Ap-lik

- Fan, va lika ni va!, utbrast Mannen gravallvarligt när han kom hem från jobbet.
Vem?! tänkte jag och fantiserade om nån snygg modell, smart karriärskvinna eller en duktig sportutövare kanske?
Nej, nej.
Gorillamamman på Kolmårdens djurpark.
Han hade varit och fotat den nyfödda gorillaungen och var helt fascinerad över likheten.
- Alltså, sjukt likt! Ni ammar och tar hand om er bebis precis likadant!
- Men, tillade han, hon var förstås lite mer oförsiktig med sitt barn.
Mm. Va skönt. Att han i alla fall ser en viss skillnad på mig och en 140kilos gorillahona.

Plötsligt händer det

Så kom han äntligen över. Rumpan hängde med för en gång skull och högerarmen fastnade inte längre under kroppen. Från rygg till mage.
Såklart att det ska hända den enda dagen på två veckor då jag jobbar och Mannen är hemma. Jag är stolt såklart, även om jag tycker att det är lite orättvist, då det är jag som varit huvudcoachen gällande vändningen. Mannen är ju typ assisterande. Men visst, kul för honom. Och för Oliver såklart som nu kan välja vilket håll han vill se världen i från.

Dödsångest

Jag har blivit så rädd om mig. Sen Oliver kom har jag blivit medveten om att jag inte är odödlig. Ibland kommer känslan av skräck över mig som liknar dödsångest.
Jag kör i 90 på motorvägen även om jag är själv i bilen. Ser mig för ordentligt när jag går över gatan. Äter vitaminer.
För om jag inte finns, vem ska vara Olivers mamma då?

Alla onda ting är tre

Först var det tremånaders-kolik, nu senast tredagars-feber. Vad kommer härnäst måntro? Treminuters-hosta? Tresekunders-diarrè?