Vad gör jag här?

Har raggat barnvakt och klockan tickar på. På en timme har jag hunnit snabbduscha, diskat, städat, bokat dop, packa två flyttkartonger och plockat ögonbrynen. Sjuihelvetets effektiv. Vad var det mer jag skulle göra? Det snurrar i huvet. Mat! Just det jag skulle äta också. Matlåda. Micra. 3 minuter. Pling! Halvljummet. Äh, det får gå. Blir på stående fot. Äta med högern. Bläddra bland posten med vänstern. Så var det den där tågresan jag skulle boka. Och säga upp en försäkring. Undra var man kan köpa inbjudningskort till dopet? Hinner jag ner på stan måntro? Fasiken, blöjerna var slut också. Å soporna skulle ut. Åt jag klart eller? Minns inte. Men jag är mätt. Tror jag. 30 minuter kvar innan dom kommer. Tänk om han är ledsen? Kanske ska ringa? Nej det går nog bra. Nappen. Fan han glömde nappen. Kanske ska jag passa på och koka nappen nu när jag har tid?! Va fan, har vi packat ner kastrullerna?! Det var dumt. 20. Lite smink kanske man ska kosta på sig? Lyxa till det så här på egentiden. Vad är det som kokar över? 10.
Det var nåt mer...sova? Sova! Hinner jag ta en powernap? 5. Nej, jag skriver ett blogginlägg i stället. Om hur skönt det är att få barnvakt och kunna koppla av en stund. Tack farmor!

Supermammor

Jag är stum av förundran.
Små barn blir trötta och hungriga= skrikiga efter att ha plaskat omkring på babysim och alla mammor (för det är mest mammor) gör "duschakläavochkläpåochhejdå" så fort dom bara kan innan helvetet bryter loss. Det finns inte en tillstymmelse till småsnack helt enkelt.
Men i dag hann Oliver somna innan han märkte att han var trött så jag passade på att ta det lugnt och iaktta de andra lite i smyg. Det är där jag blev stum. Jäklar vilken effektivitet, vighet och finess som praktiserades inne!

Med högerhanden klä på sin åmande bebis, med vänstern försöka tråckla på sig själv en bh, med vänsterbenet försöka rädda vattenflaskan som bebisen precis nått och vält och samtidigt försöka hålla balansen med det andra. Och lyckas. Men det nästan mest imponerande är att inget, inte ens en liten toss, använd blöja eller schampooflaska glöms kvar efteråt.

Det är som sagt bara mammor i gruppen. Några pappor följer med ibland men bebisarna följer alltid med in på damernas. Det finns inte ens några liggdynor för barnen på herravdelningen som det finns på damernas. Först tyckte jag att det var konstigt. Men nu börjar jag förstå varför.

Återställd

Så var man tillbaka. Återställd. Inte bara mamma utan även kvinna igen. Den kanske kunde valt en bättre tidpunkt att komma tillbaka på. (Inte när jag redan var tio minuter försenad till babysimmet.) Å lite chockad blev jag allt, hade nästan inbillat mig (läs hoppats) att jag skulle vara mensfri resten av livet. Så icke och så ska det väl vara.

Egentligen kände jag på mig att nåt var i görningen. Hormonerna har bråttats inom mig hela veckan, och jag misstänkte att en något minskad amning skulle bidra till att kroppen börjat återgå till det "normala". Som förr.

Ja, jag känner mig nästan som förr. Bara lite mer erfaren, något tröttare, mer tacksam, mindre fri, lite rundare, mer effektiv, mycket behövd och en aningen risigare i håret.

Första gången

En stor dag. Väldigt stor. Mycket speciell. Kanske kunde man väntat längre? Eller borde man redan ha gjort det? Är det verkligen med den rätta? Frågorna snurrade såklart innan. Men det kändes rätt och jag hade bestämt mig. Så kom dagen.

Pirr i magen. Spänning. Lite som innan julafton när man var liten. Trodde inte jag skulle tycka att det var SÅ speciellt, men faktiskt. För det är ju stort. Att ge sig. Till en annan.

Jag har ju hört att det ofta blir pannkaka. Så jag försökte att inte ha för höga förväntningar.
Men innerst inne ville jag bli tagen till stjärnorna. Få beröm för att jag gjorde det bra, vilket man såklart tvivlar på när man är nybörjare. Höra att jag var vacker och fantastisk. Vilken kvinna vill inte det? Å särskilt första gången då man är så osäker.

Och det blev ingen katastrof. Det var varmt och fint men kändes knappt.

Jag tröstar mig med att det brukar bli bättre med tiden. Det tar ju tid att lära känna den andres förväntningar och behov.
Men så här efteråt grämer jag mig lite att det är över. För ingen gång blir ju så speciell som den första. Den kommer ju aldrig tillbaka. Första gången.
Min första Mors dag.

Amningsdepåer?

Så var man äntligen nere på inskrivningsvikten. Ett minus till och med. Så härligt, tänkte jag nu kan jag ha mina gamla jeans igen! Tog ivrigt fram första paret. Kom över rumpan, jippie! Men hallå, ska man inte kunna knäppa också? Andra paret. Hm. Tredje. Nej. Va fan, måste va nåt fel!
Fjärde. No no.
Att väga lika mycket som man gjorde tidigare betyder tydligen inte att kilona sitter på samma ställe längre. Det var väl själva faaan.

På stenåldern

Vad gjorde vi innan nätet? Nej allvarligt. VAD gjorde vi innan internet fanns?
Hur många oroliga småbarnsmorsor har inte googlat "feber", "krupp" eller "bebisbajs" mitt i natten?
Själv blev det en sökning på "feber + bebis" förra veckan, klockan 02 på natten. Sjukvårdsrådgivningens nya supernummer var det tekniska problem med, sa rösten efter tusen tillval och hundra vidarekopplingar. Mycket riktigt gav mig Mr Internet diagnosen "tredagarsfeber" som sen visade sig stämma.
Men kanske är Nätet inte alltid till godo. Min vän gav sin fru internetförbud när hon var gravid eftersom hon googlade minsta lilla symtom som KUNDE vara väldigt farligt. I allafall var det det för NÅGON på nätet.
Så vad gjorde vi innan nätet fanns?
Oroade oss mindre kanske?

Jag klarar det verkligen inte

Jag jobbar som journalist. Läst många åtal med den ena vidriga detaljerade brottshandligen efter den andra. Varit objektiv. Mest tänkt "hur ska jag förklara det här på ett begripligt sätt?"
Lagt undan. Glömt.
Det går inte längre. Jag klarar inte av att läsa färdigt artiklarna.
Denna vecka: Två domar. Två vidriga brott.
Nära 200 barnvåldtäkter gav fem års fängelse.
Dränka sin ettåring gav rättpsykvård.
Mer vet jag inte. Kan inte. Sätter Olivers ansikte på båda brottsoffrena automatiskt. Ser det framför mig. Får kväljningar. Ont i hjärtat. Klarar det inte. Stänger av och låtsas som om världen därute är felfri.