Rik på vackra pojkar

Så har man åter snott åt sig en av de vackraste. Inte skäms jag.
Kärlek, värme, lycka, barn. Allt är just nu bara så väldigt vackert.

Beräknad födelsedag

Så var det vardag. Men ingen ny vardag. Mannens semester är slut. Oliver på dagis.
Min ersättare på jobbet på plats. Tom mejlbox.
Vänner ringer och kollar läget men är ändå automatiskt borträknad från den närmsta tidens aktiviteter.
Jag finner mig således i ett tillstånd då jag absolut och endast förväntas och finns till för att föda fram ett barn.

Men tydligen är det inte en tillräckligt vacker dag att födas på.

När katten är borta har råttorna tråkigt

Två långa, härliga sovmornar fick vi. Men jag vet inte om det kan slå att bli väckt av blöta pussar klockan sju på morgonen.

"Vad gjorde vi av all tid innan vi fick barn?", hör man rätt ofta. Har säkert tänkt så själv.
Men jag vet. Man gjorde ofta ingenting. Slappa, kolla på onödiga tv-program, slösurfade, "va"... Det där man kan längta till ibland.

Bortsett från de första bebismånaderna då det är lite styrigt så tycker jag inte att man hinner mindre än innan. Det är bara det att man sällan gör "ingenting". Och man gör mycket väldigt snabbt.

Sen kanske man prioriterar annorlunda.
Väljer sina tillfällen.
Och det är det som är hemligheten bakom det absolut bästa med föräldraskap. Man väljer, eller kanske mer, tar till vara på, sina tillfällen. Till nöje, egentid, resor, klubbkvällar, utemiddagar, sovmornar. Och man inte bara deltar i festligheterna utan man NJUTER av varje sekund. Man är DÄR i nuet och glädjs med varje fibrer av ens kropp av vinet, lugnet, sömnen, sällskapet, upplevelsen eller vad det kan vara.

Och i stället för att misströsta när det är över kommer liksom nästa fantastiska grej. La Familia.
Längtan och känslan som när man är pirrigt nykär och aldrig kan få nog av någon.
Jag lever med den ständigt.

Lugnet före stormen

Har lämnat den Store Lille i väntan på den Lille Lille. Ett mellanrum av lugn och tystnad.
Inga garantier för att det skulle ske något i helgen, men statistiken säger så och jag väljer att tro på statistik när den visar nåt jag gillar.

En på hundra

"Ska vi borsta tänderna?"
"Ja!" (gapar)
"Ska vi sätta på pyjamas?"
"Ja!" (inga protester)
"Ska vi gå upp och läsa saga?"
"Ja!" (springer själv till trappen)
"Ska vi släcka lampan?"
"Ja!" (släcker lampan)
"Ska vi sova?"
"Ja!" (lägger sig själv i sängen)
Stannar i sängen, snackar lite för sig själv, somnar.

Plötsligt händer det, tydligen. Skulle köpt en triss i dag!

Livet efter detta

Vi kommer aldrig mer att bara vara tre. Jag kommer aldrig mer bara vara enbarnsmor.Troligtvis aldrig mer vara gravid. Ja, den här veckan är mycket troligt den sista veckan jag är mycket. Men veckan efter och i livet efter kommer jag vara så mycket mer.

När killar är riktigt förkylda (eller har träningsvärk)

Det är viktigt med empati. Att jag några månader av mitt liv får känna på hur det är att vara lätt handikappad med värk, rörelsesvårigheter och förlamande trötthet gör mig bara gott. Det gör mig lycklig faktiskt. Lycklig över att jag slipper det annars.

Det gör mig också mer empatisk mot andra gravida som beklagar sig. Efter min första graviditet som gick som en dans tyckte jag allt att de gnällde lite väl mycket.

Empati. Det är viktigt.

Därför är det väldigt skönt att det finns folk som förstår mig och mitt gnäll över domnande korvfingrar, elefantfötterna som ömmar av litervis bunden vätska, fogar som bränner likt knivar som vrids om...

Som Mannen sa i går:
"Jag förstår hur du har det nu".
"Jaså?!"
"Ja, jag har sån jävla träningsvärk efter tiokampen i går(grabbkväll) och det gjorde så ont när jag bar Oliver uppför trappan. Jag förstår dig nu".

Så skönt det där. Att han förstår mig.