Nyckeln till frihet

Skulle hämta på dagis och såg med förvåning min förstfödde sitta stilla på rumpan.
"Vad är receptet?" frågade jag fröken.
Fick en lapp och provade hemma i gårkväll.
Tre timmar satt han stilla.
Tre timmar. Med ett kort avbrott för middag.
Så här på lördagsmorgonen har han än så länge suttit i en halvtimme men verkar inte ha några planer på att röra sig.
Så här kära läsare, bara för er, kommer receptet på en stillasittande tvååring.

Playdodeg

5 dl vetemjöl
2 dl salt
2 msk alun (citronsyra)
5 dl vatten
3 msk olja
karamellfärg

Blanda mjöl, salt och alun. Koka upp vattnet och ha i olja och några droppar karamellfärg. Blanda. Låt svalna.

Kom igen!

När Oliver föddes vågade jag inte bära honom på en vecka. Det var Mannens uppgift. Han har ju tre yngre bröder som han övat på under åren. Själv hade jag knappt sett en bebis på riktigt innan jag fick egna barn och trodde jag skulle tappa honom om jag bar honom på fel sett.
"Ta han du", sa jag hela tiden. Och det gjorde han. Hur cool som helst.

I dagens Corren skriver Johan Sievers om varför så många pappor väljer bort att vara hemma med barnen. En artikel gör gällande att det är dåligt självförtroende som är orsaken.
Män är alltså övertygade om att de inte kan fylla sina barns behov lika bra som mamman och de får aldrig den bekräftelse som får dem att ändra inställning.

Jag blir inte förvånad.
Mannen var som sagt väldigt cool i början med allting.
Men redan på BB minimerades hans betydelse då han varken fick käk eller vettig säng på avdelningen. Inget fokus överhuvudtaget lades på pappan.
"Om de vill att vi ska ta mer ansvar för barnen, kan de väl börja med att behandla oss som jämlikar ända från början", minns jag Mannen sa.
Visst är det mamman som i huvudsak är patienten, men pappor är lika ofta trötta och medtagna efter en kanske lång och jobbig förlossning.

Och kanske gör det inte självförtroendet starkare av att barnmorskan på BVC ser uppriktigt förvånad ut när Mannen kommer till tvåmånaderskontrollen med Waldemar.
"Jahaaaa, kommer du ensaaaaam?!"

(Eh, nej, jag har mitt barn med mig?)

Skyddad verkstad

Enligt veckobrevet från dagis har det har rått en liten "hård stämning" på avdelningen. Barnen har börjat säga "dumma dig" och "du är dum". Tack och lov fick vi på föräldramötet i går veta att de börjar få bukt på problemet. Dock har de nu i stället fått bekymmer med att vissa barn börjat leka "pangpang-lekar".
Men de meddelade att de jobbar hårt på att lösa problemet.
Ja, vilken tur.
Det vore väl hemskt om barnen skulle få någon som helst känsla av verklighetsförankring.

I begynnelsen.

Jag ljög. Öppna förskolan är inte alls skit som jag skrivit förut. Det är typ Väldens Bästa Grej (förutom Bolibompa då).
Jag har verkligen försökt komma på hur jag ska fördriva tiden de två vardagar Oliver inte är på dagis. Han kräver nämligen inte så lite. Och äger tydligen världens tråkigaste föräldrar.
Även om vi är två vuxna här hemma dessa dagar blir de väldigt långa dagar och slutar ofta väldigt gnälligt och jobbigt.
Sagt och gjort.
Jag tog mig till "Öppna" och det var fantastiskt!
Oliver var glad och sysselsatt. Waldemar sov. Och Mor drack kaffe.
Sen blev det kväll, och det blev morgon, den femte dagen.

Återbesök

Då var det gjort. Återbesöket hos barnmorskan. Tentamen för att man läkt och knipt som man ska. Förra gången hindrade gynstolsfobin mig från att sätta in en spiral.
Jag hatar fortfarande den där stolen. Men den här gången var rädslan för att åter bli gravid större.
Ja menar, det tog fem obehagliga minuter att sätta in spiralen. I förhållande till en ny graviditet och förlossning, kände jag mig redo att ta den smällen.

Men tycker ändå att "säkerheten", 1 på 200 att man blir gravid, fortfarande är lite för dålig för att jag ska känna mig helt trygg och funderar på att kombinera med både p-piller och p-stav. Kanske säkrast att avstå från all samvaro också. Då kanske jag går säker.

När det var dags att säga hejdå till min numera välbekante barnmorska avslutade jag samtalet med;
"Ta det inte personligt, men nu hoppas jag verkligen att vi inte ses mer".

Mera skäll

"Vi skulle uppskatta lite större vantar med bara en tumme att stoppa fingrarna i."
Så sa hon. Dagisfröken.
Såklaaaaaaaaart! Va fan tänkte jag på, komma drällandes med fingervantar.
Det fattar ju vem som helst. Tänk om ALLA barn skulle komma med fingervantar!
Ja menar, behöver jag fem minuter per vante för att trixa in Olivers små korvfingrar och med lite tur få in en i varje hål så kan man ju själv räkna ut att fem minuter gånger 15 barn gånger två händer blir väldigt mycket. Det skulle ta flera timmar innan hela patrullen hade kommit ut på rast liksom.
Och så skäms jag igen.
Men tänker att jag får min revansch om drygt ett år när W ska in på dagis. Fasiken vilket dagisproffs jag kommer vara!
Jag kommer gå där och fnysa till alla de nya mammorna. "Fingervantar. Fnys.Fnys. Det förstår du väl att det inte går. Tänk om ALLA skulle komma med fingervantar..."
Men det är nästa år det ja. Detta året får jag bara skämmas.

10.55: Nä hörrni..

..om man skulle ta och dricka upp den där koppen kaffe man hällde upp vid 07?