Tomt

Orkar inte. Inte tänka. Inte skriva. Och alltså inte blogga. Tomt. Tre månaders sömnproblem och skrik har tagit ut sin rätt. Hans kolik höll ju upp i ett par himmelska dagar. Sen kom den tillbaka med dubbel kraft. Höll lågan uppe till den magiska tremånaders-gränsen då alla sa det skulle vara över, men den passerade obemärkt... Men jag orkar inte klaga mer. Inte gnälla. Inte känna efter. Inte vara bitter. Så jag slutar här.

A walk in the park?

Jag har alltid gillat utmaningar. Men att skaffa barn såg jag snarare som att ta ett steg tillbaka. Ta en paus efter ett par intensiva jobbår. A break. Lite lugn och ro. Stå stilla ett tag.

Men. En utmaning är det. En natt här i veckan när jag för tredje gången sömndrucket ammade den lilla kände jag mig övertygad över att jag aldrig i livet haft en större utmaning än det lilla livet. Både fysiskt och psykiskt. Bergsklättra i Himalaya, hoppa fallskärm eller vara med i direktsänd tv "is a walk in the park" jämfört med det här.

Men lite likt Himalaya är det allt. När jag utmattad efter flera kilometer uppåt kände för att krypa in under en sten och dö, men stängde av hjärnan och fortsatte, till slut kom upp på toppen ovan molnen, tittade ut över den makalösa världen nedanför, milslånga vyer och snöklädda toppar insåg att det var värt besväret alla gånger.

Äcklig bebis

Ett hårstrå i halsvecket, en brödsmula i örat och lite klägg bakom öronen. Han är inte alltid så fräsch våran lilla kille.
Ja, jag vet jag kan ju inte skylla på honom direkt. Det är ju vi som slarvar med hans hygien.
Det är stört omöjligt att bada honom på egen hand på dagarna och på kvällarna är det så mycket annat som ska göras.
Men när jag vid amningen i morse hittade nån sörja i ett halsveck jag inte trodde fanns fick det vara nog. Det blev en grundlig torrbadning.
Måste nog börja utöka våra helgbad till flera, i allafall inför BVC-besöken.
Annars kommer väl en soc-tant och tar honom i från mig.

Välkommen till Världen (igen)

En helt ny värld har öppnats framför hans vackra ögon nu när smärtan har försvunnit. Med en sådan tuff start var han nog rätt skeptisk till det där med att vara människa. Men nu verkar han se allt med nya ögon. Han vill inte ens sova rädd för att missa något fantastiskt.

Å det vill inte hans mamma heller. Missa en vaken, nöjd, fantastisk sekund. Det blir således ett uppehåll i bloggandet. Vi har tid att ta igen. Min fina son och jag.

Bakom hörnet

"I dag kom våran son till världen. Det är fantastiskt! Jag känner en sån sprudlande lycka och är rörd till tårar. Det är det bästa som nånsin hänt mig".

Ungefär så hade jag trott att mitt första inlägg här skulle se ut efter förlossningen. Det gjorde de inte. Det kändes inte så. Det blev inte alls som jag hade tänkt. Jag blev "snuvad på konfekten", som barnmorskan sa, både vid förlossningen och tre månader framåt. Det fanns inget utrymme för lyckorus. Oro, besvikelse, ångest och frustration tog ofta över.
Men. Nu. Äntligen!
Har jag fått det barn som jag förväntade mig. Som bara skriker när han är hungrig eller trött och som är glad däremellan. Som kan hjälpas. Som blir nöjd. Koliken är över och jag har fått en ny liten kille. Förut såg jag honom så sällan bakom allt det onda. Han är helt fantastisk! Så bättre sent än aldrig kan jag äntligen skriva raderna.

"För 2,5 månad sen kom våran son till världen. Det är fantastiskt! Jag känner en sån sprudlande lycka och är rörd till tårar. Det är det bästa som nånsin hänt mig"!

Tillväxtperiod

Det är med vedmod i hjärtat och en tår i ögat som jag packar ner hans babykläder stl 50. De har blivit för små alla dessa minsta mössor och söta plagg med får. Jag lägger varsamt upp 56:orna högst i högen för att hinna använda dom så mycket som möjligt. Han har redan börjat nosa på 62:orna, de lite tuffare kläderna av manchester, bamsetryck och nikeluvtröjor. Min lilla bebis börjar förvandlas till en liten kille!

Det märks även på hans humör. Hans sovperioder under dagarna är ett fint minne blott. Hans intensiva timmar med gallskrik och magvärk har ersatts av kontstant smågnäll. Nu kräver han uppmärksamhet hela dan, mycket tutte och gärna napp. Nätterna vet man inte längre riktigt hur de blir. Tror att han själv är lite förvirrad över vad som händer med hans kropp. Det innebär att hans mamma är lite tröttare, inte gråtfärdig som vid skrik, men lite halvdåsig mest hela tiden. Men tycks ändå skåda en fin ljusning och en ny värld bakom hörnet.

Jag duger

Jag trodde aldrig att jag skulle bli vän med mig själv. Jag har, hur mycket jag än presterat, aldrig tyckt att det är tillräckligt. Nöjd, visst, men man kan alltid göra mer, var filosofin.
Men jag har upptäckt att jag, efter att jag blivit mamma, har blivit snällare mot mig själv. Och det känns så skönt, att jag inte kräver så hemskt mycket mer av mig själv hela tiden. Ett exempel var i dag när jag efter frissan, i stället för att ha ångest över att jag inte gick någon promenad i morse, gav mig själv en klapp på axeln för att jag inte ätit kakan som serverades till kaffet på salongen. Å när jag låg där i avsköljningen och fick den där sköna skalpmassagen, tänkte jag: "Fan, vad jag är värd det här!" i stället för att ha ångest över att vara hemifrån.

Jag tror den här nuvunna vänskapen med mig själv beror på att jag i större utsträckning än tidigare ägnar tiden med mig själv hela dagarna. Jag menar, om inte jag ger mig själv beröm, vem ska då göra det?