UT!

Så fort Oliver har ätit frukost och borstat tänderna (i protester-alltid) så ställer han sig vid ytterdörren med skorna, hans rödblinkande sandaler (ja han har en stark egen vilja), i handen och pekar ut. Får han inte, blir han skitsur.

Jag känner mig lika ivrig (och nästan lika skitsur) själv i dag.
Klockan är bara drygt nollsex när jag skriver det här. Vaknade av en ynka småvärk och sprang genast ner och micra värmekudden. Och hade jag inte varit vuxen och vetat bättre utan bara fått låta känslorna styra hade jag ställt mig vid dörren med BB-väskan och skorna och ropat på Mannen att "vi ska åka nu"!

Men nu var det bara en ynka småvärk och jag vet att det inte blir mer av det här i dag. Jag vet ju det.

Så okej, jag går upp och lägger mig igen då.
Tar med värmekudden.
Ifall att.

Havet är stort

Jag har inte glömt. Sömnbristen. Koliken. Saknaden av det sociala, vinet, sexet, egentiden, karriären. Men kanske det värsta var att man stundtals på riktigt trodde att det alltid skulle vara så.

Den här gången är det så annorlunda. Jag vet att allt det jobbiga som kommer med härligheten går över.
Tidsmässigt är allt det bara en piss i havet och när det lilla pisset väl lösts upp av vågorna så återstår ju allt annat som inte är piss och det är ju så väldigt väldigt mycket.

Färdig!

Ja, jag är klar nu. Redo. Laddad.
De där rejäla förvärkarna som jag hade förra torsdagen fick mig att sätta fart. Jag fick ärligt talat panik där på natten. En BB-väska hade jag kanske fixat att slänga ihop mellan kramperna. Men det var värre med det mentala. Och diskmaskinen. Den var ju forfarande sönder. Vi kan ju inte föda barn med en trasig diskmaskin!

Värkarna höll sig sen borta för att återkomma nu i onsdagsnatt. Nu var jag lugnare. Diskmaskinen var fixad. Väskan packad. Till och med bergvärmen var färdiginstallerad. Hade till och med hunnit med att öva lite profylaxandning (som man i och för sig ändå aldrig fixar att tillämpa under förlossingen) så nu kunde det få ske.

Men sen stannade det av igen. Och tur var väl det. Jag har ju frissatid på måndag.
Ska vi säga tisdag då? Då. Då är jag redo! Å andra sidan är det ju Morden i Midsomer...

Gud vs Storken

Många frågar om Oliver fattar att han ska få ett syskon. Nja. Han vet ju vad en bebis är. Han tycker om dom och klappar gärna på dom. Utom en gång när mormor höll i hans skrikande kusin. Då klappade han mormor i stället. Som i medlidande.

Och han kallar min mage "bebbe". Han pussar på den och försöker ibland smuggla in lite välling genom naveln.

Men förstår. Nej, hur skulle han kunna det? Vi förstår ju knappt själva hur det gick till.

För jämställdheten i framtiden

Kollegan ska vara föräldraledig. Ett helt år. Inget konstigt i det om det inte vore för att det är en manlig kollega. Då är det jättekonstigt. Weirdo. Och helt fantastiskt.

För jag går igång på det där med pappaledighet. Jag tycker det är viktigt. Jag tycker det är skitviktigt. För mig är det självklart att dela på ledigheten föräldrar emellan och när folk inte gör det så går jag i gång. Försöker tänka att folk faktiskt har rätt att bestämma över sina egna liv och barn. Jag är oftast inte så fördömande. Men i just den här frågan är jag inte särskilt vidsynt.

Nej, jag tycker inte att det skulle behöva vara lagstadgat hur man ska ta ut dagarna. Fifty fifty är lite väl larvigt att kräva. Omständigheter kan göra det mer praktiskt å ena eller andra hållet. Men eftersom så många mammor fortfarande vägrar släppa i från sig och pappor inte kräver/tar sin rätt så tycker jag att det är bra att några av dagarna inte kan överlåtas.

Jag har hört många förklaringar till varför pappor inte är hemma.
"Jag tjänar mindre än han". Jaha, och du tror att du kommer i fatt mer om du är hemma?
"Han har eget företag". Jaha men hur gör kvinnor med egna företag, kan de inte skaffa barn?
"Han får inte ledigt från jobbet". Jaha, jobbar han svart? Annars säger lagen nåt annat.

Sådär går jag igång. Förlåt. Det finns säkert jättebra förklaringar till varför kvinnor ska vara hemma mest. Jag har bara inte hört dom än.

Om att LIGGA på BB

Det har inte blivit så många hotellnätter i sommar. Vi provade en gång men en vilding instängd på 20 kvm var en upplevelse jag inte gärna gör om på länge. Och barnvakteriet tänkte vi hushålla med, tror nämligen att det behövs mer om ett par veckor.

Så jag har kommit på mig själv att längta lite extra till BB. Ja, såklart först och främst efter B2 och såklart hoppas jag innerligt att allt går bra så vi är pigga och friska och FÅR åka hem redan dan efter. Men kanske kan man mjölka lite, ett par dagar extra tänkte jag? Medan vi ändå har barnvakt liksom. Och 200 spänn för rum och helpension är inte dåligt. Bebis sover ju så mycket i början så det blir ju ett utmärkt tillfälle för oss att få lite mysig egentid. Ja, det lär ju garanterat inte bli så mycket åka av, ajajaj, men det där tramset har vi ändå slutat med (ni ser ju hur det går...)

yg ula uga yg

Det svämmar över av djur i trädgårn. Å inne. I sommar har vi haft en vilsen älgkalv boendes på tomten. Harar på gräsmattan, snokar i boden och tusen tusentals humlor, myggor, getingar och flugor både utomhus och inne. För B1, alias Oliver, går alla dessa flugfän under samma benämning: "uga."

Efter att han blivit biten av en mygga (eller vad det var) började han till och med yra om "ugor" på nätterna och vifta med armarna i panik.

Kanske inte konstigt att vår fina bondpöjks första hela mening (nåja) blev: "ejdå uga!" (hejdå flugan). Det säger han dels för att dom ska försvinna och dels när vi smäller dom och ugorna "sover".
Inte så att jag vill dölja verkligheten för honom. Men döden väljer vi att ta en annan gång.