Orejält

Vattnet gick i natt. Tre gånger.
Va?
Jo, det kan det visst. I drömmarnas land kan vattnet gå hur många gånger som helst.
Vaknar av känslan när allt bara släpper. Forsar. Och forsar.
Känner efter.
Nada. Hepp.

Så gick det nämligen till när Olivers förlossning startade. Inga tvivel där inte. Poff, så var det i gång och jag höll på att drunkna i sängen.

"Får jag titta efter i trosorna så jag kan se om det verkligen var vattnet som gick?" sa barnmorskan vid första kollen.

"Hm, alltså, jag är rätt säker".

"Jo, men jag måste kolla", tjatar hon och jag drar ner brallorna.
Poff, säger det igen och hela hon och hennes fina undersökningsrum blir dyngsurt av äckligt fostervatten.

"Skyll dig själv. Jag sa ju det", tänkte jag, inte sa (inte så kaxig med byxorna neddragna).

Jag gillade det där konkreta. Pang Bom, nu sätter vi igång. Det här fåneriet med förvärkar och inbillade vattenavgångar är så segt. Har liksom varit laddad i flera veckor och börjar tröttna och känner att

"Okej, vi skiter i det här. Vi tar det vid jul.
Chefen, jag kommer till jobbet på måndag."

BB-bollar

Bakade chokladbollar i går. Haha, ja vet, det är ingen hejd på stolligheterna här hemma. Chokladbollar! Med strössel (pärlsockret var slut), som om det vore nåt jäkla barnkalas. Oliver gillar inte ens choklad så det var ett solklart självändamål skapat i djupaste tristess (och starkaste sockersug).

På kvällen frågade Mannen om han fick ta några till matchen.
"Javisst, bara du sparar några till "BB", sa jag och syftade till tv-programmet "Livet på BB" som visades senare.

Hör utifrån köket:
"Ska du ta med dig dom dit?"
"Vart?"
"Till BB?"
"Tror du på allvar att jag ska ta med mig chokladbollarna när jag ska föda barn?!!"
"Ja...man vet ju aldrig vad du får för dig nu för tiden".

Och det är fan sant. Inget funkar riktigt som det ska uppe i hjärnkontoret nowadays. Det hade inte varit omöjligt att jag kommit på en sån idé.
Och visst hade det varit lite sött och bjuda barnmorskorna på chokladbollar med karamellströssel? Eller som muta? "Ge mig EDA nu för helvete annars blire inga chokladbollar!"

Hm. Kanske ändå.

När andra vet bättre

Jag var så jävla tråkigt beräknande. Är nog fortfarande en planerare av stora mått, men börjar bli mindre statisk. De senaste tio åren har jag följt min egen agenda, prickat av delmål för delmål helt systematiskt. Målmedvetet, framgångsrikt, roligt men.. TORRT, på något vis.

Jag var, kanske fortfarande är, som många andra 70- och 80-talister som ska proppa in ett helt liv innan man fyllt 30, helst, för att sen någon gång när "man är klar" och det "är läge" skaffa barn och köpa sommarstuga. Vi kallas visst Generationen som aldrig vill bli vuxen. Som behöver tio år (minst) på oss att förverkliga oss själva. Det är nog så.

Det absolut svåraste för en organisatör som jag, är när det inte blir som man har tänkt. Som när Oliver kom till så mycket snabbare än vi ens vågat drömma om. Som när hans syskon helt kaxigt tog sin plats och stannade fast vi, Hallå! inte hunnit PLANERA det. Det var tur, inser jag nu. Jag tror kanske att det aldrig skulle ha blivit LÄGE annars.

I går fick Birro sitt andra barn. Vi kommer ha båda våra barn i samma ålder. Jag avslutar med att låna några ord från honom:


Jag är glad att vi inte planerat den här familjen. Jag är glad att du inte är ett resultat av ett iskallt kalkylerat familjeliv. Jag är glad att du bara kom, utan att be om lov, utan att fråga först, utan att lista ut ifall vi hade en lucka för dig i våra förbannat upptagna kalendrar.

Jag är så lycklig att du bjöd in dig själv på den här festen, till det här livet.

UT!

Så fort Oliver har ätit frukost och borstat tänderna (i protester-alltid) så ställer han sig vid ytterdörren med skorna, hans rödblinkande sandaler (ja han har en stark egen vilja), i handen och pekar ut. Får han inte, blir han skitsur.

Jag känner mig lika ivrig (och nästan lika skitsur) själv i dag.
Klockan är bara drygt nollsex när jag skriver det här. Vaknade av en ynka småvärk och sprang genast ner och micra värmekudden. Och hade jag inte varit vuxen och vetat bättre utan bara fått låta känslorna styra hade jag ställt mig vid dörren med BB-väskan och skorna och ropat på Mannen att "vi ska åka nu"!

Men nu var det bara en ynka småvärk och jag vet att det inte blir mer av det här i dag. Jag vet ju det.

Så okej, jag går upp och lägger mig igen då.
Tar med värmekudden.
Ifall att.

Havet är stort

Jag har inte glömt. Sömnbristen. Koliken. Saknaden av det sociala, vinet, sexet, egentiden, karriären. Men kanske det värsta var att man stundtals på riktigt trodde att det alltid skulle vara så.

Den här gången är det så annorlunda. Jag vet att allt det jobbiga som kommer med härligheten går över.
Tidsmässigt är allt det bara en piss i havet och när det lilla pisset väl lösts upp av vågorna så återstår ju allt annat som inte är piss och det är ju så väldigt väldigt mycket.

Färdig!

Ja, jag är klar nu. Redo. Laddad.
De där rejäla förvärkarna som jag hade förra torsdagen fick mig att sätta fart. Jag fick ärligt talat panik där på natten. En BB-väska hade jag kanske fixat att slänga ihop mellan kramperna. Men det var värre med det mentala. Och diskmaskinen. Den var ju forfarande sönder. Vi kan ju inte föda barn med en trasig diskmaskin!

Värkarna höll sig sen borta för att återkomma nu i onsdagsnatt. Nu var jag lugnare. Diskmaskinen var fixad. Väskan packad. Till och med bergvärmen var färdiginstallerad. Hade till och med hunnit med att öva lite profylaxandning (som man i och för sig ändå aldrig fixar att tillämpa under förlossingen) så nu kunde det få ske.

Men sen stannade det av igen. Och tur var väl det. Jag har ju frissatid på måndag.
Ska vi säga tisdag då? Då. Då är jag redo! Å andra sidan är det ju Morden i Midsomer...

Gud vs Storken

Många frågar om Oliver fattar att han ska få ett syskon. Nja. Han vet ju vad en bebis är. Han tycker om dom och klappar gärna på dom. Utom en gång när mormor höll i hans skrikande kusin. Då klappade han mormor i stället. Som i medlidande.

Och han kallar min mage "bebbe". Han pussar på den och försöker ibland smuggla in lite välling genom naveln.

Men förstår. Nej, hur skulle han kunna det? Vi förstår ju knappt själva hur det gick till.