En på hundra

"Ska vi borsta tänderna?"
"Ja!" (gapar)
"Ska vi sätta på pyjamas?"
"Ja!" (inga protester)
"Ska vi gå upp och läsa saga?"
"Ja!" (springer själv till trappen)
"Ska vi släcka lampan?"
"Ja!" (släcker lampan)
"Ska vi sova?"
"Ja!" (lägger sig själv i sängen)
Stannar i sängen, snackar lite för sig själv, somnar.

Plötsligt händer det, tydligen. Skulle köpt en triss i dag!

Livet efter detta

Vi kommer aldrig mer att bara vara tre. Jag kommer aldrig mer bara vara enbarnsmor.Troligtvis aldrig mer vara gravid. Ja, den här veckan är mycket troligt den sista veckan jag är mycket. Men veckan efter och i livet efter kommer jag vara så mycket mer.

När killar är riktigt förkylda (eller har träningsvärk)

Det är viktigt med empati. Att jag några månader av mitt liv får känna på hur det är att vara lätt handikappad med värk, rörelsesvårigheter och förlamande trötthet gör mig bara gott. Det gör mig lycklig faktiskt. Lycklig över att jag slipper det annars.

Det gör mig också mer empatisk mot andra gravida som beklagar sig. Efter min första graviditet som gick som en dans tyckte jag allt att de gnällde lite väl mycket.

Empati. Det är viktigt.

Därför är det väldigt skönt att det finns folk som förstår mig och mitt gnäll över domnande korvfingrar, elefantfötterna som ömmar av litervis bunden vätska, fogar som bränner likt knivar som vrids om...

Som Mannen sa i går:
"Jag förstår hur du har det nu".
"Jaså?!"
"Ja, jag har sån jävla träningsvärk efter tiokampen i går(grabbkväll) och det gjorde så ont när jag bar Oliver uppför trappan. Jag förstår dig nu".

Så skönt det där. Att han förstår mig.

Fredagsmys

Å hans tjugonde ord var TACOS.
/Stolt svenssonmorsa

Orejält

Vattnet gick i natt. Tre gånger.
Va?
Jo, det kan det visst. I drömmarnas land kan vattnet gå hur många gånger som helst.
Vaknar av känslan när allt bara släpper. Forsar. Och forsar.
Känner efter.
Nada. Hepp.

Så gick det nämligen till när Olivers förlossning startade. Inga tvivel där inte. Poff, så var det i gång och jag höll på att drunkna i sängen.

"Får jag titta efter i trosorna så jag kan se om det verkligen var vattnet som gick?" sa barnmorskan vid första kollen.

"Hm, alltså, jag är rätt säker".

"Jo, men jag måste kolla", tjatar hon och jag drar ner brallorna.
Poff, säger det igen och hela hon och hennes fina undersökningsrum blir dyngsurt av äckligt fostervatten.

"Skyll dig själv. Jag sa ju det", tänkte jag, inte sa (inte så kaxig med byxorna neddragna).

Jag gillade det där konkreta. Pang Bom, nu sätter vi igång. Det här fåneriet med förvärkar och inbillade vattenavgångar är så segt. Har liksom varit laddad i flera veckor och börjar tröttna och känner att

"Okej, vi skiter i det här. Vi tar det vid jul.
Chefen, jag kommer till jobbet på måndag."

BB-bollar

Bakade chokladbollar i går. Haha, ja vet, det är ingen hejd på stolligheterna här hemma. Chokladbollar! Med strössel (pärlsockret var slut), som om det vore nåt jäkla barnkalas. Oliver gillar inte ens choklad så det var ett solklart självändamål skapat i djupaste tristess (och starkaste sockersug).

På kvällen frågade Mannen om han fick ta några till matchen.
"Javisst, bara du sparar några till "BB", sa jag och syftade till tv-programmet "Livet på BB" som visades senare.

Hör utifrån köket:
"Ska du ta med dig dom dit?"
"Vart?"
"Till BB?"
"Tror du på allvar att jag ska ta med mig chokladbollarna när jag ska föda barn?!!"
"Ja...man vet ju aldrig vad du får för dig nu för tiden".

Och det är fan sant. Inget funkar riktigt som det ska uppe i hjärnkontoret nowadays. Det hade inte varit omöjligt att jag kommit på en sån idé.
Och visst hade det varit lite sött och bjuda barnmorskorna på chokladbollar med karamellströssel? Eller som muta? "Ge mig EDA nu för helvete annars blire inga chokladbollar!"

Hm. Kanske ändå.

När andra vet bättre

Jag var så jävla tråkigt beräknande. Är nog fortfarande en planerare av stora mått, men börjar bli mindre statisk. De senaste tio åren har jag följt min egen agenda, prickat av delmål för delmål helt systematiskt. Målmedvetet, framgångsrikt, roligt men.. TORRT, på något vis.

Jag var, kanske fortfarande är, som många andra 70- och 80-talister som ska proppa in ett helt liv innan man fyllt 30, helst, för att sen någon gång när "man är klar" och det "är läge" skaffa barn och köpa sommarstuga. Vi kallas visst Generationen som aldrig vill bli vuxen. Som behöver tio år (minst) på oss att förverkliga oss själva. Det är nog så.

Det absolut svåraste för en organisatör som jag, är när det inte blir som man har tänkt. Som när Oliver kom till så mycket snabbare än vi ens vågat drömma om. Som när hans syskon helt kaxigt tog sin plats och stannade fast vi, Hallå! inte hunnit PLANERA det. Det var tur, inser jag nu. Jag tror kanske att det aldrig skulle ha blivit LÄGE annars.

I går fick Birro sitt andra barn. Vi kommer ha båda våra barn i samma ålder. Jag avslutar med att låna några ord från honom:


Jag är glad att vi inte planerat den här familjen. Jag är glad att du inte är ett resultat av ett iskallt kalkylerat familjeliv. Jag är glad att du bara kom, utan att be om lov, utan att fråga först, utan att lista ut ifall vi hade en lucka för dig i våra förbannat upptagna kalendrar.

Jag är så lycklig att du bjöd in dig själv på den här festen, till det här livet.