Så hur går det då?

Jo tack. Det går.
Ibland bra, ibland mindre bra.
Framför allt går det undan.
Jag har ju hela tiden känt att det är skönt att den här första tiden går fort. Men i går när jag fick premiärhandla kalsonger till största grabben tyckte jag nog att det gått lite väl fort. Lite jobbigt i magen var det. Ser framför mig hur han snart kommer be mig köpa ut från Systemet.

Så mycket bättre

"Vi måste gå upp nu."
"Nää!"

Vi börjar få fason på storpojken.

Sushi for beginners

Ibland blir man bara dödligt sugen på saker. Som efter Ws förlossning. När vi skulle hem.
Sushi.
Jag skulle bara ha sushi.
Kroppen riktigt skrek efter omega3. Fet fisk.
Ge mig!
Så vi tog svängen förbi sushihaket på vägen hem. Jag satt i bilen. Mannen fick fixa, hur svårt kunde det va liksom?
Tror jag skickade med honom en beställning på typ hundra bitar.
Det tog tid och abstinensen blev snart olidlig.
Jag var precis på väg att efterlysa honom när han kom tillbaka med påsen i handen.
"Jag vet inte vad det var som tog sån tid".
Efter en snabb blick i påsen visst jag precis varför det tog sån tid.
"Vad är det här för jäkla grönsaker?!"
"Ja, jag tog Mamma-sushi. Tänkte att det väl var bra nu."

Där nånstans fick jag ett större utbrott på stackarn.
(För er oinvigda kan jag berätta att mamma-sushi är för gravida som inte vill äta rå fisk. I stället har de kletat fast grönsaker och tofu på riset.)

För några veckor var det dags för sushi igen. Mannen skulle fixa. Kom på att jag kanske borde ringa honom och förtydliga min beställning. Förklara att bara för att jag är mamma är jag inte fördömd till att äta torkad advokado resten av mitt liv. Men han var redan på väg hem.
Lycklig kunde jag sen konstatera att han fått med precis vad jag ville ha, vilket jag såklart berömde honom för.
"Ja, svarade han, det där var ett misstag man inte gör om två gånger!"


Bra.

Baxa (vad alla vanliga mammor gör hela dagarna)

Man kan säga att gårdagen gick åt till att "baxa".
Baxa in ena barnet i bilen. Baxa in det andra. Baxa in barnvagnen.
Framme baxa ut den ena sen det andra ur bilen. Baxa ut barnvagnen ur bilen. Baxa in den ena barnet i vagnen. Baxa in det andra.

Väl framme hos läkaren baxa ur det ena barnet ur vagnen. Baxa ur det andra.
Inser att läkarbesöket är en timme försenat så baxar tillbaka det ena barnet, baxar tillbaka det andra för att gå och förlänga parkeringstiden.

Tillbaka hos läkaren.
Baxa ur nummer ett, baxa ur nummer två.
Läkarbesöket gick bra tack.
Baxa in nummer ett och två i vagnen igen. Ur vagnen igen. In i bilen igen.
Baxa in barnvagnen.

Hem igen.
Baxa ur det ena. Baxa ur det andra. Baxa ur vagnen.

"Baxa" betyder olika saker beroende på geografiskt läge och generation.
"Sno". "Knulla". Eller som i mitt fall "flytta undan"/"lyfta tungt".
Troligtvis uppfunnet av en flera-småbarns-mamma.

Jag är med barn

Inte en till alltså. Herregud.
Det är min stora bebis som börjar bete sig som ett riktigt barn. Säger "det är min" till allt. Lägger sig på golvet i Varuhuset och sprattlar med armar och ben. Vägrar göra som man säger.
Barnsligt.

Kom ihåg!

Måndag: Utvecklingsamtal Oliver dagis
(OBS! Glöm ej bort som förra gången!)
Tisdag: Oliver fotograferas på dagis
(OBS! Mamma klär på!)
Onsdag: Spädbarnsmassage med Waldemar
(Jo, nu har du anmält dig, nu går du!)
Torsdag: Vaccinering BVC
(Vem?! Vem?! Vem?! Vilket barn? Chansar på W.)

Vargtimmen

Tiden mellan klockan fyra och fem brukar ju vara en särskilt känslig tid. Så även hos oss. Men då snackar jag 16-17 på eftermiddagen.
Tiden då Waldemar är trött men inte sover. Då Oliver är hungrig men inte äter. Då mamman önskar att hon var i en solstol på Mallis men i stället står och drar vagn med vänsterhanden och rör om färdiglagad "bara att värma mat" i stekpannan med högern.
Båda ungarna skrikandes såklart. Kaos. Kaos.
Sen slår klockan 17 och Waldemar somnar. Oliver äter. Mannen kommer hem.
Och mamman är således lycklig igen.

Nyckeln till frihet

Skulle hämta på dagis och såg med förvåning min förstfödde sitta stilla på rumpan.
"Vad är receptet?" frågade jag fröken.
Fick en lapp och provade hemma i gårkväll.
Tre timmar satt han stilla.
Tre timmar. Med ett kort avbrott för middag.
Så här på lördagsmorgonen har han än så länge suttit i en halvtimme men verkar inte ha några planer på att röra sig.
Så här kära läsare, bara för er, kommer receptet på en stillasittande tvååring.

Playdodeg

5 dl vetemjöl
2 dl salt
2 msk alun (citronsyra)
5 dl vatten
3 msk olja
karamellfärg

Blanda mjöl, salt och alun. Koka upp vattnet och ha i olja och några droppar karamellfärg. Blanda. Låt svalna.

Kom igen!

När Oliver föddes vågade jag inte bära honom på en vecka. Det var Mannens uppgift. Han har ju tre yngre bröder som han övat på under åren. Själv hade jag knappt sett en bebis på riktigt innan jag fick egna barn och trodde jag skulle tappa honom om jag bar honom på fel sett.
"Ta han du", sa jag hela tiden. Och det gjorde han. Hur cool som helst.

I dagens Corren skriver Johan Sievers om varför så många pappor väljer bort att vara hemma med barnen. En artikel gör gällande att det är dåligt självförtroende som är orsaken.
Män är alltså övertygade om att de inte kan fylla sina barns behov lika bra som mamman och de får aldrig den bekräftelse som får dem att ändra inställning.

Jag blir inte förvånad.
Mannen var som sagt väldigt cool i början med allting.
Men redan på BB minimerades hans betydelse då han varken fick käk eller vettig säng på avdelningen. Inget fokus överhuvudtaget lades på pappan.
"Om de vill att vi ska ta mer ansvar för barnen, kan de väl börja med att behandla oss som jämlikar ända från början", minns jag Mannen sa.
Visst är det mamman som i huvudsak är patienten, men pappor är lika ofta trötta och medtagna efter en kanske lång och jobbig förlossning.

Och kanske gör det inte självförtroendet starkare av att barnmorskan på BVC ser uppriktigt förvånad ut när Mannen kommer till tvåmånaderskontrollen med Waldemar.
"Jahaaaa, kommer du ensaaaaam?!"

(Eh, nej, jag har mitt barn med mig?)

Skyddad verkstad

Enligt veckobrevet från dagis har det har rått en liten "hård stämning" på avdelningen. Barnen har börjat säga "dumma dig" och "du är dum". Tack och lov fick vi på föräldramötet i går veta att de börjar få bukt på problemet. Dock har de nu i stället fått bekymmer med att vissa barn börjat leka "pangpang-lekar".
Men de meddelade att de jobbar hårt på att lösa problemet.
Ja, vilken tur.
Det vore väl hemskt om barnen skulle få någon som helst känsla av verklighetsförankring.

I begynnelsen.

Jag ljög. Öppna förskolan är inte alls skit som jag skrivit förut. Det är typ Väldens Bästa Grej (förutom Bolibompa då).
Jag har verkligen försökt komma på hur jag ska fördriva tiden de två vardagar Oliver inte är på dagis. Han kräver nämligen inte så lite. Och äger tydligen världens tråkigaste föräldrar.
Även om vi är två vuxna här hemma dessa dagar blir de väldigt långa dagar och slutar ofta väldigt gnälligt och jobbigt.
Sagt och gjort.
Jag tog mig till "Öppna" och det var fantastiskt!
Oliver var glad och sysselsatt. Waldemar sov. Och Mor drack kaffe.
Sen blev det kväll, och det blev morgon, den femte dagen.

Återbesök

Då var det gjort. Återbesöket hos barnmorskan. Tentamen för att man läkt och knipt som man ska. Förra gången hindrade gynstolsfobin mig från att sätta in en spiral.
Jag hatar fortfarande den där stolen. Men den här gången var rädslan för att åter bli gravid större.
Ja menar, det tog fem obehagliga minuter att sätta in spiralen. I förhållande till en ny graviditet och förlossning, kände jag mig redo att ta den smällen.

Men tycker ändå att "säkerheten", 1 på 200 att man blir gravid, fortfarande är lite för dålig för att jag ska känna mig helt trygg och funderar på att kombinera med både p-piller och p-stav. Kanske säkrast att avstå från all samvaro också. Då kanske jag går säker.

När det var dags att säga hejdå till min numera välbekante barnmorska avslutade jag samtalet med;
"Ta det inte personligt, men nu hoppas jag verkligen att vi inte ses mer".

Mera skäll

"Vi skulle uppskatta lite större vantar med bara en tumme att stoppa fingrarna i."
Så sa hon. Dagisfröken.
Såklaaaaaaaaart! Va fan tänkte jag på, komma drällandes med fingervantar.
Det fattar ju vem som helst. Tänk om ALLA barn skulle komma med fingervantar!
Ja menar, behöver jag fem minuter per vante för att trixa in Olivers små korvfingrar och med lite tur få in en i varje hål så kan man ju själv räkna ut att fem minuter gånger 15 barn gånger två händer blir väldigt mycket. Det skulle ta flera timmar innan hela patrullen hade kommit ut på rast liksom.
Och så skäms jag igen.
Men tänker att jag får min revansch om drygt ett år när W ska in på dagis. Fasiken vilket dagisproffs jag kommer vara!
Jag kommer gå där och fnysa till alla de nya mammorna. "Fingervantar. Fnys.Fnys. Det förstår du väl att det inte går. Tänk om ALLA skulle komma med fingervantar..."
Men det är nästa år det ja. Detta året får jag bara skämmas.

10.55: Nä hörrni..

..om man skulle ta och dricka upp den där koppen kaffe man hällde upp vid 07?

Skiftledare

Ibland känner jag mig överbetald som mamma. Det gäller under de där 15 timmarna per vecka då O är på dagis och Mannen jobbar.
Få flera tusenlappar i månaden av staten för att gå hemma och slappa, surfa och vila. Vilken lyx!

Ja W är såklart hemma då också och kräver en skvätt mat då och då men i det stora hela så sover han bort de där timmarna mitt på dagen (vadå, EN unge är väl inget jobbigt?!).

Sen har vi ju då den där övriga tiden då man jobbat treskift på raken. Eller på natten då inget OB-tillägg i världen skulle kunna vägas upp mot lite sömn.
Så i det stora hela kanske det går jämnt upp.

Prisvärt

Robert Edwards, får Nobelpriset i medicin. Han har "hjälpt" cirka 4 miljoner provrörsbarn till världen. Gott så. Men jag har en annan kandidat till nobelpriset. Eller flera faktiskt. Några som räddar livet på tusentals föräldrar varje dag och som så sällan blir hyllade för det.
Bolibomparedaktionen. I love you.

Duger ändå

Mycket förändras från ett barn till ett annat. När Oliver var liten hade jag ofta dåligt samvete.
Exempelvis för att jag inte gjorde några "mammiga" saker, gav ersättning på nätterna när jag inte orkade amma, inte lagade egen barnmat (eller jo en gång men då spottade han ut den), längtade till jobbet samt kände mig riktigt obekväm med att gå till öppna förskolan (och därför hittade på ursäkter för att slippa gå dit).

Den här gången är det verkligen så annorlunda. Nej, jag gör fortfarande inga "mammiga" saker, ger ersättning på nätterna när jag inte orkar amma, längtar till jobbet och planerar inte att laga egen barnmat (han kommer troligen också att spotta ut den).

Skillnaden är att jag den här gången inte har ett dugg dåligt samvete.

Och jag kommer aldrig, eller i allafall mycket sällan, gå till öppna förskolan för jag är säker på att det är på det där stället som det dåliga samvetet föds.

Förlåt

I går var jag både en bra mor och en dålig. Snäll var jag för att jag gick till banken och skulle öppna ett sparkonto till W.
Dålig var jag för att jag inte kom ihåg hans personnummer och därför inte kunde fullfölja mitt ärende.
Tror inte att han om 18 år kommer säga att "det var tanken som räknades".

Nattliga besök

Hälsade på hemma hos Väninnan utan barn. Avundsjukt beskådade jag de kladdfria borden, städade golven och levande växterna. Drömde mig bort till tiden då man åter kan ha vita möbler och blommande orkidéer (japp de växter jag vårdade så ömt under värkarbetet har farit vidare).
"När jag får barn ska barnen alltid äta vid bordet. Och allt kladd ska bort direkt!"
Så sa jag. Innan.
Det går sådär.
För orka torka och dammsuga under bordet fem gånger om dagen.
Men jag håller på att alla leksaker ska plockas upp varje kväll efter att barnen lagt sig.
Så vi har det rätt fint på nätterna här hemma. Välkomna då.

Varannan dag

Jag litar inte på mina barn. Det finns faktiskt en hel del situationer som jag är säker på att de inte klarar av. Som de sen visar sig klara med bravur. Och då skäms jag och påminner mig om att jag måste TRO mer på mina barn. Sen finns det stunder som jag tror att det ska gå smidigt och så går det åt helvete. Det är ett ständigt lotteri. Ändå kan jag inte låta bli att utmana dom. Som i går när vi begav oss till skogen för att plocka svamp. Hahaaaaaaa, tänkte jag innan. Det här blir kaos. Nu ska vi se exakt hur mycket kaos det blir. Såg framför mig hur W skulle skrika hela vägen och O sticka i väg åt helt fel håll och att jag till slut skulle hitta honom under en gran smaskandes på flugsvampar. Men nej då. Lillen sov sött hela vägen och Storan visste till och med skillnad på kantareller och de giftiga. Inte illa pinkat av en snart tvååring. Han gick där med sin alldeles för stora svampkorg och sa "nääääää" till alla oätliga svampar. Väl hemma har han aldrig suttit stilla så länge som när han rensade (läs massakerade)svampen.
Så hur kan en så enkel sak som att få dom att sova samtidigt vara stört omöjligt?