Sushi for beginners

Ibland blir man bara dödligt sugen på saker. Som efter Ws förlossning. När vi skulle hem.
Sushi.
Jag skulle bara ha sushi.
Kroppen riktigt skrek efter omega3. Fet fisk.
Ge mig!
Så vi tog svängen förbi sushihaket på vägen hem. Jag satt i bilen. Mannen fick fixa, hur svårt kunde det va liksom?
Tror jag skickade med honom en beställning på typ hundra bitar.
Det tog tid och abstinensen blev snart olidlig.
Jag var precis på väg att efterlysa honom när han kom tillbaka med påsen i handen.
"Jag vet inte vad det var som tog sån tid".
Efter en snabb blick i påsen visst jag precis varför det tog sån tid.
"Vad är det här för jäkla grönsaker?!"
"Ja, jag tog Mamma-sushi. Tänkte att det väl var bra nu."

Där nånstans fick jag ett större utbrott på stackarn.
(För er oinvigda kan jag berätta att mamma-sushi är för gravida som inte vill äta rå fisk. I stället har de kletat fast grönsaker och tofu på riset.)

För några veckor var det dags för sushi igen. Mannen skulle fixa. Kom på att jag kanske borde ringa honom och förtydliga min beställning. Förklara att bara för att jag är mamma är jag inte fördömd till att äta torkad advokado resten av mitt liv. Men han var redan på väg hem.
Lycklig kunde jag sen konstatera att han fått med precis vad jag ville ha, vilket jag såklart berömde honom för.
"Ja, svarade han, det där var ett misstag man inte gör om två gånger!"


Bra.

Baxa (vad alla vanliga mammor gör hela dagarna)

Man kan säga att gårdagen gick åt till att "baxa".
Baxa in ena barnet i bilen. Baxa in det andra. Baxa in barnvagnen.
Framme baxa ut den ena sen det andra ur bilen. Baxa ut barnvagnen ur bilen. Baxa in den ena barnet i vagnen. Baxa in det andra.

Väl framme hos läkaren baxa ur det ena barnet ur vagnen. Baxa ur det andra.
Inser att läkarbesöket är en timme försenat så baxar tillbaka det ena barnet, baxar tillbaka det andra för att gå och förlänga parkeringstiden.

Tillbaka hos läkaren.
Baxa ur nummer ett, baxa ur nummer två.
Läkarbesöket gick bra tack.
Baxa in nummer ett och två i vagnen igen. Ur vagnen igen. In i bilen igen.
Baxa in barnvagnen.

Hem igen.
Baxa ur det ena. Baxa ur det andra. Baxa ur vagnen.

"Baxa" betyder olika saker beroende på geografiskt läge och generation.
"Sno". "Knulla". Eller som i mitt fall "flytta undan"/"lyfta tungt".
Troligtvis uppfunnet av en flera-småbarns-mamma.

Jag är med barn

Inte en till alltså. Herregud.
Det är min stora bebis som börjar bete sig som ett riktigt barn. Säger "det är min" till allt. Lägger sig på golvet i Varuhuset och sprattlar med armar och ben. Vägrar göra som man säger.
Barnsligt.

Kom ihåg!

Måndag: Utvecklingsamtal Oliver dagis
(OBS! Glöm ej bort som förra gången!)
Tisdag: Oliver fotograferas på dagis
(OBS! Mamma klär på!)
Onsdag: Spädbarnsmassage med Waldemar
(Jo, nu har du anmält dig, nu går du!)
Torsdag: Vaccinering BVC
(Vem?! Vem?! Vem?! Vilket barn? Chansar på W.)

Vargtimmen

Tiden mellan klockan fyra och fem brukar ju vara en särskilt känslig tid. Så även hos oss. Men då snackar jag 16-17 på eftermiddagen.
Tiden då Waldemar är trött men inte sover. Då Oliver är hungrig men inte äter. Då mamman önskar att hon var i en solstol på Mallis men i stället står och drar vagn med vänsterhanden och rör om färdiglagad "bara att värma mat" i stekpannan med högern.
Båda ungarna skrikandes såklart. Kaos. Kaos.
Sen slår klockan 17 och Waldemar somnar. Oliver äter. Mannen kommer hem.
Och mamman är således lycklig igen.

Nyckeln till frihet

Skulle hämta på dagis och såg med förvåning min förstfödde sitta stilla på rumpan.
"Vad är receptet?" frågade jag fröken.
Fick en lapp och provade hemma i gårkväll.
Tre timmar satt han stilla.
Tre timmar. Med ett kort avbrott för middag.
Så här på lördagsmorgonen har han än så länge suttit i en halvtimme men verkar inte ha några planer på att röra sig.
Så här kära läsare, bara för er, kommer receptet på en stillasittande tvååring.

Playdodeg

5 dl vetemjöl
2 dl salt
2 msk alun (citronsyra)
5 dl vatten
3 msk olja
karamellfärg

Blanda mjöl, salt och alun. Koka upp vattnet och ha i olja och några droppar karamellfärg. Blanda. Låt svalna.

Kom igen!

När Oliver föddes vågade jag inte bära honom på en vecka. Det var Mannens uppgift. Han har ju tre yngre bröder som han övat på under åren. Själv hade jag knappt sett en bebis på riktigt innan jag fick egna barn och trodde jag skulle tappa honom om jag bar honom på fel sett.
"Ta han du", sa jag hela tiden. Och det gjorde han. Hur cool som helst.

I dagens Corren skriver Johan Sievers om varför så många pappor väljer bort att vara hemma med barnen. En artikel gör gällande att det är dåligt självförtroende som är orsaken.
Män är alltså övertygade om att de inte kan fylla sina barns behov lika bra som mamman och de får aldrig den bekräftelse som får dem att ändra inställning.

Jag blir inte förvånad.
Mannen var som sagt väldigt cool i början med allting.
Men redan på BB minimerades hans betydelse då han varken fick käk eller vettig säng på avdelningen. Inget fokus överhuvudtaget lades på pappan.
"Om de vill att vi ska ta mer ansvar för barnen, kan de väl börja med att behandla oss som jämlikar ända från början", minns jag Mannen sa.
Visst är det mamman som i huvudsak är patienten, men pappor är lika ofta trötta och medtagna efter en kanske lång och jobbig förlossning.

Och kanske gör det inte självförtroendet starkare av att barnmorskan på BVC ser uppriktigt förvånad ut när Mannen kommer till tvåmånaderskontrollen med Waldemar.
"Jahaaaa, kommer du ensaaaaam?!"

(Eh, nej, jag har mitt barn med mig?)