Tack för mig!

Det är med viss sorg i hjärtat som jag beslutat mig för att stänga ner den här bloggen.
Tack alla ni som läst och kommenterat, ni har varit guld värda!

Vad gör jag här?

Har raggat barnvakt och klockan tickar på. På en timme har jag hunnit snabbduscha, diskat, städat, bokat dop, packa två flyttkartonger och plockat ögonbrynen. Sjuihelvetets effektiv. Vad var det mer jag skulle göra? Det snurrar i huvet. Mat! Just det jag skulle äta också. Matlåda. Micra. 3 minuter. Pling! Halvljummet. Äh, det får gå. Blir på stående fot. Äta med högern. Bläddra bland posten med vänstern. Så var det den där tågresan jag skulle boka. Och säga upp en försäkring. Undra var man kan köpa inbjudningskort till dopet? Hinner jag ner på stan måntro? Fasiken, blöjerna var slut också. Å soporna skulle ut. Åt jag klart eller? Minns inte. Men jag är mätt. Tror jag. 30 minuter kvar innan dom kommer. Tänk om han är ledsen? Kanske ska ringa? Nej det går nog bra. Nappen. Fan han glömde nappen. Kanske ska jag passa på och koka nappen nu när jag har tid?! Va fan, har vi packat ner kastrullerna?! Det var dumt. 20. Lite smink kanske man ska kosta på sig? Lyxa till det så här på egentiden. Vad är det som kokar över? 10.
Det var nåt mer...sova? Sova! Hinner jag ta en powernap? 5. Nej, jag skriver ett blogginlägg i stället. Om hur skönt det är att få barnvakt och kunna koppla av en stund. Tack farmor!

Supermammor

Jag är stum av förundran.
Små barn blir trötta och hungriga= skrikiga efter att ha plaskat omkring på babysim och alla mammor (för det är mest mammor) gör "duschakläavochkläpåochhejdå" så fort dom bara kan innan helvetet bryter loss. Det finns inte en tillstymmelse till småsnack helt enkelt.
Men i dag hann Oliver somna innan han märkte att han var trött så jag passade på att ta det lugnt och iaktta de andra lite i smyg. Det är där jag blev stum. Jäklar vilken effektivitet, vighet och finess som praktiserades inne!

Med högerhanden klä på sin åmande bebis, med vänstern försöka tråckla på sig själv en bh, med vänsterbenet försöka rädda vattenflaskan som bebisen precis nått och vält och samtidigt försöka hålla balansen med det andra. Och lyckas. Men det nästan mest imponerande är att inget, inte ens en liten toss, använd blöja eller schampooflaska glöms kvar efteråt.

Det är som sagt bara mammor i gruppen. Några pappor följer med ibland men bebisarna följer alltid med in på damernas. Det finns inte ens några liggdynor för barnen på herravdelningen som det finns på damernas. Först tyckte jag att det var konstigt. Men nu börjar jag förstå varför.

Återställd

Så var man tillbaka. Återställd. Inte bara mamma utan även kvinna igen. Den kanske kunde valt en bättre tidpunkt att komma tillbaka på. (Inte när jag redan var tio minuter försenad till babysimmet.) Å lite chockad blev jag allt, hade nästan inbillat mig (läs hoppats) att jag skulle vara mensfri resten av livet. Så icke och så ska det väl vara.

Egentligen kände jag på mig att nåt var i görningen. Hormonerna har bråttats inom mig hela veckan, och jag misstänkte att en något minskad amning skulle bidra till att kroppen börjat återgå till det "normala". Som förr.

Ja, jag känner mig nästan som förr. Bara lite mer erfaren, något tröttare, mer tacksam, mindre fri, lite rundare, mer effektiv, mycket behövd och en aningen risigare i håret.

Första gången

En stor dag. Väldigt stor. Mycket speciell. Kanske kunde man väntat längre? Eller borde man redan ha gjort det? Är det verkligen med den rätta? Frågorna snurrade såklart innan. Men det kändes rätt och jag hade bestämt mig. Så kom dagen.

Pirr i magen. Spänning. Lite som innan julafton när man var liten. Trodde inte jag skulle tycka att det var SÅ speciellt, men faktiskt. För det är ju stort. Att ge sig. Till en annan.

Jag har ju hört att det ofta blir pannkaka. Så jag försökte att inte ha för höga förväntningar.
Men innerst inne ville jag bli tagen till stjärnorna. Få beröm för att jag gjorde det bra, vilket man såklart tvivlar på när man är nybörjare. Höra att jag var vacker och fantastisk. Vilken kvinna vill inte det? Å särskilt första gången då man är så osäker.

Och det blev ingen katastrof. Det var varmt och fint men kändes knappt.

Jag tröstar mig med att det brukar bli bättre med tiden. Det tar ju tid att lära känna den andres förväntningar och behov.
Men så här efteråt grämer jag mig lite att det är över. För ingen gång blir ju så speciell som den första. Den kommer ju aldrig tillbaka. Första gången.
Min första Mors dag.

Amningsdepåer?

Så var man äntligen nere på inskrivningsvikten. Ett minus till och med. Så härligt, tänkte jag nu kan jag ha mina gamla jeans igen! Tog ivrigt fram första paret. Kom över rumpan, jippie! Men hallå, ska man inte kunna knäppa också? Andra paret. Hm. Tredje. Nej. Va fan, måste va nåt fel!
Fjärde. No no.
Att väga lika mycket som man gjorde tidigare betyder tydligen inte att kilona sitter på samma ställe längre. Det var väl själva faaan.

På stenåldern

Vad gjorde vi innan nätet? Nej allvarligt. VAD gjorde vi innan internet fanns?
Hur många oroliga småbarnsmorsor har inte googlat "feber", "krupp" eller "bebisbajs" mitt i natten?
Själv blev det en sökning på "feber + bebis" förra veckan, klockan 02 på natten. Sjukvårdsrådgivningens nya supernummer var det tekniska problem med, sa rösten efter tusen tillval och hundra vidarekopplingar. Mycket riktigt gav mig Mr Internet diagnosen "tredagarsfeber" som sen visade sig stämma.
Men kanske är Nätet inte alltid till godo. Min vän gav sin fru internetförbud när hon var gravid eftersom hon googlade minsta lilla symtom som KUNDE vara väldigt farligt. I allafall var det det för NÅGON på nätet.
Så vad gjorde vi innan nätet fanns?
Oroade oss mindre kanske?

Jag klarar det verkligen inte

Jag jobbar som journalist. Läst många åtal med den ena vidriga detaljerade brottshandligen efter den andra. Varit objektiv. Mest tänkt "hur ska jag förklara det här på ett begripligt sätt?"
Lagt undan. Glömt.
Det går inte längre. Jag klarar inte av att läsa färdigt artiklarna.
Denna vecka: Två domar. Två vidriga brott.
Nära 200 barnvåldtäkter gav fem års fängelse.
Dränka sin ettåring gav rättpsykvård.
Mer vet jag inte. Kan inte. Sätter Olivers ansikte på båda brottsoffrena automatiskt. Ser det framför mig. Får kväljningar. Ont i hjärtat. Klarar det inte. Stänger av och låtsas som om världen därute är felfri.

Ap-lik

- Fan, va lika ni va!, utbrast Mannen gravallvarligt när han kom hem från jobbet.
Vem?! tänkte jag och fantiserade om nån snygg modell, smart karriärskvinna eller en duktig sportutövare kanske?
Nej, nej.
Gorillamamman på Kolmårdens djurpark.
Han hade varit och fotat den nyfödda gorillaungen och var helt fascinerad över likheten.
- Alltså, sjukt likt! Ni ammar och tar hand om er bebis precis likadant!
- Men, tillade han, hon var förstås lite mer oförsiktig med sitt barn.
Mm. Va skönt. Att han i alla fall ser en viss skillnad på mig och en 140kilos gorillahona.

Plötsligt händer det

Så kom han äntligen över. Rumpan hängde med för en gång skull och högerarmen fastnade inte längre under kroppen. Från rygg till mage.
Såklart att det ska hända den enda dagen på två veckor då jag jobbar och Mannen är hemma. Jag är stolt såklart, även om jag tycker att det är lite orättvist, då det är jag som varit huvudcoachen gällande vändningen. Mannen är ju typ assisterande. Men visst, kul för honom. Och för Oliver såklart som nu kan välja vilket håll han vill se världen i från.

Dödsångest

Jag har blivit så rädd om mig. Sen Oliver kom har jag blivit medveten om att jag inte är odödlig. Ibland kommer känslan av skräck över mig som liknar dödsångest.
Jag kör i 90 på motorvägen även om jag är själv i bilen. Ser mig för ordentligt när jag går över gatan. Äter vitaminer.
För om jag inte finns, vem ska vara Olivers mamma då?

Alla onda ting är tre

Först var det tremånaders-kolik, nu senast tredagars-feber. Vad kommer härnäst måntro? Treminuters-hosta? Tresekunders-diarrè?

Våta drömmar

I en tvåa finns det inte mycket rum för egentid. Även om jag stänger sovrumsdörren kan jag inte slappna av när jag hör honom ute i vardagsrummet. Visst kan man gå ut en sväng ensam, sitta på ett café eller gå till gymmet. Men det där med att bara få sitta ner, läsa klart en tidning eller dricka en varm kopp kaffe utan avbrott hemma i sin egna lugna vrå, det är det jag längtar efter!

Jag har i allafall hittat ett knep. Duschen.
"Jag tar bara en dusch älskling", kan han ju inte neka en. Det handlar ju om min hygien! Där inne sätter jag mig, lutar huvudet mot väggen, slappnar av och halvslumrar. Duschens strålar stänger ute alla ljud och jag kan tänka dagens första rediga tanke. Underbart.
Det gäller att passa på medans man hyr och slipper betala dyra vattenräkningar för det blir långa duschar. Går inte ut förrän kallsupen väcker mig.

Orutinerad lagbrytare

Det finns ingen roll i världen som har så många lagar som en mammaroll. "Gör ditten, gör datten, så här ska du göra men gud nåde om du gör på detta viset"...
Det finns nog lika många sätt att tolka lagen, lika många lagbrytare som det finns mammor.
En av reglerna är att vara konsekvent. Ha rutiner. Det är viktigt. Då blir barnen tryggt, lugnt och beskedligt.

Hm. Vi har svårt med det där. Vi var extremt dåliga på rutiner redan innan Oliver kom. Vi jobbar båda varierade arbetstider. Morgon-, dag- och kvällspass om vartannat i veckorna.
Det har följt med in i vårt nya familjeliv. Särskilt vid nattningen.

Ena kvällen får han somna dragandes i vagnen, den andra får han obegränsat till tutte sovandes i sängen (vilket han såklart utnyttjar) och ibland försöker vi vara duktiga med någon konstig variant av "fem-minutersmetoden" i spjälsängen.
Jag är väl medveten om att vi kommer få ett helvete den dagen vi vill få ordning på torpet.

När jag har som mest dåligt samvete över vårat "hoppande" intalar jag mig att han nog i allafall fått rutin på våra orutiner. Och om han är trygg med det kan man väl i bästa fall kalla honom flexibel? Eller anpassningsbar? Och det är ju bra egenskaper!

Badkruksgener?

Ytterligare en "hur tänkte jag där?"-tanke har kommit upp.
Den första var kursen i silversmide som jag gick tre av tio gånger. Det var hemskt kul, skulle gärna göra om det. En annan gång i ett annat liv. För hur trodde jag att jag skulle orka? Vid 18-tiden då kursen började var jag helt död. Det sista jag orkade var att vara kreativ. Så när jag sista gången okoncentrerat eldat upp det jag suttit och filat på i flera timmar insåg jag att jag tagit mig vatten över huvudet.

Och det är just vatten som får mig att ställa samma fråga igen. Hur tänkte jag när jag anmälde oss Oliver till babysim? Han har ju inga direkta blötdjursgener att komma med.
En mamma som håller för näsan när hon hoppar i plurret och en pappa som badar med öronproppar. Ja, om det är över 25 grader i vattnet alltså. Annars är det för kallt.
Han kommer skämmas i hjäl för oss på badsemestrarna när han bli större.
Men jag har förstått att jag inte måste bada så mycket på babysimmet. Bara ta emot honom och trycka honom under vattenytan. Som om han skulle tycka det var roligt?! Stackarn.

Skitsnack

Det där med bajssnack är en historia för sig. Det är helt sjukt, men det är aldrig tråkigt att byta blöja! I å med att Olivers mage lekt "high chaparall" sen han föddes har hans humör varit beroende av hans bajsmängd. Vi har spått i blöjan hur våra kvällar ska komma att bli.
Mycket bajs- lugn natt. Tomt- gnälligt.
Därför har det alltid varit så intressant med blöjbytena. Det första Mannen och jag gör när vi träffas efter jobbet är att uppdatera varandra på bajsfronten. Ett exempel på detta:
"Han har bajsat tre gånger efter lunch".
"Va? TRE gånger, det brukar ju bara va EN?!"
Sen dansar vi runt med Oliver, nojjsar in näsorna i hans goa nacke och berömmer honom för att han bajsat så duktigt.

Det är inte så att vi slåss om blöjbytena, men ingen klagar heller. Jag brukar till och med smyga in i badrummet när det är Mannens tur att byta för att liksom smygkolla in lasset i blöjan.
Det gäller att skapa spänning i vardagen.

"Jag skulle ju aldrig..."

Det är mycket som man gjort som man aldrig skulle.
"Jag skulle aldrig läsa mammatidningar"
"Jag skulle aldrig gå på öppna förskolan"
"Aldrig sjunga babysång"
"Aldrig prata om bajs vid köksbordet"
"Aldrig läsa mammabloggar och framför allt ALDRIG ha en själv."
Check. Check. Multicheck.

För grönt gräs

Under soliga veckan festade vi till det med en våffla på ett utefik. Det kryllade av nyfödda bebisar och dess mammor. Lite avundsjukt såg jag att de flesta små var så beskedliga, sov eller hängde på axeln helt tysta och söta. Det hade varit omöjligt för mig när Oliver var sådär liten. Tur han föddes mitt i kalla vintern för vi hade inte kunnat vara ute bland folk.

Men det är väl lätt att tro att det alltid är grönare gräs på andra sidan. Visst, vi fick kämpa med kolik, men å andra sidan har han sovit hyfsat bra på nätterna, sällan gått upp innan klockan nio. Dessutom har amningen gått helt smärtfritt. Inga ömma, såriga bröstvårtor, mycket mjölk och ingen mjölkstockning som många andra får. Alla får väl helt enkelt sin egna lilla beskärda del.

Med vissa undantag.
En bekants bekant har fått två barn. Hennes graviditet med en liten puttekula på magen gick utmärkt utan foglossning. Förlossningen gick snabbt och relativt smärtfritt. Båda hennes barn var små änglar som sov mycket, var nöjda, belåtna och väldigt lätthanterliga.
Så långt kan jag faktiskt glädjas med henne.
Men när jag hörde att hon fått på sig sina gamla byxor redan på BB efter förlossningen, där gick gränsen. Jag hatar henne.

Tuttfixering

Börjar förstå mäns enorma fascination för bröst. Har man som liten bebisgrabb fått nojsa in sig och mysa, snutta, känna trygghet och närhet i mammas varma barmn kanske det inte är så konstigt att de längtar tillbaka när de blir 13 plus och världen känns som mest skrämmande.

Kanske kan jag till och med förstå fascinationen för silikomtuttar då de närmast liknar mjölkstinna mammabröst fyllda till bristningsgränsen. Kanske ger det en omedveten nostalgi?
För jag ser en viss likhet med tonåringens stora ögon, ojämna andning, ivrighet och förväntan när Oliver vrålhungrig läggs vid bröstet och första knappen knäpps upp.

Vi har ett visst problem med att Oliver nu för tiden inte kan somna utan tutten i mun.
Men och andra sidan, vilken kille skulle inte föredra att somna på det viset?

Typ

I vanliga fall är jag tidsfascist. Jobbar mot deadlines, det handlar ofta om sekundrar. Klockan 13 är klockan 13 och inget annat.
Blir ofta sönderstressad på utlandsresor i tex Thailand där restaurangpersonal släpar fötterna efter sig och kommer in med riset ena halvtimmen och resten av middagen en kvart senare. Eller att bussen avgår lite hur och när som helst. Hur ska man kunna planera???

Men med en bebis fungerar det ungefär likadant. Det är störtomöjligt att sätta en exakt tid. För det första ska man packa väskan med blöjor, extra tröja, plånbok, vatten... och ja allt det där samtidigt som man gärna drar vagnen med andra handen för att hindra gallskrik. För när han skriker (gillar plötsligt inte att ligga i vagn) kan jag inte tänka och hälften glöms bort. Gärna ska man ju se beskedlig ut själv. Har hänt att jag kommit ut med mascara på bara ett öga, olika strumpor och ofta oborstade tänder.

Därför är det lite skönt när man ska träffa andra bebismorsor.
"När ska vi ses?"
"Vid 13 typ".
Det där "vid" och "typ" är jäkla sköna ord. Grymt underskattade.

Rebirth

I ett av mina svagaste ögonblick fick jag frågan om jag ångrade mig gällande beslutet att skaffa barn.
Svar: Nej aldrig!
Jag kommer aldrig ångra Oliver. Skulle aldrig någonsin vilja vara utan honom.
Däremot skulle jag kanske kunnat vara mer förberedd. Det är lätt att läsa på om graviditet och förlossning. Men det är ju sen det börjar. Omställningen.

För det är inte alls svårt att lägga till en person i sitt liv. Särskilt inte ett älskvärt barn.
Det svåra är att göra sig av med en. Sig själv. Sitt gamla jag. För man blir ju en ny.

Vissa är födda till att vara mammor. Som min vän Therese som hade halva medicinförrådet med på vår Thailandresa. Vad oväntat man än behövde hade hon det.
Eller som Lina. Alltid redo att ta om hand. Styra upp.
Vi andra måste omprogrammeras. Å ni som jobbar med datorer vet att det kan ta sin lilla tid.

"Fina lilla krumelur..."

Lillkillen har fått sitt första sparkonto. Oliver var lugn och glad under hela det långa bankbesöket. Men när vi precis kommit överens om summan på hans konto började han protestera högt. Tydligen var han inte nöjd med de ringa slantar som är tänkt att rulla in på hans konto i slutet på varje månad.
Lika högt protesterade jag i mitt huvud när bankkvinnan berättade att han kunde börja ta ut på kontot när han var 18 år. Galna kvinna! tänkte jag. Vår kille ska alltid vara så här liten.

Pappaledigt = semester?

I morgontidningens krönika skriver reportern att han nu ska gå på pappaledighet. Kollegorna frågar hur han ska fylla tiden.
Jag reflekterar över två saker.
Det första var förstås frågan hur han skulle fördriva tiden.
Det är så att vi jobbar i samma hus och har ungefär samma kollegor. Behöver jag nämna att jag aldrig fick den frågan. När jag gravid fantiserade om hur jag skulle hinna med att gå en hantverkskurs under mammaledigheten var det mer så att dom skrattade åt mig och sa att jag nog skulle ha att göra ändå.

Det andra jag tänkte på är tiden. Jag räknar till att fem av sex nyblivna pappor jag känner har börjat ta ut sin pappaledighet i månaden maj och över sommaren. Så passande.

Men det är ju hemskt bra för jämställdheten det här med att männen nu vill ta ut sin pappaledighet. Som att dom kommit på att det är en jävligt bra grej.
Bara det är över sommaren.

Matvanor

Tänk en hamburgare som nattmacka vid 22. Vakna och steka en korv vid 01. En näve chips vid 04 och kanske en nätt grötfrukost vid 07. Sova bort hela förmiddagen med paus för ett mellis vid 11 för att sen moffa i sig tre stora middagar på kvällen, kl 14, 17 och 20.
Om Oliver hade varit ett par år äldre hade hans mat och sovvanor kallats ett minst sagt osunt leverna. Förrästen om en sisådär 15 år kanske hans beteende är något liknande?

Skitroligt

Någon frågade för ett par månader sen om det var roligt att vara mamma. Då svarade jag ganska svävande. Kan ju ha något med koliken att göra men faktiskt säger mina mammaväninnor ungefär samma sak. De första tre månaderna VAR inte roliga. Mer omvälvande, ibland mysiga men mest jobbiga.

Men om jag skulle få frågan i dag när han är en fyra månader gammal, glad, pratglad och nyfiken liten sötnos skulle svaret bli ett annat. Skitroligt! Nästan hela tiden faktiskt. Han är verkligen så jävla rolig.
Som i dag när vi provade sommarhattar och kepsar på stan. Jag höll på å dö av skratt vad rolig han såg ut när han prova den ena efter den andra som var för stor och han försökte käka upp dom.
Eller att han ALLTID kissar på barnmorskan.
Eller när han busbiter i tutten när han han ammas och sen garvar när jag säger åt honom.
Eller när han vaknar kl fem på morgonen och skrattar när vi kommer som om han vet att vi är skittrötta.
Eller testar sin ljudkapacitet med att ropa högt högt högt tills det ekar och sen ser jättenöjd ut.
Eller när han la av en brakare mitt i ett seriöst bankmöte och alla runt omkring blev tysta. Själv såg han ut som det regna.
Skitroligt!

Mardröm

Jag drömde att det bara var en dröm. Att något gått snett vid födseln och att vi inte fått med honom hem. Men att jag blivit så psykisk sjuk av händelsen att jag fortfarande såg honom, matade honom, trodde att han fanns. Mannen försökte övertyga mig om att det bara var jag som såg honom. Till slut insåg jag. Fy fan vad hemsk det var! Så sjukt tomt. Ville bara dö.
När jag vaknade låg han brevid mig och log i sömnen. Men vaknade när jag nästan kramade sönder honom.

NY

Lite knubbigare ben, något rundare kinder. På väg runt på mage men inte riktigt. Bomull i magen i stället för spikar, en glad skit dygnet runt. Tråkigt att sova, vill inte, vill inte! Allt ska ner över huvudet, gärna täcket så det knappt går att andas. Nyförsäkrad, nyklädd, nygammal. Ny mamma.

Taskigt!

På tal om simning. Vid mina simpass brukar det hållas simskola för överviktiga barn. Jag höll på att drunkna när jag såg deras föräldrar, själva överviktiga de flesta, sitta och fika på bullar och käka kioskens hamburgare!
Allt medan deras små älsklingar kämpande och svettades i bassängen. Snacka om att kasta grus på curlingbanan!
Det enda positiva i det hela är att jag själv blir motiverad att simma ett par extra längder.

Känsliga läsare varnas.

Å även Mannen kan sluta läsa här.
Jag ska nämligen komma in på ett känsligt område.
Knipövningar. Det är väl den tristaste aktivitet som finns? Men ack så viktig blev jag varse första gången jag var och simmade för nån månad sen. Det kändes som hela bassängen sögs upp i mig som en bakvänd kallsup. Schviiiiiiiich! Likadant när jag klev upp. Schwoooong. Så fylldes poolen på igen.

Men i går när jag för femte gången i ordningen gjorde samma besök var jag beredd. Gick låångsamt ner i vattnet med samma koncentrerade, "känna efter"-min som Oliver har när han bajsar. Men. Nada! Inget kallt mellan bena och vattennivån var lika hög som innan. Ett tydligt tecken på att övningarna gett resultat. Skönt.

Hur mår du egentligen?

"Tjena, läget?"
"Hej, jo tack bra!"
Dessa fraser kör man ju flera gånger per dag i förbifarten utan att sätta så mycket värde i orden. Men när någon som verkligen känner och bryr sig om en frågar på riktigt "Jag måste bara höra hur du mår egentligen", med betoning på EGENTLIGEN, går det inte att hålla upp någon fasad. Ut kommer allt som hållts inne i flera månader: "Snyft, jo det är lite joooooobbigt, buuääääääääääää!!!"

Nu är det ju inte så illa. Jag är inte helt förstörd jämt. Lika ofta väldigt glad. Men att vara kolikmorsa är väldigt schizofrent. Man är antingen dyngdeppig eller överlycklig. Sällan något mittemellan. Bra sömn + skrikfritt= lycklig. Lite sömn + skrik= olycklig.
Det jobbigaste är att veta om att man är skitjobbig men inte ha kraft till att göra nåt åt det. Min kropp lever sitt eget liv. Jag säger"var glad" men kroppen beter sig ilsket och surt. Det är tur att man har en man med stort tålamod. Och en mamma som fångar upp en.

Tomt

Orkar inte. Inte tänka. Inte skriva. Och alltså inte blogga. Tomt. Tre månaders sömnproblem och skrik har tagit ut sin rätt. Hans kolik höll ju upp i ett par himmelska dagar. Sen kom den tillbaka med dubbel kraft. Höll lågan uppe till den magiska tremånaders-gränsen då alla sa det skulle vara över, men den passerade obemärkt... Men jag orkar inte klaga mer. Inte gnälla. Inte känna efter. Inte vara bitter. Så jag slutar här.

A walk in the park?

Jag har alltid gillat utmaningar. Men att skaffa barn såg jag snarare som att ta ett steg tillbaka. Ta en paus efter ett par intensiva jobbår. A break. Lite lugn och ro. Stå stilla ett tag.

Men. En utmaning är det. En natt här i veckan när jag för tredje gången sömndrucket ammade den lilla kände jag mig övertygad över att jag aldrig i livet haft en större utmaning än det lilla livet. Både fysiskt och psykiskt. Bergsklättra i Himalaya, hoppa fallskärm eller vara med i direktsänd tv "is a walk in the park" jämfört med det här.

Men lite likt Himalaya är det allt. När jag utmattad efter flera kilometer uppåt kände för att krypa in under en sten och dö, men stängde av hjärnan och fortsatte, till slut kom upp på toppen ovan molnen, tittade ut över den makalösa världen nedanför, milslånga vyer och snöklädda toppar insåg att det var värt besväret alla gånger.

Äcklig bebis

Ett hårstrå i halsvecket, en brödsmula i örat och lite klägg bakom öronen. Han är inte alltid så fräsch våran lilla kille.
Ja, jag vet jag kan ju inte skylla på honom direkt. Det är ju vi som slarvar med hans hygien.
Det är stört omöjligt att bada honom på egen hand på dagarna och på kvällarna är det så mycket annat som ska göras.
Men när jag vid amningen i morse hittade nån sörja i ett halsveck jag inte trodde fanns fick det vara nog. Det blev en grundlig torrbadning.
Måste nog börja utöka våra helgbad till flera, i allafall inför BVC-besöken.
Annars kommer väl en soc-tant och tar honom i från mig.

Välkommen till Världen (igen)

En helt ny värld har öppnats framför hans vackra ögon nu när smärtan har försvunnit. Med en sådan tuff start var han nog rätt skeptisk till det där med att vara människa. Men nu verkar han se allt med nya ögon. Han vill inte ens sova rädd för att missa något fantastiskt.

Å det vill inte hans mamma heller. Missa en vaken, nöjd, fantastisk sekund. Det blir således ett uppehåll i bloggandet. Vi har tid att ta igen. Min fina son och jag.

Bakom hörnet

"I dag kom våran son till världen. Det är fantastiskt! Jag känner en sån sprudlande lycka och är rörd till tårar. Det är det bästa som nånsin hänt mig".

Ungefär så hade jag trott att mitt första inlägg här skulle se ut efter förlossningen. Det gjorde de inte. Det kändes inte så. Det blev inte alls som jag hade tänkt. Jag blev "snuvad på konfekten", som barnmorskan sa, både vid förlossningen och tre månader framåt. Det fanns inget utrymme för lyckorus. Oro, besvikelse, ångest och frustration tog ofta över.
Men. Nu. Äntligen!
Har jag fått det barn som jag förväntade mig. Som bara skriker när han är hungrig eller trött och som är glad däremellan. Som kan hjälpas. Som blir nöjd. Koliken är över och jag har fått en ny liten kille. Förut såg jag honom så sällan bakom allt det onda. Han är helt fantastisk! Så bättre sent än aldrig kan jag äntligen skriva raderna.

"För 2,5 månad sen kom våran son till världen. Det är fantastiskt! Jag känner en sån sprudlande lycka och är rörd till tårar. Det är det bästa som nånsin hänt mig"!

Tillväxtperiod

Det är med vedmod i hjärtat och en tår i ögat som jag packar ner hans babykläder stl 50. De har blivit för små alla dessa minsta mössor och söta plagg med får. Jag lägger varsamt upp 56:orna högst i högen för att hinna använda dom så mycket som möjligt. Han har redan börjat nosa på 62:orna, de lite tuffare kläderna av manchester, bamsetryck och nikeluvtröjor. Min lilla bebis börjar förvandlas till en liten kille!

Det märks även på hans humör. Hans sovperioder under dagarna är ett fint minne blott. Hans intensiva timmar med gallskrik och magvärk har ersatts av kontstant smågnäll. Nu kräver han uppmärksamhet hela dan, mycket tutte och gärna napp. Nätterna vet man inte längre riktigt hur de blir. Tror att han själv är lite förvirrad över vad som händer med hans kropp. Det innebär att hans mamma är lite tröttare, inte gråtfärdig som vid skrik, men lite halvdåsig mest hela tiden. Men tycks ändå skåda en fin ljusning och en ny värld bakom hörnet.

Jag duger

Jag trodde aldrig att jag skulle bli vän med mig själv. Jag har, hur mycket jag än presterat, aldrig tyckt att det är tillräckligt. Nöjd, visst, men man kan alltid göra mer, var filosofin.
Men jag har upptäckt att jag, efter att jag blivit mamma, har blivit snällare mot mig själv. Och det känns så skönt, att jag inte kräver så hemskt mycket mer av mig själv hela tiden. Ett exempel var i dag när jag efter frissan, i stället för att ha ångest över att jag inte gick någon promenad i morse, gav mig själv en klapp på axeln för att jag inte ätit kakan som serverades till kaffet på salongen. Å när jag låg där i avsköljningen och fick den där sköna skalpmassagen, tänkte jag: "Fan, vad jag är värd det här!" i stället för att ha ångest över att vara hemifrån.

Jag tror den här nuvunna vänskapen med mig själv beror på att jag i större utsträckning än tidigare ägnar tiden med mig själv hela dagarna. Jag menar, om inte jag ger mig själv beröm, vem ska då göra det?

Revolution

På måndagmorgonen vaknade Oliver och var en lite vuxnare människa.
Han visade mig vad han lärt sig på en natt: rikta sina rörelser, medvetet gripa tag i saker och byta dom mellan händerna (gärna sin snopp på skötbordet).
Å från att endast vara glad och nöjd " en kvart om dan" och resten sovtid eller gnäll hade vi i går en underbar "mor och son-dag". Flera timmar av snack, skratt och dans, ja, han gillade plötsligt att bli buren!
Helt plötsligt är jag inte bara mat utan han verkar gilla mig på riktigt. Det är tacksamt efter allt slit. Kanske blev jag lite väl exalterad. Efter en shoppingtur gick jag mannekäng för honom vilket han verkade uppskatta, men när det var hans tur att prova sina kläder fick han nog. Tydligen finns det en gräns var på vi ska begränsa vår relation.

Bomull mellan öronen

Vem fan bokar en fotografitid på onsdagen och en klipptid DAN EFTER?!!
Bara en trött småbarnsmamma med gröthjärna.
Insåg mitt misstag för sent och det gick inte att boka om klipptiden trots mina böner.
"Du kan väl sätta upp håret vid fotograferingen" säger min frissa.
Mm. Det är kul. Det har jag ju inte gjort i ett halvår nu. SUCK!
Nån som vet när hjärnan börjar fungera igen?

Blått är flott

På Internationella Kvinnodagen skriver tidningarna om jämställdhet. Mycket handlar om hur vi uppfostrar våra barn. Att låta killar leka med dockor och tjejer bära blått. Det är viktigt det där och verkar vara svårt.

Kanske ska jag skämmas som mest klär min lilla kille i brunt, svart och vitt? Å ärligt talat skulle jag bli lite besviken om han i framtiden skulle börja rida eller gilla gymnastik.
Men serrö det handlar inte om att han har snopp. Hade jag en dotter skulle hon heller inte äga ett endaste rosa plagg (så länge jag får bestämma). Helt enkelt för att JAG tycker det är fult. Hon skulle lätt få ärva Olivers alla fina men tråkiga svartvita kläder. Å jag skulle bli lika besviken om hon red eller gympade helt enkelt för att JAG tycket det är skittråkigt. Mina barn ska spela fotboll som JAG gjorde.
Nej, det där med jämställdhet blir nog inga problem. Då får jag nog skämmas mer för att jag försöker göra dom till småkopior av mig själv.

Ingen bra fredag

17.00 Oliver börjar skrika.
Arbetsmetod: Dra honom i vagn iklädd overall (don´t ask, its his thing), och falsksjunga "Sov du lilla vide.."

17.30 Han somnar, jag försöker sova middag. Har precis slumrat till när..

17.50 Oliver börjar skrika. Metod: Mata, Vagga i babyskyddet

18.30 Han lugnar ner sig och jag börjar laga mat, Oliver kollar nöjt på. Jag sätter mig ner och ska precis börja äta när...

18.50 Oliver börjar skrika.
Metod: Dra vagn, frustrerat falsksjunga "Vem kan segla..", vagga i babyskyddet..

19.30 Han lugnar sig. Jag värmer maten som kallnat, hinner äta fem tuggor innan..

19.45 Oliver börjar skrika.
Metod: vagga i babyskyddet, vagga i mjukliften, dra vagn, falsksjunga.., köra över trösklar ( jag sittandes på golvet, är så trött..)

20.15 Han somnar. Maten har kallnat. Igen. Av ren frustration slänger jag maten i vasken. Sjunker ner i soffan, tar en klunk vin, slår på tv:n när..

20.30 Oliver börjar skrika.
Metod: köra över trösklar.

20.45 Oliver somnar om."Yes!" Ser fram emot att se favvoprogrammet när...

21.00 Oliver börjar skrika.
Metod: dra över trösklar, matar (då är han tyst en kvart..)

22.00 Oliver skriker fortfarande
Metod: se ovan, nånstans här börjar tårarna bränna bakom ögonlocken.

23.00 Oliver skriker fortfarande.

Metod: Matar igen, trots att jag gör honom en björntjänst då han får ondare av att äta för ofta, men jag måste bara få tyst på honom!

23.15 Jag slocknar med Oliver på bröstet. Oliver somnar med tutten i munnen och sover sen för natten.

23.20 Mannen kommer hem från jobbet. När jag sen somnar om är det med allvarliga tankar på sterilisering.

Fan va bra jag är!

Så får man ju inte säga i Sverige, men jag gör det ändå. Jag har nämligen varit duktig på sistone. Det är så sällan nu för tiden jag får saker gjorda så jag förtjänar lite beröm från mig själv, det är så lätt och bara tycka att man inte gör tillräckligt.
I går gick jag en lååång promenad på morgonen och tog dessutom ett simpass med Väninnan på kvällen. Dessutom slank inget onyttigt genom tarmen på hela dan.
I dag har jag fått arslet ur vagnen och bokat både foto- och klipptid. Man kan ju nästan tro att jag har sovit ordentligt.

Aaaaaaaaaaaaaaaj!

Han har lagt till ännu en dålig vana. När han käkat klart nyper han till bröstvårtan med läpparna, rycker till och draaaaaaaaaaaar!
Jag har ju en tendens att dåsa till när han käkar och det är som han vill få uppmärksamhet:
"Waky paky morsan, nu är ja klar!" Ja, vaknar till gör man ju bestämt. Med ett illvrål.
Jag har sagt att han måste sluta med det där. Iallafall med tiden. Jag är ju en öm, förlåtande moder. Men jag är inte så säker på att framtida flickvänner skulle vara lika förlåtande.

Mot ljusare tider

Även om det kanske inte var så snyggt planerat med födelsedag i mellandagarna, så är det i allafall en rätt bra tid på året att gå i koma.
Jag menar, man lever ju ändå i en bubbla de första månaderna, så de mörkaste månaderna på året har fått pågå utanför fönstret utan att jag riktigt är med. Vilket bara är skönt.
Nu börjar det bli ljusare, våren är på antågande och man börjar komma ur sin bubbla, börjar få lite kläm på det där med bejbisar. Börjar sakta vakna till liv.
Tidigare har jag inte riktigt orkat gå så långt eller länge ute i slasket, men nu när det ska bli fart på konditionen kommer våren som på beställning.
Koliken behöver nog en månad till på sig för att försvinna, men den får inte pågå längre, vi har lovat Oliver att han ska slippa ha ont mer då. "Snart", säger vi, "så vänder det".
Vi räknar dagarna alla tre.

Tjockis

Jag gick upp ca 20 kg under graviditeten. 10 försvann på en vecka. Sen långsamt försvann tre till. Sen är det stopp. Hallå! "Rinner av när man ammar". Bullshit! Jag är så jävla trött på tights! Har inte burit annat än dessa i nästan ett år nu. Men jag vägrar köpa nya jeans i den storlek jag har nu. Gjorde ett tappert försök för några veckor sen på stan. Det slutade med att jag gråtfärdig gick ut provhytten med ett löfte att inte gå in i en igen innan jag gått ner till en rimlig storlek.
7 kilo kvar. Nu jävlar ska de väck!

Vad var det egentligen som hände?

Förr behövde den starke mannen hämta in brödfödan (typ klubba ihjäl en björn, numera krävs det ju inte några direkta armmuskler för att slå på några datatangenter).
Men det har aldrig varit naturligt för en kvinna att ensam ta hand om en nyfödd och hemmet. Liksom i många andra kulturer i dag var det självklart att efter en förlossning (utan bedövning, ajaj..) få vila upp sig medan familj, vänner, byfolk, hjälpte till med hushållsarbete och den lilla.
Så även om vi idag har familj eller andra som ställer upp och barnvaktar då och då (tack gode gud) är det inte alls på samma sätt som att de flyttar in i lägenheten finns där dygnet runt.
Det är med andra ord inte omänskligt att vi klagar. Vi hinner ju inte ens sova ut efter förlossningen eller bearbeta händelsen mentalt. När jag tittar på kort från första veckan kommer jag knappt i håg nånting och fortfarande har nog hjärnan inte riktigt hunnit fatta vad som hänt. Jag skulle behöva en natt bara, ensam, sova, tänka, hinna i kapp. Jag tror vi skulle bli bättre föräldrar då.

Konsten att ensam gråta i kör

Förra veckan grät jag av trötthet. Det händer titt som tätt. Men det är det ingen som vet. Inte talar jag högt om det, för gråta ska man som nybliven mamma bara göra av glädje.
Men efter två max-en-timma-sömn-i-rad-dygn orkade inte kroppen mer och släppte ut lite frustration genom ögonen.
En annan mammabloggare har redan skrivit om det, om att vi gråter i tysthet. Men om vi är flera trötta morsor som grinar, kan man väl säga att vi gråter i kör, även om vi gör det var och en för sig?

Anpassad

"Man kan inte påverka allt som sker, men man kan påverka hur man ska förhålla sig till det", heter det ju.
Å det finns olikas sätt att förhålla sig till en bebis som kissar ner både dig och sänglakanen.
Man kan (som jag gjorde i början) skrika: iiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhh!, rusa med barnet till skötbordet, slänga in lakanen i tvättmaskinen och sig själv i duschen.
Eller, så kan man (som jag gör nu) lugnt ligga kvar i sängen, säga hoppsan! å halvsova en halvtimme till tills barnet själv verkar missnöjd med situtionen, gå å byta blöjan och sen glömma bort både att en själv och lakanen är kissiga. Lakanen är ju ändå fulla med kräk- och bröstmjölksfläckar så vad spelar lite kiss för roll? Det torkar ju.

Dålig vana

Han har skapat ett beroende.
Han vägrar sova om han inte får ligga i sin fleeceoverall. Ute. Inne. I vagnen. Ja, överallt. Vi kan försöka, vagga honom i oändlighet i hans vagn. Men hans, i och för sig väldigt vackra, ögon vägrar slutas tills man ger upp och klär på honom overallen. Då somnar han på studs.
Vi har den ju uppknäppt så han inte ska bli för varm, men det känns ju ändå lustigt.
Snart växer han ju ur den och sen kommer ju sommaren. Hur ska det gå då?

"Å när ska du ha?"...

...Är verkligen inte en fråga man vill ha två månader EFTER man fått barn.
Den dumma tjejen som kläckte den kommentaren träffade jag på en husvisning. Hon var själv gravid i sjätte månaden å jag hade ställt frågan till henne först. Det var då hon kom med det dräpande svaret.
- I maj, och du då?
- Hm, nej den där lilla tillhör mig (pekar på Oliver), så det är nog bra för mig ett tag framöver.
(Det är här hon skäms såklart, jag kan nästan känna hennes panik, stackarn)
- Nä men oj, jaha, jag trodde... med den där utvippade jackan..

Okej, jag hade snackat med henne om dagis å sånt "med tanke på den lilla", å hon hade väl missat att jag syftade på den lilla som Mannen gick å bar på, så visst, hon kan vara ursäktad, men behöver jag säga att det inte blev några chips till helgen?

Tossmannen

I dag hittade han sina fötter. Åh Wow, tycktes han tänka, va äre där för skojiga saker!
Jag ville inte döda hans glädje med att säga sanningen; tyvärr grabben, de där är inga roliga saker. Dom bara finns där, du går med dom (men inte förrän om ett år). Å man kan inte äta dom.
Men när han nu börjat ha koll på fötterna känner jag pressen på att ha likadana strumpor på båda fötterna. Innan har vi tagit dom som låg närmast, vilket oftast blivit en brun och en vit, en randig och en med ugglor på. För visste ni att det med bebisar kommer en osynlig varelse som äter babytossar? Men de tar bara en av varje.

Ensambarn?

"Bär, bär, bär!" är rådet till föräldrar med barn med magbesvär (haha det rimma).
Men vår kära vän gillar absolut inte att bli buren. Inte i famnen och allra minst i babybjörnen. Han gallskriker bara. Visst, skönt å få ha armarna fria, men ändå. Trodde alla barn gillade att bli burna. Men han kanske bara är självständig? Eller så tycker han inte om oss.

Badhair-period

Jag är glad över att den där "slarvknutpåhuvetfrillan" är så poppis nu. Den välkomnas varmt av oss nyblivna mammor som inte har tid med vare sig frisör-, hårblås- eller stylingtid.
Liksom fotograferingen som aldrig blir av blir det inte heller av att boka den där jäkla frisörtiden som jag säger till mig själv varje morgon att jag ska boka. Men vilken frisyr ska jag egentligen välja? Det måste ju gå på tio sekunder att fixa i ordning den. Helst på fem.

Fotografering

Man behöver ju inte. Men det känns lite som ett måste att var med i tidningen. "Nu är han här, våran prins, blablablala..."
Vi skulle ha fotats för flera veckor sen.
Men då orkade vi inte.
Inte veckan efter heller.
Sen började Mannen jobba och då fanns det inte tid. Men nu ska vi försöka ta tag i det igen! Känns som en lagom tid. Oliver är ännu inte för stor och jag är inte för ful (inte lika svullen i ansiktet) Dessutom har han ju hunnit lärt sig le, vilket jag i å för sig tvivlar på kommer visa sig under en fotosession på löpande band. Sen tycker jag nästan alla blir så fula på BB-bilderna. Trycksvärta och dålig kvalité på bilderna. Men men. Måste ju ha ett utklipp å visa honom när han blir stor så han förstår att vi var så stolta över honom att vi ville visa upp honom för hela världen!

Äre kul ällä?

"Är det roligt att va mamma?" frågade Väninnan en dag.
Jag blev ställd. Roligt?
"Ja skitkul. Asroligt!" står det väl i mammahandboken att man ska svara, men vad jag minns mumlade jag nog bara något otydligt till svar, typ:
"Eh roligt jovisst! eller kul kanske det inte är det är rätt jobbigt också men visst lite skoj kanske det är om man gillar gissningslekar för det är det man gör mest gissar varför han är sur och antingen försöka få honom att sova eller försöka få honom att vakna inte så festligt direkt men visst ungen är ju söt å så oftast när han sover eller jo ibland när han är vaken också såklart men inte alltid är det roligt eller förrästen.. Hm.
ROLIGT kanske helt enkelt inte är rätt ord."

Läckberg kläckte en, jag vet inte om det var en dum eller fantastiskt skön, replik i en intervju för ett tag sen (om hon nu var rätt citerad).
"Bebistiden passar inte mig" (läs artikel nedan).

En annan har sagt: "Jag älskar mitt barn, men jag älskar inte nödvändigtvis att vara mamma."

Så det är faktiskt inte en enkel fråga, och det finns inget givet svar.
Det är mysigt och ofta underbart. Men roligt i dess rätta bemärkelse, får jag nog fundera vidare på.

http://www.alltombarn.se/bebis/lackberg-bebistiden-passar-inte-mig-1.22154

Såld

Jag är körd. Totalt. Det där med att inte bli en curlingförälder. Bara godis på lördagar. Glöm det.
Han har börjat le.
Det mest fantastiska, ljuvliga, varma, underbara leendet som skjuter små glödande pilar rätt in i mammahjärtat. Suck. Jag kommer aldrig kunna säga nej till honom. (Men säg inte det till honom..).

Regnskogshuliganer

Ni behöver inte oroa er. Det här med klimathotet. Jag har lösningen! Eller, jag har i allafall förklaringen.
Försäkringskassan.
Faaan va papper de skickar ut! För varje utbetalning skickas två kuvert. En som det står hur mycket jag får (tack jag fattar, det är samma summa varje månad för alla) å ett som det står att nu har summan betalats ut (tack jag fattar, det är samma datum varje månad för alla). Dessutom skickar de ut såna onödiga brev som tex "du kan välja vilket konto du vill att barnbidraget ska gå in på " (tack, schysst liksom, men JAG FATTAR!).

Materialist

Han har ju ingen kolik. Han har ju bara världens tråkigaste föräldrar!
Efter att ha besökt Olivers kompis å han fick prova hans roliga prylar - å älskat dom-förstod jag ju vad han saknade: Roliga leksaker!
Tyngd med dåligt samvete åkte då hans föräldrar (som tidigare tyckt att kottar å pinnar är fullgoda leksaker) och införskaffade ett riktigt babygym till honom.
"Om Axel har ett så måste ju Oliver ha ett." Ni ser, det börjas redan nu.
Prylhetsen.
Galet.

rumpan bar

Det är ytterst sällan i mitt liv som jag har behövt använda säkerhetsnålar. Men just nu äger jag en för lite. Jag har bara en. Och två användningsområden.
Det ena är för att sätta ditt dingelleksaken på Olivers vagn. Det andra är för att spänna åt mina för stora gravid-tights (har inte hunnit köpt nya) som jag typ använder varje dag då de är de enda jag fortfarande kommer i.
Så jag flyttar den där säkerhetsnålen fram & tillbaka mellan dessa, där den behövs bäst för tillfället.
Så ser Ni mig på barnvagnspromenad nån gång å undrar varför jag går å drar upp byxorna hela tin så har ni här förklaringen.

Värre, värst

Ur tidningen:
"10% av alla barn föds med kolik. I vissa fall är orsaken mjölkproteinallergi, för övriga är orsaken endast en outvecklad tarm."

Endast? Endast?! ENDAST?!!!!

Skulle en vuxen människa få gå runt och skrika av magkramp i tre månader i sträck utan behandling? Tror icke det. Lex-Maria -anmälningarna skulle hagla in till socialstyrlesen.

Men liksom helvetesgraviditeter och jobbiga förlossningar är väl koliken naturens sätt att förhindra att planeten blir överbefolkad. Man tänker ju gärna både en och två gånger nästa gång lusten faller på.

Men personligen kom jag nog rätt lindrigt undan ändå. Det finns de som har de betydligt värre:

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article2329135.ab

Dagens Ros

Till alla fina resenärer på Östgötatrafiken som hjälper en stackars mamma med vagn i nöd upp & ner från tågvagnen. Ni är mina hjältar!

Bortprioriterad

Jag har tittat på vår blomma i sovrummet varje morgon i en vecka nu. För varje dag har bladen slokat mer och mer. Varje morgon har jag lovat att jag ska ge den vatten. Men lik förbannat kommer jag varje morgon på att jag glömt, inte hunnit. Det ger mig lite ångest det där. Snart dör den ju. Men det finns helt enkelt inte tid för den i vårt nya liv.

Små saker gula

De ligger överallt. De gula. Bredvid sängen, i sängen, under sängen, i fönstret, på toaletten. Nyss fann jag en i bh:n. Konstigt, för när jag behöver öronpropparna som bäst hittar jag alltid bara en.

Schhhhh............

Så då passa du på och sova förstås, om han nu somna så tidigt? Nej nej. Jag låg vaken i flera timmar och lyssnade på tystnaden. Tysthet är grymt underskattat. Tysthet är helt fantastiskt ljuvligt. Tysthet är som bomull för öronen. Ja, jag kan nog säga att jag kommit att älska tystnaden.

Eller kanske?

Jag spetsar öronen redan i hissen. Nä, det hörs inget. Utanför dörren? Nä, det är tyst. Öppnar sakta och försiktigt dörren, stannar till i två sekunder. Lyssnar. Drar en lättnadens suck. Nä, inget barnskrik.
Konstigt att han alltid ska va så beskedlig när Mannen är ensam med honom.
Han fortsatte att vara hyfsat lugn hela kvällen, somnade 22.30 och sov hela fem timmar i sträck. Lyx. Lyx. Lyx!
Det kanske inte vore så dumt med en till ändå?

Aldrig mer!

De säger att man glömmer. Att den traumatiska (ja, det är den ju) förlossningen och den jobbiga förstatiden med småbarn snabbt glöms bort. Å att man blir sugen igen.
Jag sa aldrig "aldrig mer" trots 17 timmar på britsen. Men efter 30 timmars värkarbete sa jag att "OM det blir nån mer gång så är det faaan planerat kejsarsnitt som gäller. Punkt slut."
Men efter i natt- så fort jag ens var i närheten av slumra till började han gnälla efter mat, så fort han ätit bajsade han, så fort en blöja var bytt kissa han ner sig igen, så fort alla behov var mättade kände han i stället av magknipen, vid den tidpunkten han glömt bort sin magnip är det matdags igen, eller bara allmänt missnöje- kan jag med bestämdhet säga ALDRIG MER!

Mammaprovet

Jag var ute och gick med min 4 åriga dotter.Hon plockade upp något från marken och stoppade det i munnen. Jag tog saken ifrån henne och sa till henne att inte göra så.

- Varför då, frågade dottern.- För att den varit på marken och du vet inte vart den varit, den är smutsig och kan vara full av bakterier.Då tittade min dotter på mig full av beundran och frågade;- Mamma hur vet du allt sånt där?

Uh, jag var tvungen att tänka snabbt,

-Alla mammor vet sånt här: Det är en del av mammaprovet, det måste vi veta annars får vi inte bli mammor.

Vi gick vidare en stund och min dotter var tyst i 2-3 minuter men hon tänkte mycket på mitt svar, så plötsligt sa hon,

- Nu förstår jag !!!! Om man inte klarar provet då blir man pappa.

- Precis, svarade jag med ett stort leende på läpparna!

(Hört på Familjeliv.se)

Att jobba eller att inte jobba

Det har börjat suga i jobbtarmen. Konstigt att när man MÅSTE jobba längtar man till semestern, men när man inte behöver vill man inget hellre. Det har ju känts som en självklarhet att mamman är ledig först och längst pga ammning. Sen får pappan ta allt det roliga när han är lite större och de kan leka tillsammans. Men ju mer jag tänker på det är det ju ingen konst att ge han ersättning ett par gånger i veckan. Kanske jobba en eller två dagar i veckan? Det behöver ju inte vara allt eller inget. Får väl pumpa ut så inte brösten spricker under dagen.
Kläckte idén för Mannen som nog inte är omöjlig. Han är gärna hemma, men jag tror att han har svårt att tänka om. "Nu hade vi ju planerat så.." Ni vet mäns oförmåga att improvisera?

Du får mig

Det är en stor grej att överlåta sig. Hela sin kropp, sina tankar och inte minst sitt hjärta till en helt ny människa.
I dagens samhälle och kanske särskilt för oss unga kvinnor är det viktigt att se bra ut. Förutom för ett par lyckliga jävlar med lyxgener så är en graviditet och en förlossning allt annat än fördelaktigt för kroppen. Å visst, så är det, det vet man. Å visst, det är värt det, såklart det är. Men likförbannat så är det psykiskt jobbigt att se sin kropp förfalla, även om man vet att man nån gång kanske kommer i allafall i närheten av hur man såg ut innan. Å då pratar jag inte bara om midjemåttet utan också om det kanske mest kvinnliga området av de alla.

Jag var heller inte riktigt beredd på att han skulle uppta all tid och rum. Att allt annat av värde skulle sättas på "hold". Vare sig man vill eller inte. Att hans lilla existens är så beroende av min totala fokusering på detta stora mirakel. Att äta, bajsa och sova kan kräva så mycket planering och omsorg.

Men hjärtat, som han tog sekunden han lades på bröstet, det är det svåraste att ge. En människa som jag vet att jag villkorslöst, alltid, alltid kommer att älska och VETSKAPEN om att jag kommer att förgöras om något ont händer honom, det är den som är så skrämmande.

Att bara älska honom, det är däremot den enklaste saken i världen.

Full bebis?!

I går tog jag ett glas vin med Vänninan på krogen. Ammade när jag kom hem och sen sov Oliver som en stock.
Han sov helt över det obligatoriska 02-målet. Jag vaknade kl 05 och blev livrädd för att han inte väckt mig och velat ha mat. Vad var det för fel på honom?! Hade han dött?!
Nästan panikartat skakade jag liv i stackarn när han sov så sött.
Matade honom fortfarande halvt sovande.
Sekunden jag lade tillbaka honom i sängen somnade han om.
Men i stället för att ta tillfället i akt och få en god natts sömn för en gång skull låg jag oroligt vaken.
Var övertygad om att alkoholen gått igenom bröstmjölken och gjort honom omtöcknad, förbannade livsmedelsverket som gått ut med sådana farliga nya rekommendationer och kollade hans andetag varannan minut.
Han var självklart helt okej. Kommer det alltid att va så här nu, undrar jag? Att jag oroar mig, oavsett om det är dåligt eller FÖR bra? Troligen.

Vad hette han nu igen?

I går gjorde jag det klassiska. Letade efter brillorna när jag hade dom på huvudet. I dag sprang jag omkring som en dåre och letade efter Olivers napp fast han hade den i munnen. Jag har börjat kalla honom för Charlie. Min gamla katts namn. Herregud.
SKRÄMMANDE vad sömnbrist kan göra med en.

Kort stubin?

Jag har ju trott att jag inte var så jobbig under graviditeten. Att hormonerna inte var så svallande. Å inte har jag trott att bristen på djupsömn nu efteråt har påverkat mer än mitt minne nämnvärt. Jag är väl rätt lugn och harmonisk?
Men till min fasa har jag märkt att Mannen allt som oftast börjat inleda sina meningar med:
"Bli inte arg nu, men...." när han talar till mig.
Hm. Dags att tänka på temperamentet? Stackarn.

Dyr i drift

Här har man lagt ut flera tusen på värdelösa grejjer för att lindra kolikskriket. Å så behagar han bli tyst bara vi bygger en koja av våra täcken i sängen som vi bäddar in honom i. Kommer till ro och somnar direkt. Mannen kom på tricket i veckan och funkar såklart inte jämt men den bästa metoden hittills. Kan man ta patent på detta måntro?

Så med mindre gnäll kommer ju också fler ljusa stunder med lillstjärnan. Han har börjat "snacka" väldigt mycket och hans fina ögon följer oss nyfiket med blicken. I gårkväll sa jag till Mannen:
- Nu börjar jag förstå varför alla säger att det är så roligt med barn.
Bättre sent än aldrig kan tyckas.

Egentid

Det är inte det att jag inte vill va hemma. Grejen med att gå en kurs i silversmide var mest för att få använda hjärnan lite under mammaledigheten. Det krävs ju inte direkt högt IQ att amma och kreativiteten stimuleras föga vid blöjbyte.
Men när jag i dag var på väg till premiärkursen (försenad såklart) kände jag att det också skulle bli skönt att tänka på nåt annat en stund. Men det funka sådär. Kom bara hem med grejer det stod "Oliver" på. Jag vet. Larvigt.

The hole truth and nothing but

Min värsta mardröm har alltid varit att "bara vara mamma." Det kan låta hemskt och det är inget jag talat högt om. Radhus, volvokombis och hundar stimulerar kräkreflexen å de grövsta på mig. I mitt själviska liv står karriär, vänner och resor väldigt högt.
Mitt barn var planerat och varmt välkommet. Jag har intalat mig att man kan ha barn utan att gå i de där fällorna och glömma bort sig själv. Jag tror det fortfarande, även om jag blivit mer varse om att det blir jäääävligt svårt.

Overkill

Det blir lätt lite för mycket. När man till vardags är en sunkig småbarnsmorsa med spyor och kiss lite överallt, för lite tid till duschar och andra hygienaktiviteter vill man lätt ta i lite extra när det väl finns utrymme. Så ofta blir det lite för mycket av det goda "piffet" när man typ bara ska till affärn och handla mjölk. Jag blev väl varse detta när Mannen i dag sa att jag var sexig när vi skulle på begravning. Just det, var liksom inte tanken.

Tuttar

Jag är minst sagt lite besviken. De där utlovade "Dolly Parton pattarna" man som ammande skulle få lyser med sin frånvaro. Kanske kan man inte kräva så mycket när man normalt bara är en B -kupa, och visst lite större är de allt. Men ändå. Inga bomber på långa vägar. Synd. Det hade varit lite kul en stund. Falsk marknadföring tycker jag allt att det är.

Mamma?

Ni som har ett smeknamn vet hur man nästan inte reagerar när någon ropar ens fullständiga namn. Eftersom det nästan aldrig används. Ungefär lika nonchalant var jag när någon i dag började prata om Olivers mamma. Jaha, vem är det då, tänkte jag och vände mig om för att söka med blicken. Det tog ett bra tag innan jag kopplade. Jag! Det är jag ja! Just det. Jag börjar kunna ta in att jag har barn. Men att jag är någons mamma. Nää. Det är för konstigt

När lillan kom...

Må hända det är jobbigt att han skriker. Men stunden när han föddes och inte skrek var hundra gånger värre. I stället för det väntade illvrålet hördes barnmorskans röst; "Tillkalla barnläkare!"
Mitt hjärna skriker;-"Varför skriker den inte?! Varför får jag inte upp mitt barn på bröstet?! Varför springer alla ut?!" Men min kropp orkar inte ta in att något inte är som det ska. Jag stänger av och somnar.

"Men vad fin han är!"
Min medtagna son var tvungen att få lite hjälp på traven vid ankomsten, färden hade varit lång. Men till slut kom han till mig. Han andades, hade fin färg och flackade med blicken. Men chocken och skräcken över dessa första minuter tog veckor att komma över. Oron överskuggande länge lyckan.
Jag glömmer aldrig rädslan då på att jag kunde förlora honom. Jag hade inte överlevt!

I dag grät jag floder över detta:

http://www.expressen.se/kronikorer/1.1458401/marcus-birro-handerna-skakar-nar-jag-klipper-navelstrangen

Allra käraste förbannade unge!

I går höll jag på att gå åt. Säga upp mig som mamma. Ställa ut honom i trappen och låsa dörren (ja låsa kanske är onödigt, han når knappast upp till handtaget.) Han var otröstlig i flera timmar och hans skrik skar lika hemskt i öronen som när man drar en krita på svarta tavlan.

I dag ligger han och snusar gott intill mitt bröst i bärsjalen. Stundtals tittar han upp lite sömnigt, fixerar blicken på mammas ögon och gurglar något som låter som "aguuu". Tycker mig skymta en antydan till leende innan han somnar om.
Större lycka finns nog inte.

Ingen bullmamma

Som mamma måste man både kunna baka och laga kalops”, sa Mannen en dag.
För en sekund for hjärtat till halsgropen, även om jag visste att han skämtade.
Jag kan räkna på en hand hur många gånger jag har bakat i mitt liv, förutom när man blev tvingad på hemskunskapen. Typ den gången Mannen och jag firade vår första alla hjärtans dag, då man fortfarande försökte göra sig till. Kalops kan jag knappt stava till, borde det inte vara två Pn?
Jag gjorde dock ett par tappra försök under slutet av graviditeten. Det slutade med stenhårda lussekatter, torra bullar och brända muffins. Å summan av gårdagens matlagning blev fastbränd pastasås, torkad pasta och brända varma mackor. Varför ens försöka? undrar jag ibland.

Skönt att bröstmjölken kommer färdigblandad!

Lurigt

Allt som oftast kommer jag på mig själv sittandes med jacka och mössa på mig. Inomhus. Det är inte det att jag är kallblodig, och ja, jag har betalat elräkningen. Det är det att Oliver tror att vi är på promenad. Alltså, ibland är det enda sättet att få honom att sova, och därmed sluta skrika, att sätta på honom overallen, lägga honom i vagnen och gå ut och gå. Oftast hinner jag inte mer än till ytterdörren innan han somnar. Å då har jag ibland stannat där, gått in igen och passat på och göra annat, iförd då ytterkläder. Det kan funka i flera timmar. Han sover gott och jag får saker gjorda. Det är väl inte SÅ taskigt att luras?

Mammor emellan

I morgon smäller det för världens mest välförtjänta mamma (och pappa med såklart!). Tänker på er!

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article4321612.ab

Döv barnvakt sökes

Han hör! I dag gjordes det obligatoriska hörselprovet. Det såg bra ut, vilket såklart är skönt att få svart på vitt.
En rolig incident inträffade dock i väntrummet på hörcentralen.
Gubbe ca 85 bast skulle betala för sin nya hörapparat i receptionen.
Receptionisten: - ..och om den inte funkar får du komma på vår jourtid mellan kl 17- och 18.
Gubben:- Va sa du?
R:- Om den inte funkar får du komma mellan 17 och 18.
G:- Va?!!
R:- OM DEN INTE.....!!!

Ska vi gissa på att han dyker upp?

Innan han gick var jag på vippen att fråga honom om han ville sitta barnvakt nån kväll. Han verkar synnerligen lämpad.

Tjockis

Trots att man som höggravid väger 20 plus kan man känna sig rätt vacker. Men så fort man lämnat "förlossningsbordet" är man bara sunkigt småtjock. För mig försvann hälften redan första veckan. Det lovade gott. Tyvärr tog det stopp där. Trots att jag helammar, lärt mig gå igen och besöken med fikabröd blivit färre har det nog bara försvunnit nåt enstaka kilo till. Så, i dag skulle det brännas! Jag och killkompisen skulle ta med våra små på en riktigt lång förbrännarpromenad. Det slutade dock med att vi gick direkt till fiket och sen kollade in rean på stan. Det brändes inte mycket annat än pengar med andra ord. "Vi är världens sämsta på att gå promenad, sa vännen." Instämmer. Å andra sidan fick jag springa hem för att hinna gömma allt jag shoppat innan Mannen kom hem...

"Jag skulle ju aldrig..."

Jag älskar paket! Därför kunde måndagen inte börja bättre. Det ringde på dörren och brevbäraren levererade inte bara ett utan hela TVÅ olika paket! Ok, den ena kanske låter mindre sexig då det var Olivers fisventiler som kommit (en grej som ska lindra gaserna). Men i det andra låg en morgonrock och tidningen Lantliv som jag börjat premma på (morgonrocken var startpresenten). När vi ändå är inne på ämnet kan jag avslöja att jag sagt ja till en prem på Vi föräldrar också. Det skäms jag för, jag skulle ju bli en cool morsa! Men när de ringde för tredje gången var jag så trött, all motståndskraft bortblåst och jag sa ja bara för att bli av med dom. Å medan jag ändå är igång kan jag ju dra ner min trovärdighet gällande den där coolheten ytterligare. Jag har anmält mig till en kurs i silversmide. Men det kan jag i allafall inte skylla på nån annan. Jag har redan blivit totalt ocool morsa helt enkelt.

Vardag

Nu är det slut på "friden". Nej, det var ett kasst ordval, men den här måndagmorgonen betyder vardag för Oliver och mig. Mannen är tillbaka till jobbet och killen och jag ska försöka hitta våra egna rutiner som är tänkt ska rulla till och med sommaren.
Det började mindre bra. Oliver skrek inte så fasligt i gårkväll vilket ALLTID uppskattas, men i stället har han blivit gnällig mest hela natten. Så för att Mannen skulle få lite sömn innan första arbetsdan stod jag och drog vagn i vardagsrummet och sov en timme hit och dit på soffan.
Å i stället för att som vanligt somna efter 7-målet och sova till 11, vaknade han redan 8,30.
Men nu när han vid 10 har somnat om igen efter frukosten har jag myst ner mig i soffan med kaffe och nyhetsmorgon och har ingen lust alls att sova. Vi får nog ta och snacka om det här.

Kiss

Tjejer, ni vet hur de där supersäkra bindorna är som aldrig läcker? Nej, precis, det finns inga. Det är likadant med blöjor. Särskilt när bebisen kommer med snopp har det en tendens att läcka ut lite överallt. Särkilt när man precis bytt blöja, tvättat och satt på nya kläder kommer det en ny skur så man måste börja om hela proceduren. Ibland skrattar vi åt det roliga i situationen. Men INTE mitt i natten.

Ångest

Jag bävar redan nu. I veckan har jag en tågresa inplanerad. Inte så lång, bara 30 minuter. Men tänk om han börjar skrika?! "Det får folk ta. Barn skriker", kanske ni försöker lugna mig med. Men NEJ! Jag vet hur folk tänker! Eller jag vet hur jag tänkte i livet före detta. Om ett barn skrek i min kupe slängde jag en av mina mest hatiska blickar på mamman i fråga å tänkte tankar som nog inte skulle ge inträde i pärleporten.
Hm.Va kostar en taxi tre mil tur å retur?

Män!

Jag behöver inte lämna tillbaka honom! Nej, på riktigt, han är min. Jag har liksom inte riktigt insett det förrän nu, att jag faktiskt får behålla honom. Å det är tur, för jag har blivit himla förtjust i honom. Även om jag inte riktigt förstår mig på honom. I två dagar har jag ätit allt igen som jag förut ratat för att han inte ska få gaser i magen. I två dagar har hans kolikskrik uteblivit. Ja, jag är nöjd såklart, men ger upp tanken på att förstå nåt sammanhang what so ever. Men jag har i å för sig aldrig riktigt förstått mig på pojkar.

Galej

I går besökte jag mitt gamla liv. Eller, som jag väljer att kalla det, mitt verkliga liv. Utanför babybubblan jag lever nu. Jag var ute på restaurang med väninnan. Jag hade en gammal klänning som jag precis kommit i igen. Vi käka god mat, drack lite vin och bubblade. Precis som förr. För det kändes som evigheter sen, även om det bara gått någon månad.
Men efter ett par timmar ringde Mannen och hade panik. Oliver vägra käka ur mjölkkoppen och var galen! I bakrunden hörde jag gallskrik. Så det va bara å pallra sig hem igen. Men det gjorde ingenting. Jag hade redan börjat sakna honom enormt.

Söndag?

På måndag börjar Mannen jobba igen. Jag har haft tur att ha honom hemma ett par veckor extra. Men jag är orolig för hur det ska gå. Med Oliver går det nog bra. Men nu har jag ju ingen som kan hålla reda på allt åt disträa mig. Typ portkoden eller vilken dag det är. Tur det finns mobiler.

Allt är relativt och det kan alltid bli värre

Som journalist vill man gärna hitta orsaker och samband. Gärna också hitta en skyldig att i frågasätta. Därför har jag lite svårt att bara accepetera nåt så luddigt som kolik, som kan uppstå av allt från ovana tarmar till mjölkallergi, till att ha psykologiska orsaker som att barnet inte gillar sina föräldrar (vilket det SÅKLART inte kan va i vårt fall:). Och någon skyldig finns inte och alltså inget att göra åt. Men efter ett ihärdigt detektivarbete utan resultat tror jag faktiskt att jag börjar bli härdad. Kan leva med det. Det är nästan okej. Det är ju ändå bara kolik. Inget värre.
Även om det är svårt att känna glädje de timmar det är som värst. Å det är svårt att avgöra om det blir värre eller bättre natt till natt för varje gång känns ju som den värsta.
Som under förlossningen då de frågade hur ont jag hade på en skala mellan 1-10. Ja, jämfört med vadå?!!! undrade jag. Det var ju första gången. Hur ont KAN det göra? Varje jäkla värk var ju en tia såklart. Men när de sen frågade en timma senare tog jag tillbaka svaret. Nä, ja skoja förut. Då var det en nia. NU är det en tia! Å så pågick det...Med facit i hand var jag kanske på en 3:a första gången de frågade. Men det va tur jag inte visste det då.

Förlåt grannar!

Att ha 3,5 meter i takhöjd är inte alltid charmigt. Det ger en jävla akustik. Som tur är kan man inte bli vräkt pga barnskrik. Eller?!
I natt var det värre än någonsin. Det var värre än något annat jag upplevt i hela mitt liv tror jag. Helt plötsligt har uttrycket "han skrek som en stucken gris" fått en innebörd. Jag trodde han var skadad. Skrek otröstligt, oavbrutet i sex timmar till 03. Men, det är "bara" kolik. Läkarn kolla till han i dag och allt är som det ska. Skönt det då även jag hade hoppats på att de kunde hitta en orsak som kunde botas.
Så. Det är väl bara å ge upp. Acceptera läget. Kolik. I tre månader. Nice.
Men hej, nu kan jag ju dricka mjölk igen. Skitkul!

Mina barn å andras ungar

Det är inte hemskt att vara gravid och få barn. Inte ens förlossningen är särskilt fruktansvärd. Jag måste skriva det för jag har märkt att mina inlägg här mest innehåller klagomål. Jag tycker det är fantastiskt att ha blivit mamma. Ett privilegium. Men lite av vitsen med hela den här bloggen är att våga snacka om det som är också är jobbigt. Att den där visionen om att man svävar som på små rosa moln hela tiden faktiskt inte stämmer. Alltid. Det är en jävla omställning att få barn. Särskilt om man som jag, aldrig varit en barnmänniska. "Va?! Tycker hon inte om barn?!" Jo klart jag gör, men bara mina egna. Å några till.

...ta i trä

Ni vet känslan när man är riktigt skitnödig? Å man är på en offentlig plats och det är kö till toaletten. Kön går låååångsamt. När det väl är ens egen tur och man börjar slappna av- bara för att inse att hela toaringen är nerpissad och man måste hålla på å torka rent innan man kan sätta sig. Ni vet känslan och lättnaden när det väl är dags?



Då vet ni också känslan när man sen inser att toapappret är slut?

Ungefär så besviken blir man när koliken sedan återkommer.

Peppar Peppar

Ni vet känslan när man är riktigt skitnödig? Å man är på en offentlig plats och det är kö till toaletten. Kön går låååångsamt. När det väl är ens egen tur och man börjar slappna av- bara för att inse att hela toaringen är nerpissad och man måste hålla på å torka rent innan man kan sätta sig. Ni vet känslan och lättnaden när det väl är dags?

Eller ni som haft fruktansvärda öroninflamationer? Efter en hel natts ständig jävulsk värk då man är beredd att skära av örat äntligen känner att trumhinnan släpper taget och varet som tryckt på börjar rinna ut och värken bara försvinner?

Eller för all del ni som genomgått en lång förlossning och efter timmar av värk känner de sista kroppsdelarna komma ut och all smärta är som bortblåst?

Ungefär så skönt är det när kolik upphör.

(Nu är det bara tre dagar som han varit bättre och helt bra är det inte men en offantlig skillnad! Peppar peppar...)

ECO-MUM

Det jag är mest besviken över med det här hela kolik-detektivarbetet är att jag inte kan bli nån "lattemorsa". Eftersom jag varken dricker kaffe eller mjölk är liksom KaffeLatte ett rätt värdeslöst alternativ. Inte för att jag brukar dricka latte, men det hade varit kul att prova på begreppet när man har chansen. Men så kom jag på att Latte väl är rätt ute? Känns lite år 2000? När jag tänker efter är jag väl, i dessa miljömedvetna tider, rätt trendig med mitt gröna ekologiska te? Förslag till ny epitet a la 2010 kanske vore på sin plats? Va sägs om ECO-MUM? Eller för all del (eftersom vi bor i Sverige) "Ecomorsa"? Vet inte, men kom i håg var ni hörde det först!

Vem vill bli miljonär?

Kan man spy av trötthet? Ja det tror jag. Mannen har legat sjuk och jag har tagit hand om lillen själv utan avbrott. Till saken hör att hans magvärk blivit värre. Nu är det inte bara på kvällarna utan på morgonen och på eftermiddagen också. Å på natten. Ja i stort sätt hela tiden utom på promenaden. Inget vi gör verkar hjälpa stackarn. Om nu kolik är så vanligt (20-25%) varför finns inget bra botemedel? Ta patent och bli miljonär! Jag skulle kunna lägga hela barnbidraget på direkten.

Babyblues

Nä inte direkt kanske men humöret åker verkligen bergochdalbana.
I dag såg jag en glimt av min lugna, nöjda lilla ängel som han var innan magknipsjävulen tog över hans lilla mage. Hela dan var han så nöjd och fin. Hela dan var jag så glad och lycklig, allt kändes så bra och framtiden så ljus.
Tänkte i min enfald att dropparna och min mjölkfria diet börjat verka.
Men icke. Exakt kl 20 började han. Såklart bebisar skriker, det fattar ju tillochmed en novis som jag. Men när jag ser att han har kramper i magen som gör ont skär det i mitt illa mammahjärta att inte kunna lindra.
På sekunden slocknar min låga och allt känns plötsligt så jäkla mörkt. Men jag ger inte upp. Mjölkdieten fortsätter men dom där skitdropparna kan barnmorskan stoppa upp nånstans där hon sa de skulle verka.

Inte bitter bara lite... trött..

Lördagkväll är det? Det kunde lika gärna vara måndag eller söndag eller...
Kvällarna ser ju likadana ut. I soffan, vid tv;n (mest sport), Oliver äter, sover eller gnäller. Jag förbannar att jag varken kan äta eller dricka något gott. Ska komma till rätta med O´s magknip, vilket utesluter kaffe, te, juice, choklad (BUUUÄÄÄÄÄ!) lök och mjölkprodukter. Å ja alkohol är ju inte ens å tänka på, vad de nya reglerna än säger unnar jag mig max ett par klunkar folköl.
Skittrött vid 20 å där nånstans börjar O´s magknip börja o pågå fram till midnatt.
Men jag "tar verkligen vara" på den här första tiden. "Den är ju så kort"...

Zzzzzzzzzzzzz

Naturen ska ju vara så finurlig. Och visst, jag håller med om att det inte är så lite fantastiskt att ett barn kan bli till och komma ut genom att man "bara" särar på bena.
Men ibland undrar jag vad som är poängen med vissa saker.
Jag menar efter ett par tunga veckor i slutet av graviditeten och på det en ibland skitjobbig förlossning vill man ju bara lägga sig ner och sova i ett par veckor. Minst. Nejdå. Det är ju då det jobbiga börjar om. Direkt måste man in i veckor kanske månader av sömnlöshet och förvirring.
Men, då har "smarta" naturen sett till att kroppen utsöndrar ett ämne när man ammar som gör en dåsig. För att kompensera dålig nattsömn, sägs det. WHY?! Då orkar jag ju ännu mindre! Jag vill ha koffein eller annat uppiggande. Ja.. ecstasy skulle också funka.

Det finaste med min bebis:

Luddet på öronen.
Hans bajsmin: Läpparna formade som ett O och ögonen i kors.
Lukten.
Att han alltid kissar på barnmorskan när hon ska väga honom.

FRÄLSAREN

I dag kunde Mannen och jag i lugn och ro sitta och äta lunch tillsammans. Sen kunde jag duscha, skriva lite och faktiskt också bläddra i en tidning SAMTIDIGT som Mannen var i väg och tränade. Hemligheten stavas NAPP.
Såna ska man ju inte använda för tidigt säger alla babyproffs för då kan de bli förvirrade vid amning. Men när Oliver skrikit ohejdat flera kvällar i rad och nu även börjat gnälla vilt på dagen fanns det liksom ingen som kunde stoppa oss längre. Den stora nappen vi fått med i startpaketet dög inte, men när vi idag köpte mindre å bättre nappar tog han den direkt, slöt sina vackra ögon och försvann in i napphimlen i flera timmar. Gu så söt han är när han sover!

Svart på Vitt

Carl Oliver Håkan har nu fått sitt namn registrerat och fått ett eget personnummer. Så nu finns han på riktigt, även om det fortfarande känns som han bara är till låns. Jag undrar lite vad som skulle hända om man inte skickade in papprena. Skulle jag ha barn "svart" då?

Påminnelse

Jag älskar honom. Trots att han förvandlas från ängel till demon varje midnatt. Jag älskar honom. Jag älskar honom. Jag älskar honom.

Alltid är det något

Dag1- Varför skriker han inte?!
Dag2- Varför slutar han inte skrika?!
Dag3- Han måste nog äta oftare...
Dag4- Men blir han aldrig mätt?!
Dag5- Varför sover han hela tiden?!
Dag6- Men snälla sov nu då!

Underbara Älskade

Har man sagt en tid tycker jag man ska hålla den. En timme in på BF-datum drog jag ur proppen. Sen behöver man ju inte stressa. Tog god tid på mig att säga hejdå till navelsträngen och de andra grabbarna därinne inne i tryggheten. Ok, över 30 timmar var kanske i längsta laget, jag var allt lite trött när jag väl kom ut 081228 kl 9.45. Men efter ett par timmar var jag pigg som en lärka och ville ha käk. Upptäckte världens häftigaste grej, tuttar och mjölk! Det har blivit min favoritsysselsättning sen dess och sen vi kom hem i går på nyårsafton har det blivit mycket av den varan. Jag gillar livet här ute, blev ju mottagen med fyrverkerier och sång precis utanför fönstret! Nåväl, nu vet ni vem jag är och varför morsan kanske inte har så mycket tid att hänga här och tjattra. Hon behöver nämligen öva på sitt jobb så här i början. Hon sätter ju mina blöjor bakochfram och knäpper bodyn "brännvin". Suck. Jaja, det kommer väl.. Vänliga hälsningar /Oliver